Vi förlorade vår son i v 32 på grund av modekaksavlossning, han var helt fullt frisk och pga av att min moderkaka lossnade så kvävdes han inne i min mage. Jag tar på mig skulden trots att jag vet att jag inte kunde göra något åt det. Jag lider med dig, vi föräldrar ska aldrig överleva våra barn!
Jag upplever att det går upp och ner från dag till dag. Ibland så går det ganska bra och vissa dagar är hemska. Nu har jag börjat drömma på nätterna också, hur jag ser mina söner leka ihop. (har en kille på 4.5år i livet) Det är hemskt när jag vaknar, det känns så verkligt...
Jag måste säga att dagarna går bättre nu, men samtidigt så bryter jag samman till och från fortfarande. Jag saknar honom så och alla planer man hade, få fira jul med bebis, vara hemma i ett år med finaste Linus. Och nu allt bara borta...
Vi hade Linus begravning 2 veckor efter hans födelse, tidigare gick inte då alla prover och obduktion skulle hinnas göra innan. Vi hade en mindre begravning där det endast var vi och våra föräldrar.
Vi har tagit oss igenom de allra jobbigaste praktiska grejerna, på fredag har vi det sista praktiska, urnnedsättningen. Sen vilar vår finaste kille för evigt i jorden.
För oss kändes det oxå på något sätt lättare efter begravningen. Och jag hoppas det känns ännu lite lättare efter på fredag då allt är helt klart och vår finaste är i jorden.