Förlorat min bästa vän

Första åren stängde jag mest inne känslorna, något som fungerade för stunden men inget som hjälpte mig framåt. Nu när jag kan se tillbaka så inser man att man hade så mycket själv, många operationer, massor av mediciner och på det även det psykiska, något fick vänta helt enkelt. Känslorna fick vänta. Det som har varit jobbigast är att folk dragit sig undan, rädda för att såra, och rädsla för att inte kunna vara ett bra stöd.Förmodligen inte vetat hur de kan stödja. De dagar jag mår dåligt låter jag känslorna styra, vill kroppen vara ledsen så får den det. De dagar jag orkar besöker jag graven, när det varit riktigt jobbigt har jag åkt ut till olycksplatsen,  i början hoppades man att huset skulle stå kvar och att allt var en dröm, men idag är bara grindarna kvar och en tom ojämn,  gräsmatta, men platsen ger mig ändå ett lugn inombords. Man kommer aldrig att förstå men man kommer acceptera. Jag kan bara ge det rådet att låta det som gör ont få utlopp, om det är via gråt, samtal, skriva, musik etc känner man bäst själv. Kram 

det är förunderligt att man kan hitta texter som sätter ord på ens egna tankar och funderingar.
tidigt i den här tråden fans en länk  till 1177.se har inte förrän nu kunnat öppna den länken och hittar allt som folk kommit och petat på mig med. alla sorgens faser och att man sörjer olika och, och, och. men ingen av dom är beredd att hjälpa och stötta när man (jag) behöver det. men nog om det     hittade ett diktslutcitat i texten som gick rakt in i hjärtat

 "Den allra sista gången", en dikt av Viola Renvall slutar så här:
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det
Djupt i sin saknad.

den sätter ord på vad jag känner långt där inne, mitt i sorgen och saknaden finns ett ljus och ett leende

och jag med dig.
hade hoppats på att snön skulle liva upp lite, få saker lite ljusare, men kom då på att jag brukade väcka henne oavsett tid på natten för att tala om att det snöade, så även det skapade negativa minnen. SUCK
kan det inte finnas något som man inte har minnen knutna till henne.
 

har återupptagit ett av mina intressen. sjunga gospel, är inte religiös men tycker det är så kul och befriande med den stämningen som är i kören, så i dag på första advent så hade vi ett uppträdande med lite adventssånger och lite julpsalmer skönt men som jag sagt tidigare så gjorde vi allt tillsammans min ängel och jag och kören var inget undantag, så det var extra starkt att stå på scenen utan henne. önskar alla en glad (om det går) första advent.......

Förstår det, men är helt övertygad om att det kommer gå bra.

Det är verkligen svårt det där, att den man delade allt med inte finns där mer. Kommer på mig själv att undvika att göra vissa saker, eller börjar tänka att åhh detta måste jag berätta för...ja sen kommer verkligheten liksom ikapp.

det kommer den tydligen att göra länge om man lyssnar på alla som "vet något",
drömmer fortfarande mardrömmar, om hur hon såg ut när jag hittade henne...... 
(var glad att du "missade" den biten )

du fick det ögonblicket att säga farväl och göra ett avslut med din vän, det är ett "bra" minne även om du inte drömmer om din vän.
jag fick det ögonblicket innan hon gick och lade sig till att säga godnatt "älskar dig och ses i morgon", så blev det ju inte. älskar/älskade  henne så oerhört mycket.

bra val av dig. man hör och känner även om man inte är vid medvetande.
 

Snart jul. suck. undrar hur man ska orka det, något tips?

Om hon litar på personen är det lättare att prata om sorg,
annars blir det ju bara problem när man märker ointresset hos psykologen. Har varit i den  situationen tyvärr. Det resulterade i att jag slöt mig mer och berättade inte allt som jag ville, hoppas att Ts har en bra psykolog

Psykologen är väl bra. Känner fötroende och allt det där, men när det kommer till sorgen tar det liksom stop. Orden räcker inte till. Det känns inte som om jag riktigt kan få fram det jag verkligen känner och upplever.

Att acceptera att en person manälskat helt plötsligt inte fins mer kan vara svårt. Men så småningom lär man sig att leva med sorgen,även om den alltid finns där.

Och så kommer det nog att vara ett tag under den första tiden. Men det kommer en dag när du kan tänka tillbaka på alla ljusa minnen och le igen. Det vågar jag lova.

Kram.

Beklagar verkligen sorgen :(

Själv har jag nu hamnat i en period då det känns jobbigare och jobbigare för varje andetag.

Jag känner att jag behöver stöd från människor som förstår. För snart ett år sedan, den 22 feb, dog min bästa vän av akut leukemi. Från det att hon fick diagnosen tog det tre veckor. Hon var gravid med sitt första barn som var otroligt efterlängtat.

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Tårarna kommer ofta, speciellt nu när årsdagen närmar sig. Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan bara inte acceptera att hon är borta. Hur gör man? Är det bara att fortsätta gråta och minnas? Går det någonsin över? Kommer det alltid att göra ont?

Tack till alla er som delat med er, det känns skönt att veta att man inte är ensam om att ha/går igenom detta....

Varje dag finns min vän i mina tankar, inte en endaste dag har passerat utan att jag tänkt på honom, saknat. Dom säger att det ska kännas enklare ju mer tiden går, jag upplever det som tvärtom. Ju mer tid som går desto svårare är det att hantera det faktum att han inte finns längre.

Jag har inte raderat min kompis nr än.. Hade det inte varit för att jag är rädd att någon kommer att svara som inte är hon så hade jag ringt bara för att få höra hennes röst på telefonsvararen.