Gravt hjärtfel på vår lilla älskade bebis

Lider med er och är så fruktansvärt ledsen för alla er som drabbats av samma sak.. Livet är verkligen inte rättvist! Känner tyvärr väl igen smärtan och sorgen ni utsätts för nu. Vi väntade vårt första barn och den 4 juni i år på vårt RUL hände samma sak. Min sambo skulle äntligen få se det lilla knytet för första gången. Men där i den stunden vändes världen upp och ner. Bebisen var såpass allvarligt sjuk att vi "valde" att avbruta graviditeten. De dagarna mellan ultraljudet och förlossningen samt tiden därefter är de värsta i mitt liv. Den 11 juni föddes vår dotter i vecka 21. Upplevelsen av att genomgå detta helvete och sen få åka hem från förlossningen utan vårt efterlängtade barn går ej att beskriva. De första två veckorna efteråt ville jag bara stänga in mig och inte gå utanför dörren. Tanken på att träffa på någon granne, kund eller kollega som inte visste vad som hänt var outhärdlig. Jag ville att alla skulle veta, men orkade inte berätta det själv. Det är så många tankar som snurrar.. Kroppen är inställd på att vara gravid och längtan efter barnet är så sjukt stark. Man har sett fram emot mammaledigheten och längtat efter att bli en liten familj. Nu så här två månader efter tror jag att jag är lite rädd för att försöka igen. Jag intalar mig att vi har det bra som det är och att vi kanske är för gamla (fyller 39 båda två i november). Men innerst inne vet jag att jag skulle ångra mig i framtiden om vi inte ger det en chans till.

Men i allt elände måste jag ändå säga att personalen på Östra varit fantastisk. Läkaren som var med vid ultraljudet och framförallt Karin, sköterskan som tog hand om oss i den värsta delen av processen var helt underbar. Vi har också fått möjlighet att prata med en kurator som hjälp oss att ventilera våra tankar och känslor. Många varma kramar till er alla!

Skönt att höra att du har ett fint stöd från din omgivning Caka! Jag Vill bara skicka en STOR kram inför morgondagen. Tänker på er! 

3 och en halv månad sen för oss nu... Gick tillbaka till jobbet 9 veckor efteråt (först sjukskriven 5 v och semester på det). Hade en väldigt förstående chef som gjorde att jag kunde byta tjänst (var säljare innan) då jag inte orkade med livet på fronten och att vara på topp varje dag. Det kändes kul att börja jobba igen och få tankarna på något annat. Livsgnistan kom tillbaka. Trodde aldrig att den skulle göra det. Har känt mig glad och positiv (trots att tanken på det som hänt är med mig varje sekund).  Har  varit förvånad själv över hur bra jag mått den senaste tiden. 

Igår kom ett bakslag. Min sorg har gått in i en ny fas, jag känner mig ARG! Det känns orättvist. Jag är arg på mig själv för att vi inte försökte tidigare, när vi var yngre. Jag är arg på min kropp som vägrar göra sig av med de där extrakilona jag samlade på mig i samband med graviditeten, trots att jag kämpar, tränar och tänker på vad jag äter.  Fyra vänner har nyligen fått barn (sina 2:a och tredje). Minns lyckan när jag förstod att de också var gravida. Vad kul vi skulle ha. Gå där och dra barnvagnarna tillsammans. Alla har fått flickor, fina friska flickor som växer så det knakar. Min sambos syster skall få sitt tredje barn i december. Vår dotter skulle komma i slutet av oktober.. om en månad. Jag skulle jobbat mina sista veckor nu inför mammaledigheten. Självklart är jag glad för deras skull. Önskar inte någon att gå igenom det här. Men jag frågar mig varför, vad har jag gjort för ont?! Kommer vi att bli ofrivilligt barnlösa? Statistiskt sett borde det bli så. När jag tittar runtomkring mig bland släkt och vänner har ju alla andra lyckats. Inte en, utan två och tre gånger! Vi har ännu inte gjort något nytt försök. Kan inte ens tänka mig in i hur det känns för de som fått hjälp med att bli gravida. Att orka ta tag i det igen. Jag och min sambo har inte tiden med oss utan mot oss. Vi fyller båda 39 i november. Det känns stressande. Kanske dags att boka ny tid med kuratorn...