Gravid efter IVF i september 2012

Hej tjejer!

Jag har precis plussat efter min första FET.

Min resa i IVF världen började tidigt i våras, då jag gjorde den långa behandlingen. Äggplocket gav fem fina befruktade embryon, ett sattes in och fyra gick till frysen. Jag plussade som på beställning och tänkte att det här var ju en ganska enkel match trots allt.. (efter två år av egna försök)

Vi fick se ett fint litet tickande hjärta i v 8 och började våga hoppas att det skulle gå vägen. Det gjorde det inte. I v 12 fick jag en liten blödning. (en minimal beigerosa strimma) och det visade sig att fostret dött i mitten av v 9.

Efter att ha försökt att tänka på annat under sommaren gjorde vi vår första FET för tre veckor sen. De tre första embryona klarade inte upptiningen men det fjärde visade sig vara en överlevare och kunde återföras.

Nu har jag alltså plussat och känner mig såklart jätteglad men också väldigt skadad från sist.
 Det känns väldigt skönt att hålla till i en tråd där alla förstår att vi kanske inte bara ser det här med ett rosaskimmer. Vi vet ju alltförväl att det kan gå fel också. Samtidigt så lovade jag mig själv när jag fått missfallet i somras att om jag blir gravid igen så ska jag njuta av det varje dag. Och nu är jag ju gravid igen.
Så jag ska göra mitt bästa!

Jag borde vara beräknad till någon av de första dagarna i juni förmodar jag, hade ägglossning den 13 september och gjorde min FET den 16 september.
Jag har fått tid för ultraljud den 25 oktober... Så läskigt!

Jag och min kille bor i  Stockholm men har gjort IVF'en på Carl von Linnékliniken i Uppsala. Vi är oförklarligt barnlösa. Men alltså med ett litet embryo i magen! (ska inte skriva "just nu".. som jag tänkte... hahaha. Helt oförbätterlig)

Jag har för första gången metallsmak i munnen. Väldigt obehagligt men tror att det har med graviditeten att göra.
Är det ett känt symptom eller har jag hittat på det helt själv? Brösten ömmar lite, men är inte panikonda ännu i alla fall. Jag har också känt strålningar i livmodertrakten lite då och då under ruvperioden och det sitter i fortfarande.

Har mått lite småilla på kvällarna men inte så att jag varit nära att kräkas.    

Jag kände precis likadant när jag skulle sluta med progesteronet, men min läkare sa att alla som blivit gravida blir rädda när de ska sluta med det. Man vågar liksom inte lita på att kroppen ska sköta det själv helt plötsligt. Men det går bra!

Ha ha., ingen fara. Vi är ju alla i samma sits :)
Vad skönt att det slutat blöda. Usch vad det är jobbigt med all oro! 

Det hugger till i min mage varje gång jag nyser eller sträcker på mig. Som att livmodern är "aktiverad" liksom.
Men jag tar det som ett bra tecken.
 

Klart du ska hänga här! Men jag förstår precis hur du känner- jag känner exakt likadant. Som att det skulle kunna jinxa hela grejen att stå med som gravid på en lista.. Helt knäppt. Men jag påminner mig själv hela tiden om att jag ska njuta nu. För jag ÄR gravid nu. Hur otroligt och konstigt det än är.. :)

Jag ska också göra mitt VUL i v 9 ( 8+1). Mitt MA avstannade ungefär 9+3 förra gången, och då hade jag gjort mitt VUL i v. 8. Så på sätt och vis känns det bra att det ligger lite senare den här gången. Vet inte varför egentligen. Det bästa rent psykologiskt vore kanske att få ett till ganska snart efter mitt förra missfallsdatum så att jag kan känna att jag kommit förbi den för mig magiska gränsen. Vi får se vad de säger.

Ett stort grattis Frankie! Vilka fina plus! Visst är de sjukt hur ett litet litet streck mer eller mindre på en teststicka kan förändra hela livet?!

Välkomna hit alla nya och grattis till era graviditeter också!  

Det är jättevanligt att få brunröda klumpar av Crinonen.
 Det hade jag också - och fick sen ett fint plus på TD.
 

Grattis till alla som plussat! Visst är det en helt sjuk känsla - skräckblandad förtjusning..

Nu är det två veckor kvar tills jag ska på VUL på Linnékliniken. Jag mår lite illa då och då men har inte kräkts någon gång. Har ni gjort det? Jag har inte kräkts när jag varit gravid tidigare heller, men då har det ju slutat i missfall.

Tänk att man kan önska sig lite mer illamående.. då har det gått långt.. haha!