Inlägg från: Anonym (förtvivlad) |Visa alla inlägg
  • Anonym (förtvivlad)

    Förlorat min bästa vän

    Min bästa vän, min tvillingsjäl, mitt allt har gått bort.
    Det är inte första gången jag förlorat någon nära, men det har aldrig känts så här.

    Det är som om jag trillat rakt ner i en avgrund och blivit helt apatisk. Livet har förlorat all glädje, all färg, allt.
    Mitt hjärta går sönder på insidan och dagarna rullar på enbart rutin.
    Jag vill bara lägga mig ner och självdö.
    Det känns som om jag förlorat mig själv, en så stor del av mig. Detta var en människa jag delade allt med under nio års tid. Vi var som en och samma person. Vi klickade ifrån första stund, och älskade varandra bortom alla gränser, i vissas ögon mer än vad vi borde.
    Han var min själsfrände, mitt allt och han finns inte mer. Det var med honom jag delade de lyckligaste såväl som de svåraste stunder. Han visste allt om mig, vi kunde avsluta varandras meningar, visste vad den andre tänkte innan någon hann säga det högt.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka leva ett liv utan honom.
    Min värld har rasat och det känns inte som om någon förstår.

    Det går över säger dom, jag har förlorat den som fick mig att andas, hur ska det kunna gå över?

    Min partner försöker finnas där, men vad hjälper det när jag vet att han avskydde honom? När jag vet att han inte alls gillade det vi delade? Det känns som om han bara är glad att han är borta.

    Vad fan tar man sig till?

    Jag pratade med honom natten innan han gick bort. Så mycket man hade velat säga om man visste att man aldrig skulle få prata med honom igen.
    Jag går fortfarande och väntar på att han ska höra av sig, att jag ska vakna och det hela visa sig vara en bisarr dröm. Min själ dog tillsammans med honom.
    Jag orkar inte.

  • Svar på tråden Förlorat min bästa vän
  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym skrev 2012-09-27 18:23:27 följande:
    Jag vill bara säga att jag beklagar och att jag hoppas att när din tid är inne att ni får återförenas.
    Tack. Det är det jag försöker hålla fast vid, att det inte är farväl för evigt....
  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (förstår inte) skrev 2012-09-28 07:56:56 följande:
    tänk som så, han hade inte velat att du gick under av sorg.
    försök hitta det roliga ni gjort, allt knas och alla tankar ni delat, prata med honom även om han inte finns kvar, det ger lite tröst har jag märkt, förlorade min sol och älskarinna (sen 14 år tillbaka), för en och en halv månad sen, och har kommit på mig själv med att  prata med henne fast hon inte finns där.
     
    Ne jag vet att han inte hade velat det, men dock gör jag det. Det gör så jävla ont....
    Jag har också kommit på mig själv med att prata med honom, men det får mig mer att känna som om jag håller på att bli galen på riktigt......
  • Anonym (förtvivlad)

    Vet någon vart man kan vända sig, för att ja jag vet inte prata?
    Jag håller på att gå under, det blir bara värre och värre. Stänger ute allt och alla i min omgivning. Jag har psykolog sen innan, men det hjälper inte att prata där. Ska man vända sig till kyrkan? Eller ja vart tar man vägen med allt detta?

  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (medmänniska) skrev 2012-10-09 19:14:18 följande:
    Pröva att få prata med prästen i din församling eller jourhavande präst, ibland hjälper själavård mer än psykologer. Beklagar sorgen.
    Kan man vända sig till dom även om man inte är troende?
  • Anonym (förtvivlad)
    Jessc skrev 2012-10-09 19:38:21 följande:
    Om den psykologen du har nu inte hjälper tycker jag att du ska byta. När min mamma gick bort, då var jag 24, så hade jag en grym psykolog som jag klickade grymt bra med och tror aldrig jag skulle stå här utan hennes hjälp.
    Psykologen jag har har jag sedan ett tag tillbaka för annan problematik, men hon tyckte att jag kanske skulle vända mig till någon annan med detta och bara fokusera på det där, hon trodde att det kanske kunde hjälpa.
    bradfield skrev 2012-10-09 19:40:10 följande:
    Jag fick mycket hjälp av en präst när min vän dog. Jag är inte troende. Hon pratade med mig om sorg och om honom, vad mig berätta om honom och hur han blir ihågkommen och sådär. Hjälpte mig mycket.

