Ask skrev 2012-08-26 17:25:17 följande:
Tid har förflutit men jag känner fortfarande likadant. För två veckor sedan var jag fruktansvärt deprimerad och undrade i princip vad livet gick ut på. Det har planat ut nu med gråtattacker och känsloutbrott men nu är jag känslokall, avstängd och likgiltig i stället vilket inte heller är något härligt tillstånd. Förmodligen är mitt behov av kontroll en stor bov i dramat. Jag vill VETA hur det kommer att bli men får inga svar.
Jag oroar mig för precis ALLT av praktisk karaktär och känner inga varma känslor för min kille och undrar i princip om vi alls borde vara tillsammans. Har pratat med barnmorska + psykolog och det hjälper för stunden men förändrar inte mitt känsloläge. Nu känner jag en enorm tidspress för att ska jag göra abort vill jag helst göra den medicinskt. Vi pratar fram och tillbaka hemma, han vill ha barn och jag tvekar. Jättemycket. Tuffaste läget jag varit i någonsin verkligen. Hur fan skulle ni tänka i mina skor? Vore det inte normalt att känna NÅGON sorts glädje eller lycka inför en graviditet?! Den är ju trots allt inte oplanerad.
Det är så otroligt svårt med vad som är "normalt" och inte. Två olika människor tenderar ju att reagera på två helt olika sätt inför samma händelse.
Vad jag däremot kan säga är att jag själv inte utvecklade några vidare moderskänslor förrän efter vecka 13 ungefär. I samband med KUB kan man nog säga och jag fick se vårt barn på ultraljud för andra gången. Innan dess var det fortfarande så ofattbart och jag förstod inte att det verkligen var sant att jag var gravid, även om jag sett barnet på tidigt UL för att se så att det inte var tvillingar.
Andra känner sig som mammor direkt vad det verkar och blir ju otroligt upprörda och förkrossade över missfall i vecka 6 osv. Går således inte att säga vad som är normalt och inte, du känner nog ärligt talat dig själv bäst och vet på vilka sätt det är normalt att du reagerar.
