Styvmammor- hur fungerar det för er?

Hej! Jag har liknande problem som du. Jag lever ihop med en man som har en som sedan tidigare och det är svårt att få allt att fungera. Jag klandrar migsjälv för att jag inte kan "älska" hans son oavsett hur jag försöker. Sambon och hans ex har en mycket speciell relation och hon ringer eller hör av sig varje dag. Det är svårt att få en riktig familjekänsla när hon ständigt ska göra sig påmind. Just nu väntar vi vårt första gemensamma barn och jag är orolig för hur jag kommer reagera Gent emot hans barn när jag har mitt eget. Vill helst inte göra skillnad men har svårt att se hur jag ska undvika det. Min sambo har ingen förståelse för min inställning till hans son, ex och förflutna. Hans son är dessutom svår att hantera och det vill jag verkligen inte skca påverka mitt barn. Det är väldigt svårt att vara bonusföräder och jag delar gärna erfarenheter och byter goda råd och allra främst visar den förståelse som omgivningen inte alltid ger.

Mitt råd är att fortsätta surfa runt här inne. Alla kloka människor som Ess, Iam, Oldie, Supersurasunksara och otaliga fler har hjälpt mig med de jobbiga och förbjudna känslor som kan uppkomma i en styvfamiljssituation. Ibland har jag skrivit något, men oftast bara läst. Omgivningen har ju oftast många åsikter men INGEN egen erfarenhet och man kan inte förklara hur man mår för någon som efter att man förklarat allt säger "Ja men det är ju bara ett barn... Och du visste ju att han hade barn innan ni blev ihop?".
Hade inte detta forum funnits så vet jag inte hur jag hade gjort. Tack allihop! 

www.familjeliv.se/Medlemsgrupper/bonusmammor-571

Här har ni en grupp för enbart oss bonusmammor.. Där får ni ventilera fritt och så slipper ni påhopp och elakheter. Skicka en förfrågan om medlemskap bara.

Sen TS

Det låter som att det inte är barnet utan mamman som är problemet. Så försök att verkligen fokusera på att skilja barnet och mamman åt. Dom är inte samma person. Att barnet sen blir påverkat av sin mamma är inte heller barnets fel.... Däremot har du en ypperlig chans att skapa egna band till barnet, som ju faktiskt är ditt barns storasyskon!

Sen undrar jag lite.. Hur blir det ditt fel? Vad säger din sambo? Hur agerar ni tillsammans?  

Känner igen mig i mycket! Är bonusmamma åt en härlig 4åring. Problemet är biomamman som i flera av era fall tex. Hör av sig konstant om allt o inget o lägger sig i vår familjs vardag o uppfostran (vi har 3 andra barn hemma på heltid). Min man o hon var på fam rådgivn där dom gavs rådet att det räcker med ettöverlämningsmeddelande el samtal när barnet byter boende o man bör undvika överdriven kontakt. Dessutom sa dom att det som händer hos den familj där barnet befinner sig gällande regler o rutiner har den andra föräldern inte med att göra, det var faktiskt skönt att höra från en "proffessionell" men sen en annan sak om biomamman respekterar det....tvivlar på det...

I mitt "fall" är det tvärtom... Min styvdotters mamma har inget intresse av sin egen dotter alls... Inga telefonsamtal, sms eller besök alls. Så har det varit sen flickan var under året gammal ( nu är hon snart 13 ) Enda gången dom ses är om vi ringer och frågar om det inte är dags att se sitt barn... Och det är en gång om året...
Det är väldigt tråkigt att en person som satt ett barn till världen inte vill ha kontakt med de..

Jag har en dotter som är 1 år och två bonusbarn som är lite äldre. Dom bor hos oss varannan vecka. När jag blev gravid rasade hela min värld, jag fick inte ihop det med bonusbarnen, inte med min sambo, ingenting funkade. Jag oroade mig för om jag bara skulle älska "mitt eget" barn, jag var oroliga att bonusbarnens sämre sidor skulle smitta av sig på min dotter. (Sämre sidor, dvs det jag tyckte var likt deras riktiga mamma). Jag hade alla möjliga hemska tankar och det höll på att sluta med separation. Nu lite mer än ett år sedan dottern kom till världen så har vi det kanonbra. Jag är tacksam för att hon har två syskon som tycker så mycket om henne och som hon tycker om. Jag blir så glad när jag inser att även om det inte är mina barn så är det hennes syskon och dom kommer förhoppningsvis att ha varandra hela livet, även när vi föräldrar gått bort, dom har varandra att stötta sig till. Trodde aldrig att jag skulle få dom känslorna för bonusbarnen som jag fick efter att själv ha fått barn. Jag har alltid gillat barn men det blev något annat. Sen att det är problem hit och dit med mamman deras det är ett annat problem. Som någon annan skrev, så får man försöka skilja på barnen och deras mamma, det har hjälpt mig mycket när jag kom på det och lyckades med det.

Och som en annan skrev här ovan,  om kommentarerna man får av andra människor när man klarar av att öppna sig och berätta om dom skuldbelagda känslorna man har för att man inte älskar bonusbarnen som deras riktigt föräldrar gör "du visste ju om att han hade barn" osv. Det är bara att lägga dövörat till. Dem som inte varit här, dom vet inget!

Så som svar till tråden, förr oss blev det mycket bättre med fler barn som lyckats knyta oss samman och vi är mer en riktigt familj än tidigare. Det krävdes lite jobb och det var inte helt lätt, MEN VÄRT!! =)

Det är definitivt inte ditt fel att din man och hans ex inte kan kommunicera med varann. Där måste du bli tydlig att påtala för din man att deras sätt att kommunicera präglar deras barn. Och att du inte har något med deras kommunikation att göra. Du kan bara ge din man förslag men det är inget som du ska lastas för om det inte är något som nån av dom inte gillar.