    Ja när jag tänkte på vart man kan vända sig kom tanken på kyrkan upp. Det kan ju vara värt ett försök, för jag orkar inte mer, det blir bara värre och jag håller på att gå under. Begravningen närmar sig också och det känns som om det kommer bli dödsstöten.
  • Anonym (förtvivlad)

    Tack, jag ska görra slag i saken och söka hjälp där.

  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (grymt ledsen) skrev 2012-10-12 21:46:48 följande:
    Beklagar din sorg, min bästa kompis och själsfrände tog också livet av sig. Denna vecka.
    Det är grymt jobbigt. Din text är som att jag hade skrivit den.. Pratade också med min kompis natten innan han tog livet av sig... Suck...
    Anonym (känner med dig) skrev 2012-10-12 22:03:31 följande:
    Jag känner med dig.

    Min bästa vän dog också. I en olycka. Jag som är en väldigt social person blev helt apatisk. Jag pratade nästan inte med någon. Det var ju alltid med henne jag pratade om allt först.

    Men jag började skriva och skriva och skriva. Har aldrig skrivit förr. Hade en liten bok där jag skrev precis som om jag pratade med henne. Skrev vardagliga saker, jobbiga saker osv. Precis som jag hade pratat med henne om hon var vid liv. Det hjälpte mig enormt. På första sidan la jag in en bild på henne. Och boken var så pass liten så jag kunde ha med den överallt och kunde skriva vad som helst, var som helst. Hittade jag något i någon tidning som jag hade velat visa henne, klippte jag ut det och la in det i boken med någon kommentar. Och ja, det kanske var lite skumt ibland när jag satt på toa hos någon annan och bara skrev en mening eller två. Men det funkade. 

    Det har gått tio år nu och det är klart att jag tänker på henne, men inte alls på samma sätt som då. Kan känna att det är få förunnat att träffa någon så lik som en själv (eller vi var egentligen inte lika som personer men vi förstod varann direkt, behövde bara titta på henne så förstod hon vad jag tänkte) och att jag ska vara glad över att få ha haft henne i mitt liv. Samtidigt som jag jag kan tänka att "var det min chans till en sån vän?", att jag aldrig kommer att hitta nån lika. (och nej, på dessa tio år har jag inte träffat nån som hon, som jag klickar så bra med). Men nu kan jag känna glädje över de stunder med henne jag ändå hade.

    Jag beklagar din sorg.

    Det är så smärtsamt, att bara leva nu. Jag ser verkligen ingen ände på det här, ser inte hur jag någonsin ska komma till en punkt då det inte gör lika ont längre.
    Jag har också en bok, där jag skriver till honom, först kändes det bara sjukt, men det gav mig något. Det känns som om allt inte bara stängs in på insidan.
    Jag önskar bara att jag inte var så ensam i allt detta, folk runt omkring förväntar sig bara att jag ska fortsätta precis som vanligt. Inga värmande ord, ingen kärlek i överflöd, inget stöd.
    Hur ska man få folk att fatta att man går sönder på insidan? Jag vill bara ha honom tillbaka, och det är det enda jag kan tänka på. Hur mycket jag behöver honom.
  • Anonym (förtvivlad)

    Beklagar även era sorger. Ingen ska behöva gå igenom det här..

  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (adopterad29) skrev 2012-10-14 22:01:00 följande:
    Farväl... 

    Du och jag hade hela livet fram för oss


    men ödet ville något annat


    Du fick gå i från mig alldelse för tidigt


    och de var ingen av oss bredd på


    tack för att jag fick låna en vän som dig för en stund


    tack för allt du gav och lärde mig


    tack för den tid vi fick tillsammans


    jag kommer aldrig någon sin glömma dig


    du har en alldeles särskild plats hos mig


    och den kan ingen ta i från mig


    fast än jag vet att du är på en bättre plats nu


    där har dina plågor lämnat dig för gott och du har fått frid nu


    så är saknade efter dig är fortfarande stor och smärtsam för mig 


    trots att det nu gått en tid sedan du gav dig i väg


    så har inget har förändras i mitt  hjärtas innersta rum du fattas fortfarande där vännen min


    du var som en del av mig som nu för alltid är borta


    jag saknar din röst och dina skratt


    jag vet att det är dags att ta farväl vänen min men hur?


    Vi har så mycket osagt till varandra


    men nu är det dags min vän att säga farväl förgott


    tack för att jag fick låna dig för en stund vännen min.


    Gud vad fin <3
Svar på tråden Förlorat min bästa vän