Förlorat min bästa vän

Får säga detsamma.
Hur gick julen?
Min passerade någonlunda smärtfritt förbi, men fann inte direkt någon glädje i den. Idag är det nyårsafton också en sådan där dag man förväntas vara extra glad och förväntansfull, usch

Jag tycker att det är grymt skönt att det har blivit nytt år. Fy fan för 2012, mitt värsta år. 

Jag har inte heller alltid haft så lätt för att öppna mig,men när jag väl gjorde det så kändes allt så mycket lättare!

Din sambo vet kanske inte riktigt hur han ska hantera din sorg? Han är kanske inte van med sådant?
Jag tror nog du gör rätt i att försöka ta upp det här med din psykolog. Det kanske kan avlasta din sambo litegrann också så att han kanske får en annan syn på aken.

Kram till dig!    

Men just pga det här så menar jag att det nog vore bra om TS pratar om det här med psykologen. Om någon kan hjälpa TS igenom sorgen så är det väl denne.   

När jag var hos psykologen sist såg jag till min stora förvåning att han höll på att börja gråta. Det kändes inte alls bra. Det räcker att min bästa vän gick bort på ett fruktansvärt tragiskt sätt och att alla jag berättar det för spontant börjar gråta när de får höra om det, det är en sak som jag upplever väldigt jobbig eftersom jag själv kan prata om det utan att gråta, man får som en mur inom sig. 
Mwn han hämtade sig snabbt. Han är bra annars. Förlåt för kapning av ämnet, kom bara att tänka på detta när det kom upp att det är viktigt hur psykologen är.  

Då hade du nog ingen bra psykolog. En psykolog får absolut inte vida ointresse för sina patienter. Då har h*n kanske valt fel yrke,i så fall.

Klart det är lättare att prata med någon man litar på. Men om personen inte orkar lyssna och inte vet hur h*n ska hantera situatioen så är det kanske bättre att försöka prata med någon annan. En bra psykolog t ex. 

Det är svårt att sätta gränsen var den första tiden är. Min vän gick bort för tio månader sen. Är det fortfarande den första tiden? 

Ungefär såhär känner jag med. Fast jag var gift med min bästa vän.
Nu har jag bara läst TS...

Själv hade jag varit ihop med min man i över 19 år. Vi har tre fina, underbara barn ihop och en dag för snart tre veckor sen bara dog han. Ingen förvarning, ingen sjukdom, han bara dog =(

Jag visste inte att det kunde göra så ont i kroppen. Han var mitt allt, han och barnen.  

Mvh
Marie 

Själv har jag nu hamnat i en period då det känns jobbigare och jobbigare för varje andetag.

Jag förlorade min bästa vän i ett självmord för 5.5 år sen.
Det kunde varit jag som skrev din trådstart då. Och jag ska inte säga att jag kommit över sorgen efter honom. Det kommer jag aldrig att göra. Men det är lättare idag!

Jag valde att fly ifrån mina egna känslor, jag flyttade utomlands, lämnade allt därhemma, begravde mig i jobbet där borta, jag kunde med lätthet jobba över 60 timmar varje vecka. Det orkade jag med i nästan två år.
För tre år sen flyttade jag hem till Sverige igen. Först då tillät jag mig själv att sörja på riktigt, då kom verkligheten ikapp.
Livet går vidare, det gör det även om man inte tror på det just då och just där.
Jag kommer alltid att sakna honom. Alltid. Jag kommer aldrig träffa någon så bra igen. Men jag hade förmodligen aldrig flyttat till Göteborg om det inte varit för allt som hände och då hade jag aldrig träffat min sambo. Jag hade planer på att flytta till Stockholm, ihop med bästa kompisen, när jag slutat plugga. Jag ville absolut inte ner till Stockholm efter att han försvann.

För mig var räddningen faktiskt två killar här på familjeliv. Dom pratade med mig varenda dag om allt och inget. Dom lyssnade och lekte lekar med mig över nätet för att få mig på bättre humör. Dom har förmodligen glömt mig för längesen men jag glömmer aldrig dom!

 Men jag antar att det inte finns någon färdig mall för sorgearbete, tyvärr, annars hade jag efterlyst en sådan omgående.

Jag är livrädd för att gå vidare, jag vet inte riktigt varför.

Då är vi två. Jag har suttit många gånger och tänkt ringa bara för att höra hans röst, men inte vågat. Rädd för att jag skulle bryta ihop totalt.

Lider så enormt mycket med dig.
Man måste på något sätt fortsätta, hitta små små ljus punkter i livet och hålla fast vid dom.

Jag längtar så enormt efter honom, det måste finnas något mer efter döden, jag måste få vara med honom igen, på något sätt, det upprepar jag för mig själv om och om igen, det här får bara inte vara slutet. Kan jag stå ut med tanken på att leva om jag kan våga tro att vi möts igen? Jag vet inte....
Jag har nästan blivit manisk i mitt sökande efter bevis på något efter döden, men det finns inga bevis. Bara spekulationer och människors övertygelser. Jag behöver mer, skulle behöva en garanti.
Jag önskar bara jag fick hålla om honom igen

Men det känns så hemskt, ska man leva ett helt liv bara i hopp om att man får träffas igen? Är det verkligen så man ska behöva ha det dom åren som är kvar?