Förlorat min bästa vän

Det är väl det där att våga ta steget och börja prata.

Jag tror också han har svårt för det, han har också förlorat vänner som stått honom nära men då han inte är en lika stark "känslomänniska" som jag så har han hanterat det på andra sätt, han har ju även haft ett stort kontaktnät som funnits där för honom. Han är inte en sådan människa som pratar så mycket om sådant, utan drar sig undan, funderar, grubblar sen är det "bra".Det har jag märkt, på bekanta och så, det har bara blivit tyst. Jag har blivit osynlig verkar det som. Men även märkt av det sista du nämner, tar upp saker som inte alls är i samma proportion. Husdjur, brustet förhållande, då blir jag mer bara arg. Tycker till och med att det är respektlöst.
Nog för att det är hemskt att förlora ett husdjur, men det kan inte likställas med att förlora en bästa vän/partner, även om dom nu tycker det så borde dom hålla tyst om det. 

Psykologen är väl bra. Känner fötroende och allt det där, men när det kommer till sorgen tar det liksom stop. Orden räcker inte till. Det känns inte som om jag riktigt kan få fram det jag verkligen känner och upplever.

Usch det har jag också upplevt med tidigare psykologer. Inte alls roligt.....

Va skönt att du får gå kvar !Ja jag vet inte. Känns som om psykologen är mer intresserad av andra delar, eller så är det för att jag är mer villig att prata om det än om sorgen.

Ne så kan det ju också vara, men skickades ju till henne pga just den. Fast det hade kanske inte blivit bättre om hon bara pressade på heller, usch jag vet inte.

Ja men det är väl just det där att komma över tröskeln och faktiskt prata om det.
Tänker ju på honom dagligen, kan inte gråta över det längre utan bryter ihop över allt annat istället verkar det som. Jag har kanske inte riktigt kommit till punkten där jag fullt ut kan acceptera att han är borta.

Mer än väl hade lika gärna kunnat vara mina egna ord

Beklagar verkligen sorgen :(

Själv har jag nu hamnat i en period då det känns jobbigare och jobbigare för varje andetag.

Det är alla dessa konstanta påminnelser om att den man saknar inte finns mer, det kanske börjar sjunka in mer och mer, jag vet inte. Att det ska göra så ont, det är fruktansvärt.
Det kan ju mycket väl vara så, prata med någon så du får hjälp om så är fallet?
Usch förstår känslan, men du kommer orka även om det inte känns så.

Tack till alla er som delat med er, det känns skönt att veta att man inte är ensam om att ha/går igenom detta....

Varje dag finns min vän i mina tankar, inte en endaste dag har passerat utan att jag tänkt på honom, saknat. Dom säger att det ska kännas enklare ju mer tiden går, jag upplever det som tvärtom. Ju mer tid som går desto svårare är det att hantera det faktum att han inte finns längre.

Helst så måste det bli ljusare nu.

Jag förstår mig inte på mig själv, jag vet inte hur många gånger jag börjat undra över varför han inte hört av sig, sen kommer verkligheten ikapp. Jag VET ju att han är borta, men det verkar inte som om det har gått in ordentligt. Eller som om jag fortfarande inte kan ta in det fullt ut.

Jag gjorde misstaget förut idag att logga in på msn, som jag inte använder längre då jag enbart pratade med honom där och upp kom hans namn med bild slängt i ansiktet och den ångesten som slog till var bedövande. Den värsta ångest jag någonsin upplevt.
Jag har märkt att vissa saker som har med honom att göra, ger mig den effekten. Hans nummer på telefonen tex, som jag fortfarande inte kan ta mig för att radera. Speciella dofter som är förknippade med honom. Det är liksom inte så att jag blir ledsen, utan det är ren och skär ångest. Jag vill bara skrika rakt ut och det känns som om jag kommer gå sönder ifrån insidan.

Jag är livrädd för att gå vidare, jag vet inte riktigt varför.Då är vi två. Jag har suttit många gånger och tänkt ringa bara för att höra hans röst, men inte vågat. Rädd för att jag skulle bryta ihop totalt.

Dels kan det vara det jag är rädd för....

Ja det är riktigt tungt.

Har gått ett halvår sedan imorgon sen han gick bort, ett halvår sen idag sedan vi pratade för sista gången, känns enormt tungt. Ett halvår, det känns som en hel evighet samtidigt som det känns som om det hände igår...

Lider så enormt mycket med dig.
Man måste på något sätt fortsätta, hitta små små ljus punkter i livet och hålla fast vid dom.

Jag längtar så enormt efter honom, det måste finnas något mer efter döden, jag måste få vara med honom igen, på något sätt, det upprepar jag för mig själv om och om igen, det här får bara inte vara slutet. Kan jag stå ut med tanken på att leva om jag kan våga tro att vi möts igen? Jag vet inte....
Jag har nästan blivit manisk i mitt sökande efter bevis på något efter döden, men det finns inga bevis. Bara spekulationer och människors övertygelser. Jag behöver mer, skulle behöva en garanti.
Jag önskar bara jag fick hålla om honom igen

 Jag beklagar verkligen
Hur har du lyckats hålla fast vid övertygelsen att det blir bättre?
Jag försöker hitta den ,men det går inte.Men det känns så hemskt, ska man leva ett helt liv bara i hopp om att man får träffas igen? Är det verkligen så man ska behöva ha det dom åren som är kvar?