Hej!
Vi försökte bli gravida i 17 mån med ettan, och nu tre år innan jag blev gravid med tvåan. Jag kan väl säga att det gamla talesättet stämmer. Hoppet är det sista som överger en... Jag tror det är SVÅRT att släppa det innan man har fått som man vill. Det som funkat bäst för mig var nog lite olika strategier. Jag märkte att när vi hade bokat in nån trevlig semester så slappnade jag av lite, för ärligt talat, semester är verkligen inte samma sak när man är gravid, då vill man ju kunna äta alla de goa ostarna, inte noja över om köttet är tillräckligt stekt eller behöva säga nej till vinet.
En annan strategi som funkade bättre än jag hade trott var att börja tempa, på fertilityfriend.com. Jag upplevde den där väntan efter ägglossningen fram till mens som jobbigast. Genom att tempa fick man ganska snart klart för sig om man man hade prickat in sin ägglossning eller inte (att räkna dagar blir lite oprecist) och då slösade man inte onödig energi på att hoppas de månaderna då det verkligen var kört.
Att hänga lite med småbarnsfamiljer brukade också kunna sätta min barnlöshetssorg i lite perspektiv. 
Det fanns ju ändå vissa delar av deras liv som jag inte tyckte verkade så kul...
Så här i efterhand kan jag ändå känna mig glad för att det dröjde så länge. Jag fick en viktig lektion i ödmjukhet. Jag ser verkligen barn, alla barn, som riktiga mirakel, och njuter även av att lära känna vänners barn på djupet. Att det dröjde för oss gjorde också att jag och min sambo verkligen fick en bra relationsgrund att stå på. Vi fick våra år med resor och äventyr, minnena av dem är guld värda när man sedan är inne i de där martyråren som är småbarnstiden och det är lätt att hamna i krig med varann om vem som det är mest synd om.
Jag försökte också hålla fast vid tanken på att barn kommer att komma till den som VERKLIGEN vill ha barn. På nåt sätt får man dem, om det så är genom ivf, adoption, fosterbarn, släktingars barn som man har en extra nära relation till, osv.
Men visst, det var jävligt ledsamt många gånger och jag funderade mkt på att gå och prata med någon för jag ville verkligen hitta ett bra sätt att hantera besvikelsen på, inte bara gå runt och tycka synd om mig själv. En viktig insikt för mig var att den stora sorgen nog egentligen handlade om utanförskapet, att inte få vara med i mamma-klubben. Jag tror att om man t ex är den sista i sitt gäng som inte har blivit mamma så får man se till att försöka vidga sitt umgänge och hitta fler barnlösa att umgås med, och gärna såna som är frvilligt barnlösa också.
All lycka till er alla!
Kram!
Jag har nästan inte förstått det att det gick på första försöket, trodde aldrig på det. Stort grattis!