Förlorat min bästa vän
Jo77 skrev 2012-11-21 11:31:32 följande:
Jag förstår att du menar väl men det känns som att du mest vill göra reklam för ditt företag här.
Inlägg från: Anonym (förstår inte)
|
-
kände jag med men orkade inte ens kommentera det. ignorera henne........
-
även om det är ett tag sen du var med om detta så förstår jag dig. otroligt många styrkekramar från mig. vilket trauma. nu känns världen lite mindre och mycket mer otrygg. hur har du klarat att gå vidare med ditt liv, eller har du inte gjort det?tina03 skrev 2012-11-21 10:09:43 följande:För ganska exakt 6 år sedan var jag med om samma trauma, jag förlorade mitt allt. jag hade fått jobba över en kväll och pga det sov jag över hos min dåvarande pojkvän, hade man kunnat förutse vad som skulle hända hade jag kört de extra milen hem. vaknar mitt i natten av andningsbesvär och drar slutsatsen väldigt snabbt att huset brinner. väcker C som snabbt blir chockad av allt, det går i rasande fart innan rutor exploderar. Hans sista ord i livet är FAN, det är ett ord som fortfarande ringer glasklart i huvudet. Han dog den natten, det enda jag kunde var att välja att ta mig ut med livet som insats eller ge upp och slukas av lågorna jag med. och i ett sådant läge väljer man inte, kroppen handlar instinktivt. Jag gav mig länge skulden för att jag överlevt, och kan fortfarande komma på mig själv att göra det ibland, men har ju längre tiden flutit på insett att jag måste ta till vara på att ödet faktiskt är som det är. Det är det värsta jag behövt ta mig igenom i hela mitt liv, och det finns aldrig något bra att säga men några tankar jag kan dela med mig av min resa är att sorgen går inte över, men det blir lättare, man måste hitta sitt eget sätt att hantera den. Kram
www.aftonbladet.se/nyheter/article11014794.ab
-
dom nattsvarta dagarna är svåra men nödvändiga för att man ska kunna se dom lite ljusare och lättare dagarnaAnonym (förtvivlad) skrev 2012-11-22 08:12:23 följande:Du också!
Dagarna går ju varken man vill eller ej, vissa känns något lättare andra nattsvarta.
men när hopplösheten kommer smygande och viljan att leva inte existerar så kan man titta tillbaka på dom ljusare dagarna........ har jag hört(men inte upplevt än) -
det är förunderligt att man kan hitta texter som sätter ord på ens egna tankar och funderingar.
tidigt i den här tråden fans en länk till 1177.se har inte förrän nu kunnat öppna den länken och hittar allt som folk kommit och petat på mig med. alla sorgens faser och att man sörjer olika och, och, och. men ingen av dom är beredd att hjälpa och stötta när man (jag) behöver det. men nog om det hittade ett diktslutcitat i texten som gick rakt in i hjärtat
"Den allra sista gången", en dikt av Viola Renvall slutar så här:
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
Djupt i sin saknad.
den sätter ord på vad jag känner långt där inne, mitt i sorgen och saknaden finns ett ljus och ett leende
-
så länge du minns din vän lever hon.Anonym (känner igen mig) skrev 2012-11-26 09:28:45 följande:Det var jag som la länken till 1177.se, texten där hjälpte mig lite när allt var som allra mest kaotiskt, precis i början. Då fastnade vissa saker hos mig, men minns att den där dikten kunde jag bara inte ta till mig. Men när jag nu läser den igen känner jag också att ja, det finns ett ljus någonstans. Inne i mig.
Prästen sa en väldigt bra sak på begravningen, som har fastnat. Man pratar om förlust och att man har förlorat den man älskar. Men den som är borta lever kvar i minnet och är levande där. Alltså är hon inte förlorad. Ungefär så. Och det tänker jag jättemycket på. Jag skulle inte vara den jag är om inte jag hade haft henne som bästa vän. Hon har format mig och det kommer jag alltid att ha kvar.
Fast nu när jag skriver detta. Tänker jag att men gud, är det verkligen JAG som skriver det här. Hur är det möjligt att det var så här det blev med vår vänskap? Att jag blev ensam kvar med minnet av henne och den. Helt ofattbart.
det säger jag också till mina barn om deras mamma, och den tanken har gjort att jag känner mig fullkomligt knäpp när jag faktiskt pratar med henne.
"så långe du mins dom glada sakerna du gjorde med din vän så kan det hjälpa"
jo då det hjälper.....att känna mig knäpp och schizofren -
sådana dagar är inge roligaAnonym (förtvivlad) skrev 2012-11-26 18:41:54 följande:Tack alla som delat med sig, det ger lite tröst att se att man inte är ensam och att det finns folk som går igenom liknande situationer.
Idag har jag en dag där ångesten äter upp mig och jag är på gränsen att bryta ihop totalt....vad gör man en sådan dag? Lägger sig och gråter och bara låter det komma antar jag. Idag orkar jag bara inte med livet.
men som min kära mor sa
-"det ska inte bara vara roligt att leva"
inte mycket till tröst men ack så sant
-
tror att hon menade att man ska inte bara se det negativa i livet. men just nu finns det bara negativa saker, åkte på en lite sen liten höst depp har suttit i lägenheten och vägrat gå ut, vill inte leva utan min ängel
-
och jag med dig.Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-29 08:41:04 följande:Ne jag förstod det, men i situationer som dessa är det svårt att faktiskt se något annat.
Lider verkligen med dig ...
hade hoppats på att snön skulle liva upp lite, få saker lite ljusare, men kom då på att jag brukade väcka henne oavsett tid på natten för att tala om att det snöade, så även det skapade negativa minnen. SUCK
kan det inte finnas något som man inte har minnen knutna till henne.
-
har återupptagit ett av mina intressen. sjunga gospel, är inte religiös men tycker det är så kul och befriande med den stämningen som är i kören, så i dag på första advent så hade vi ett uppträdande med lite adventssånger och lite julpsalmer skönt men som jag sagt tidigare så gjorde vi allt tillsammans min ängel och jag och kören var inget undantag, så det var extra starkt att stå på scenen utan henne. önskar alla en glad (om det går) första advent.......
-
vi ska ha en konsert i pingstkyrkan där jag bor och vi håller på att repetera inför det, hoppas bara att jag är stark nog att genomföra det utan stödet från min flickvän. tungt nu.Anonym (förtvivlad) skrev 2012-12-03 09:13:00 följande:Det är ändå ett steg i rätt riktining, och det är ju ändå något som ger dig något, så starkt jobbat!min flickvän/fästmö började ogilla pingstkyrkan tackvare en del av deras inställning ang. epilepsiAnonym (känner igen mig) skrev 2012-12-03 10:30:28 följande:Vad fint det låter. Bra gjort av dig att du börjat sjunga igen! Känner ju inte dig eller din vän men det hade hon säkert tyckt om att veta.
och andra nevro sjukdomar, det gjorde att hon drog sig undan sin älskade kör, hon älskade julsånger, både svenska och engelska.
en av gångerna som hon gick utan mig så höll en av kvinnorna en djävulsutdrivning på henne, snacka om chock när hon vaknar efter ett anfall och en kvinna sitter och skriker (satan försvinn) åt henne. sen ville hon inte gå mera.