Styvmammor- hur fungerar det för er?

Jag har en dotter som är 1 år och två bonusbarn som är lite äldre. Dom bor hos oss varannan vecka. När jag blev gravid rasade hela min värld, jag fick inte ihop det med bonusbarnen, inte med min sambo, ingenting funkade. Jag oroade mig för om jag bara skulle älska "mitt eget" barn, jag var oroliga att bonusbarnens sämre sidor skulle smitta av sig på min dotter. (Sämre sidor, dvs det jag tyckte var likt deras riktiga mamma). Jag hade alla möjliga hemska tankar och det höll på att sluta med separation. Nu lite mer än ett år sedan dottern kom till världen så har vi det kanonbra. Jag är tacksam för att hon har två syskon som tycker så mycket om henne och som hon tycker om. Jag blir så glad när jag inser att även om det inte är mina barn så är det hennes syskon och dom kommer förhoppningsvis att ha varandra hela livet, även när vi föräldrar gått bort, dom har varandra att stötta sig till. Trodde aldrig att jag skulle få dom känslorna för bonusbarnen som jag fick efter att själv ha fått barn. Jag har alltid gillat barn men det blev något annat. Sen att det är problem hit och dit med mamman deras det är ett annat problem. Som någon annan skrev, så får man försöka skilja på barnen och deras mamma, det har hjälpt mig mycket när jag kom på det och lyckades med det.

Och som en annan skrev här ovan,  om kommentarerna man får av andra människor när man klarar av att öppna sig och berätta om dom skuldbelagda känslorna man har för att man inte älskar bonusbarnen som deras riktigt föräldrar gör "du visste ju om att han hade barn" osv. Det är bara att lägga dövörat till. Dem som inte varit här, dom vet inget!

Så som svar till tråden, förr oss blev det mycket bättre med fler barn som lyckats knyta oss samman och vi är mer en riktigt familj än tidigare. Det krävdes lite jobb och det var inte helt lätt, MEN VÄRT!! =)