Vanligt??

Min spontana tanke är? Går han upp som han ska nu? När det har strulat inledningsvis - min första var en tidig tröttis med gulsot - så tar det et tag innan man liksom känner sig trygg med att amningen faktiskt fungerar och att man inte måste hålla på att väcka, koppmata, pumpa, amningsväga, väga etc etc.

Med mitt äldsta barn så tog det nog närmare två månader innan jag kände mig riktigt bekväm med amningen. Ammade sedan problemfritt länge. Han var inte prematur, bara på gränsen och väldigt trött. Har du pratat med någon om detta?

 

Men verkar han nöjd och belåten? Går han upp i vikt? Somnar han nöjt efter amning?

Du bör prata lite med BVC om detta så du inte behöver stå själv med den här oron och stressen. Antingen kan de bekräfta att han får vad han behöver och att du inte behöver kämpa så här eller så kanske han behöver lite hjälp och då kanske ni kan diskutera tillägg eller att gå över till ersättning.

Det är inte meningen att amningen ska vara en sådan kamp för dig att du inte kan njuta av ditt barn.

Han går i princip upp i vikt som han bör men det tycks inte spela mitt psyke någon roll. Har haft väldigt mycket strul med sondmatning och pumpning innan eftersom han var tidig och kanske har det satt sina spår. ;,( Känns som att jag överanalyserar hans amning.... Och har jämt invändningar på varför det inte går bra!

Det har ju inte gått så lång tid . Och har ni haft mycket problem så är det fullkomligt normalt att tänka som du gör. Det är svårt att bara sluta analysera matintag och viktuppgång när det är det enda man gjort under ett par veckor. Om han i dagsläget går upp som han ska så fungerar amningen. Det handlar alltså om ditt eget hjärnspöke. Mitt hjärnspöke försvann med tiden, men det är ju inte fel att prata med någon om det hela och vad man kan göra för att få det att lämna lite snabbare. Jag gick på täta vägningar även om det inte var nödvändigt och när jag fick kvitto på att han gick upp fint av fri amning så kunde jag börja slappna av allt mer.

Känns som att jag skulle behöva väga varje dag för att kunna lita på både honom och min förmåga....

Jag vägde varannan dag under två-tre veckor. När han hela tiden gick upp stadigt så släppte oron efter hand och jag började slappna av alltmer. Men det tog som sagt sin lilla tid. Ju större och piggare han blev desto kraftfullare och piggare ammade han ju också, vilket också bidrog. 

Om jag hade varit du så hade jag nog inte gett upp nu. Nu har ni ju tagit er igenom den tuffa biten. Amnings som etablerats och fungerar väl slutar plötsligt inte att fungera. Amningen fungerar och ditt barn växer och frodas. Be om hjälp att jag bort ditt hjärnspöke. Det är skittufft med trötta barn som inte äter, så jag förstår hur du känner. 

Tack för pepp :) när började ditt barn amma mer kraftfullt och utan att somna hela tiden?

Min pojke var inte prematur utan föddes i v.37+2. Han var dock väldigt trött och vi fick även ligga inne och sola ett dygn. Vi hade tre veckor då vi inte gjorde annat än väckte, försökte amma, koppmatade, pumpade och väckte igen dygnet runt. Sedan fick han en inflammation i en bistestikel så han opererades och fick ligga inne ett par dagar på en stark antibiotikakur som också var småtuff, men efter det så började det fungera rätt smärtfritt. Men som sagt, han var nog närmare 2 månader innan jag började känna mig trygg med amningen. Och amning som fungerar är ju så praktisk....tycker jag .

Min yngsta föddes också i vecka 37+, men han var pigg och matglad från start. Sådan ENORM skillnad. Jag tror inte man kan förstå vad det innebär att ha en trött nyföding innan man har haft det själv. Det tär. 

Men utifrån min erfarenhet så låter det som om ni har tagit er igenom den där riktigt tuffa perioden. Och ur mitt perspektiv känns det dumt att avsluta nu.....när det är på väg att vända. Ni har ju allt det fina framför er . 

Om barnet inte blir mätt pga att det somnar så äter det bara oftare. Jag kan inte förstå varför man skrämmer föräldrar med att säga åt dem att väcka barn som somnar vid bröstet - om det inte uppenbart verkar vara problem med vikten eller liknande. Nästan alla bebisar somnar vid bröstet till och från. Min dotter somnade ett tag ENDAST med bröstet i munnen. Så det tycker jag verkligen inte att du ska bry dig om. Låt barnet sova - fö kan barn amma under tiden de sover.

Om ditt barn inte får i sig tillräckligt med mat kommer det att tappa i vikt så innan du märker något allarmerande där behöver du inte oroa dig alls. Eller bry dig om hur mycket barnet äter. I perioder äter de mer och i andra mindre. I perioder då de växer äter de mer tex. Och det är inget man ska påverka själv. Det är det som är så bra med bröstmjölken. Det finns alltid så det räcker och tillgången ÖKAR när behovet ökar. Hur smart som helst. :)

Problemet är ju när man har haft barn som verkligen hade sovit sig till döds om de fått välja. När man har den typen av tröttisar så kan man inte vänta ett par dagar eller en vecka eller liknande på en vägning. Då går det fort. Om väckning, vägning, pumpning, koppmatning, sondmatning etc är det enda man pysslat med under ett par veckor sedan födseln så sitter det djupt psykologiskt......även om det fungerar just precis i detta nu. Det är fruktansvärt svårt att släppa och känna trygghet i att det fungerar alldeles av sig själv som det ska.

Tidiga trötta nyfödingar som somnar ifrån vid bröstet vaknar inte oftare för att äta. För den typen av nyfödda barn så har det ofta gått för långt när man märker något alarmerande med vikten. 

Jag förstår att man är extra noga med nyfödingar som dessutom är för tidiga. Ett barn som inte har ngt att ta av från början är förstås utsatt. Men det känns som att bvc hetsar folk i allmänhet över detta med hur mkt barnen får i sig och om de somnar vid bröstet vilket är helt onödigt och skälper mer än det hjälper. Jga förstår dock på ts att hon haft anledning att vara nogrann tidigare. Och jag dömmer ingen mamma som är orolig över sitt barn! Det är fullständigt mänskligt och alla är vi oroliga över något. Jag förstår att det måste vara väldigt jobbigt att inte kunna slappna av över amningen.

Det var ingen kritik, utan mer att det är en situation som är svår att verkligen förstå om man inte har varit där själv. Det du skrev gäller för alldeles vanliga barn. Min yngsta var ett sådant alldeles vanligt barn . Och det var så fantastiskt skönt.......och så lätt . Med min äldsta som referensram så var det ju helt gudomligt att få ett barn som ammade som nyfödingar och spädbarn ska, som vaknade för att äta och som orkade ta bröstet överhuvudtaget. Min äldsta var det inte. Och även när det faktiskt fungerar som det ska så sitter de tidigare veckorna i huvudet på en som förälder. 

Ja det kan jag förstå. :/