Paisley skrev 2012-10-17 19:55:34 följande:
Vissa kommer kanske att se det här som lite provocerande, men...
Du vet väl att de som växer upp och kan uttrycka sig bra fortfarande har sin autism kvar? Även fast omgivningen inte ser det så finns symptomen i största grad kvar. Det handlar om personlighet och ett speciellt sätt att tänka. Att försöka "ta bort" autism påverkar inte hur en person med autism upplever världen, och dennes sätt att tänka.
Det man ska jobba med att få ut kunskaperna ur barnet, hjärnan arbetar skarpt och det finns nästan alltid en hög intelligens, problemet är bara hur man får ut denna intelligens. Ibland går det inte så bra, kopplingarna mellan tanke och handling funkar inte alltid som det borde. Men mycket mycket kan man träna upp.
Jag blir bara så ledsen när jag hör sånt här. Målet borde vara att barnet ska tränas i att fungera till sin fulla potential, samtidigt som individens intressen och personlighet stöttas. Jag vet om att man mår dåligt innerst inne om man inte får utlopp för vissa saker som man kan få genom att göra saker som är sk autismsymptom. Det måste få vara okej, och inte stigmatiseras. Istället så tycker jag att man ska vara delaktig med sitt barn och försöka förstå och intressera sig för det barnet vill göra och tycker om. Det som är "normalt" behöver inte vara det rätta, det finns olika vägar. Läs böcker om hur den autistiska hjärnan fungerar, läs sådant som är skrivet av personer som själva har autism. Det är det absolut bästa sättet att förstå. Då kommer det förhoppningsvis gå upp för en att - nej - aldrig i livet kan man eller ska man försöka få bort det autistiska tänkandet. Det är en stor tillgång. Däremot ska man satsa på strategier för att fungera och vara involverad i samhället.
Tack för ditt inlägg. Jag har nästan suttit och gråtit när jag läser den här tråden. Jag har själv blivit utsatt för detta stigmatisering och fördomarna. Det är skönt att någon tänker annorlunda. Jag har lärt mig att fungera så bra att det knappt märks att jag har en autismdiagnos. Priset jag har fått betala för det är att jag blir så deprimerad att jag då och då tänker på att ta livet av mig, jag har försökt någon gång också. Jag har också panikångest, och blir sjukskriven med jämna mellanrum. Jag kan inte jobba heltid längre. Jag får aldrig känna som jag känner och sällan tänka som jag vill. En stor del av min person har tagits ifrån mig. Det är såhär det måste kännas att bli våldtagen och lämnad i en skog någonstans. Jag är fast på ett jobb som jag avskyr, jag får inte använda min kapacitet alls. Tyvärr klarar jag bara av enklare jobb då all fokus måste gå till de sociala relationerna. Vad jag egentligen skulle vilja göra är att plugga vidare, jag vet precis till vad och jag kommer in också, men för att klara det måste jag få lite hjälp i form av boendestöd och en kontaktperson på skolan så jag kan fokusera helt på studierna. Min diagnos kommer också märkas då jag inte kan fokusera på att hålla uppe en fasad.
