På väg in i ny "familj"...

Tack för era svar Frisk & Kusten!

Det har gått 10 dagar sen jag skrev inlägget och saker och ting har förändrats en del. Jag har förstått att hon inte kan finnas för mig till 100% så länge hon inte har gjort upp ordentligt med sin nuvarande relation. Jag litar på henne helt och hållet men det är inte det som är det egentliga problemet. Problemet, som jag ser det, är att hon inte har gjort upp ordentligt med sin gamla relation, ja ni vet allt sådant som man behöver fixa med, och just därför slits mellan mig och det gamla. Det har varit en stor anledning till att jag kännt mig utanför och ibland även svartsjuk, egentligen en ganska naturlig och sund reaktion på denna knepiga situation, har jag förstått efter att ha talat med vänner. Jag var nära att tro att det var mig det var fel på, bara för att jag har en historia av dålig tillit och även en del svartsjuka (inte allvarlig men ändå...).

Så vad kan jag göra? Jag har bestämt att det bästa för mig just nu är att ligga så lågt som möjligt och ta ett steg tillbaka. Vi har därför kommit fram till att inte ses så ofta och försöka ha en lite mer dejtbetonad relation tills allt ordnat upp sig. Jag har även sagt att jag inte ska lägga mig i hur hon går till väga med allt och vad som händer där hemma med barnen, exet etc... Vi får se hur det går. Hur som helst så känns det iaf oerhört skönt för mig att slippa vara den som hela tiden känner sig utanför och bli den där gnällgubben som jag egentligen inte vill vara... Jag hoppas att jag kan skapa en känslomässig distans som är sund utan att det blir fel. Har aldrig gjort ngt sådant tidigare så det ska på ett sätt bli spännande att se om jag klarar det och vad som händer. Fast jag vet att det bitvis säkert kommer att vara tufft.

Hennes 9 åriga son sa till mig i helgen att det var hennes ex som var hennes man inte jag, jag sa att det var jag som var det nu och att han skulle fråga henne om det, vilket han gjorde och fick samma svar. Ja, ni ser att saker och ting inte är klara va..? Och det är sådant här som jag har så svårt att förstå! Har man varit skiljda i två år men ännu inte förklarat för barnen att mamma och pappa inte är ett par längre, ja då är det ngt som inte stämmer. Antingen vill man skydda barnen för verkligheten eller så är man rädd för ngt annat... Jag gjorde hur som helst ingen affär av det, det var inte ens jobbigt att höra men det fick mig att förstå att hon har en del att ta itu med...

En annan sak är att när hon säger att hon älskar mig så tittar hon mig ibland inte i ögonen, hon fäller ner blicken precis när de magiska orden ska komma. Tidigare innan jag fick insikten om att hon inte finns för mig helt ännu så kunde jag bliu lite ledsen över det och undra varför inför mig själv. Men nu så var det mer som att: Jaha, det är ju som det är, hon är inte här för mig ännu och det vet jag ju redan... Det är som att jag förstår varför. Så ibland undrar jag om jag ska vara kvar överhuvudtaget, vad gör jag med en kvinna som inte kan satsa till 100%, som inte finns till för mig? Varför har jag valt henne? Bra frågor, kanske har de att göra med att jag ändå fortfarande har svag självkänsla när det kommer till kritan, eller att jag är rädd för att möta en kvinna som finns till, till 100% för mig? Att det är ovant på ngt sätt? Jag vet inte riktigt... En av anledningarna till att jag inte gör slut helt är nog ändå att jag är kär i henne och att jag kan se att hon gör allt hon kan för att få ordning på saker och ting och att jag naturligtvis får en massa kärlek.

Inget är ju bara svart eller vitt, det finns alltid en massa nyanser...

Ja, fortsättning följer. Håll tummarna för att allt går vägen!

/J 

Sista inlägget.

Gjorde till slut slut för 5 dagar sen. Kom fram efter samtal och ännu ett "tjafs" att denna relation inte var bra för mig. Frågorna som jag ställde i senaste inlägget "Vad gör jag med en kvinna som inte kan satsa till 100%?" m.fl, svarade jag på själv till slut...

Känslan av att hennes situation med exet var helt konstig blev bara starkare och starkare, att vi även levde ganska olika liv gjorde det lättare att ta beslutet: hon med små barn under 10år och jag med en tonåring på 17år, hon med ett krävande chefsjobb, jag med ett lugnt serviceyrke, hon med exet som bara verkade bo där mer och mer, jag med allt sådant avklarat för 10 år sen osv.., gjorde att jag tillslut förstod att detta inte var vad jag vill ha.

Smärtsamt då jag fortfarande är kär i henne och tänker på henne en hel del, men det blir lättare för var dag och jag vet att om två, tre veckor så kommer det att kännas lugnt. I grunden, trots att jag fortfarande är förälskad i henne, så känns beslutet helt rätt. Vi hade många fina stunder men det var också bitvis ganska så komplicerat.

Glad att jag tog mig ur det i tid men även för det fina som vi hann uppleva.

Hoppas hitta någon som passar mig bättre så småning om när jag känner mig redo.

Tack för att ni läser, känns inte så ensamt då.

/J

Tack för den uppmuntran BTD - jag behöver den just nu!

/J