Ger ni ert barn drickor och annat inne i butik, innan ni har betalat?

Vid behov ja. Ser inte problemet sålänge man betalar. Snarare gör man ju butiken en tjänst genom att handla med glada nöjda barn- bättre för alla!

Varför ha regler som gör livet svårare för föräldrar, barn samt alla andra i affären (i värsta fall)? Av princip? Verkar inte genomtänkt. Nu är det visserligen sällan jag behöver ge barnen något i affären (utöver gratisbanan)- men som sagt, behövs det så tvekar jag inte!

Så om du handlar mot faktura använder du inte varan förrän du är helt säker på att säljaren mottagit betalningen? Sedan är det ju många som bör flytta om man använder den principen...

Jag lär mina barn att man betalar för sig. Det räcker. Och om du nu är så principfast, svara gärna på mitt andra inlägg:
 

Ja, nu får vi ta tag i detta! Alla som inte helt har betalt sitt boende bör omedelbart flytta sitt pick och pack. Ouppfostrat pack, de fick säkert obetald festis som små!

 

Fast det du beskriver är stöld. Inte riktigt samma sak...

Du skrev att din princip är att inte använda något du inte betalat för.  Som jag ser det så är jag betalningsskyldig om jag brutit en förpackning i affären (=avtal) och det är precis så lagen säger också. Om man nu ska gå in på vad som verkligen gäller- men det vore väl trist på en så rolig tråd.

Att du blir irriterad för att någon påpekar att du är inkonsekvent är en helt annan sak. 

Om man har barn som tror att de alltid får som de vill för att de fått det en gång, eller tror att det är okej att ta lösgodis hursomhelst för att de någon gång fått lite dricka eller ett kex i affären- DÅ har man problem med uppfostran. 

Och nej, jag ser ingen direkt skillnad på att äta på restaurang och betala notan innan man går eller äta ett kex i affären och betala när man går ut. Sedan föredrar jag att sköta mellanmål någon annanstans (inklusive de där gratisbananerna)- av praktiska skäl. Jag gillar inte att hålla på med att serva barnet med mat samtidigt som jag handlar (och banan av allt dessutom, kladdigt och jävligt och så går man med ett äckligt skal som man inte vet vart man ska göra av). Allra helst handlar jag själv. 

De gånger sonen gallskriker i affären beror det på att han vill gå själv/vill bli buren/vill gå åt ett annat håll. Det händer inte ofta, men det har hänt. När han var mindre kunde jag däremot se att var på väg att bli hungrig och då fick han en smoothie att äta i affären (som vi givetvis betalade vid utgång). Hellre det än en kladdig banan. Nu är han tyvärr besatt av att få banan i affären eftersom han fått det när han handlat med pappa och sett att andra barn får. 

Angående "principen". Nej, jag kommer inte uppfostra mina barn efter godtyckligt uppställda regler som inte har någon vettig grund och dessutom bara verkar göra livet svårare. Har man däremot för vana att misslyckas med betalningen av någon anledning (glömt plånbok, inga pengar på kontot) är det dock givetvis en vettig princip eftersom man inte litar på sin egen betalningsförmåga.

 

Följer tråden med intresse. Tre frågor finner jag intressanta:
-Varför skulle det vara bättre att ge en "scannad" vara?
- Hur lever man efter principen "betala först äta sedan på en restaurang? Kräver man att få betala notan först?
- Och om man nu ändå går på restaurang, hur hanterar man då den tydligen ganska överhängande risken att man misslyckas med att betala?

Och det är ingen skillnad på att ge en vrålande fyraåring godis och att ge en slokande, ledsen ettåring en smoothie? Att vråla sig till något funkar varken hemma eller i affären i vår familj. Däremot tycker jag att det är onödigt att ha en gnällig unge bara för att han är hungrig. Det är då inte han som gnäller efter mat utan jag som erbjuder det eftersom jag inser att gnälligheten beror på hunger.

Det är lustigt. Min son som nu är 2.5 och har fått både gratisbanan och ännu ej betald smoothie i affären ett flertal gånger var med mig och handlade nyss. Dels vid kvällsmatstid, dels trött efter en dag på förskolan. Han ville ha nötter (lösvikt). Tror ni att han vrålade hysteriskt trots att han förmodligen var både trött och hungrig? Nej- han accepterade att nötterna måste betalas, däremot ville han hålla påsen själv. Inte en enda gång försökte han tjuvsmaka.

Enligt flera här i tråden borde han ju vara så bortskämd så att han hade vrålat tills jag hade varit tvungen att åka hem utan varor alternativ springa runt i panik för att hitta en muta. Men vet ni vad? Han vet att det mamma säger gäller. Säger mamma att man får smaka är det okej, säger mamma nej är det inte okej. Men enligt er är han ju sjövild och ouppfostrad...

 

Jupp. Jag anser ju då förstås att rätt gör man om man betalar för sig. Det är min grundläggande värdering även om jag av praktiska skäl försöker undvika ätande i affärer (hatar gratisbananer!). Mitt inlägg var såklart mer riktat till de debattörer (inklusive TS) som hävdar att om man någon gång ger barnet något i affären så är man en allmänt slapp förälder med ouppfostrade ungar och har lärt dem att det går att skrika/tjata sig till allt...

Och jag säger faktiskt inte så ofta nej rakt av. Igår gjorde jag det eftersom det var lösviktsnötter. Annars brukar jag säga att jag vill att han väntar tills vi har handlat klart så att vi kan hitta någonstans att sitta, han brukar acceptera det också. Säger han att han är jättehungrig eller har ont i magen (och jag vet med mig att det börjar bli matdags) så säger jag att jag ska leta reda på något att äta och så gör vi det. Nu handlar vi sällan vid matdags, lite bättre planering brukar vi lyckas med men ibland kör det ihop sig. Jag har faktiskt inte tänkt på det som ett problem över huvud taget- men blotta längden på den här tråden visar ju på att det kanske inte är så enkelt.

Jag hade lagt påsen i vagnen. Han hade inte fått tillbaks den förrän utanför. Vad nu det har med saken att göra?

Stör det dig att mina barn inte är ouppfostrade snorungar trots att de ibland fått äta i affären? 

Fast du har ju uppenbarligen väldigt svårt att läsa. Jag har inga problem att säga nej till mina barn. De gånger de fått något att äta i affären är det jag som tagit initiativet och erbjudit de det eftersom jag märker att de behöver det. På samma sätt som jag inte väntar till bebisen är hysterisk och illvrålar innan jag ger den mat. 

 

Jag menar nu inte att sonen illvrålar av hunger i affären (det är han lite för gammal för). Det var en liknelse. Bäst att vara övertydlig...

Poängen är att livet som förälder blir lite lättare om man är lyhörd för barnens behov, särskilt när de är små. Att arbeta mot sina barn istället för med dem (vilket inte innebär att de ska få allt de pekar på) är ett bra sätt att göra livet svårare än det behöver vara. Självklart är gränssättning och sociala koder en viktig del av uppfostran. Lika självklart finns det ett visst utrymme för individuell variation utan att det behöver vara bristande uppfostran.

Vad gör du den dagen något av detta händer och du är på restaurang?