Gravid och har fullständig panik

Jag har svårt att se att det här är en naturlig process. Jag mår verkligen apa och har under endast oerhört få stunder kunnat känna mig glad den senaste månaden. Igår och idag har allt känns helt hopplöst och jag bara gråter. Inte på en enda punkt känner jag mig glad över den här graviditeten utan jag bara oroar mig till döds över precis allt. Jag orkar verkligen inte må så här. Tanken på abort finns där hela tiden för just nu känns det bara som världens sämsta tajming med tanke på jobbsituationer och annat. Kommer det ett barn behöver vi dessutom ett nytt boende och om det ska gå att lösa blir det ju jag med min ekonomi som får lösa den biten. Jag känner mig livrädd, otrygg och mentalt nedkörd i skorna. Har på många sätt försökt få tid hos en kurator men på mödravårdscentralen där jag bor sa de "vänd dig till abortklikniken. Beslutar du dig för att fullfölja graviditeten är du välkommen hit". På kvinnoklinikerna är de så hårt belastade att man nödgas sitta i timslånga köer på morgnarna för att få ens en telefontid och hur löser man det samtidigt som jag har ett jobb att sköta? Hela den här situationen håller på att knäcka mig.

Tack för svar. 
Jag har alltid svårt för förändringar i början och tenderar att måla upp skräckscenarion ibland. Inte när det kommer till småsaker förstås utan men livsomvälvande förändringar som flytt osv och sedan visar det ju sig nästan alltid ändå att allt blir bra trots mina farhågor.

Jag blir så trött på att jag inte lyckas identifiera om det är tvättäkta intuition jag känner nu eller om det är de förbannade hormonerna i kombo med min rädsla som framkallar alla negativa tankar. Sjukt jobbigt är det i alla fall och att min sambo står på benen än efter de här påfrestande veckorna är tamejfan beundransvärt. 

Men snacka om att naturen fungerar på ett jävligt motsägelsefullt sätt. En graviditet borde ju vara en period där man upplever positiva känslor och känner ännu starkare kärlek än vanligt inför sin partner om fortplantningen i världen ska kunna fortsätta. Att bli avtrubbad, kall och tvivla starkt på sin relation är ju inte konstruktivt för fem öre. 

Det är så obehagligt att jag i början av sommaren tittade längtansfullt på bäbisar på stan och pratade enbart i positiva ordalag med min sambo om att försöka få barn. Inför fullbordat faktum känner jag snarare att ungar jag ser på stan är skrikiga och påfrestande och allt annat än gulliga och min kille är i vissa situationer inte vatten värd.  

TS här. En månad senare och jag känner fortfarande ungefär likadant. Mina absolut värsta känslostormar håller på att glesas ut en aning men någon gång VARJE dag tänker och känner jag "nä, jag vill inte det här". Imorgon har vi tid för kub-test. Bm avrådde oss från att gå på det om jag fortfarande är osäker. Har sjukanmält mig från jobbet idag för att i lugn och ro försöka fundera igenom det här. Jag är så trött och knäckt och min relation har tagit mycket stryk av den här tiden. Jag undrar om jag verkligen vill utsätta mig/oss för risken att behöva må så här i flera veckor till. Jag vet ju inte ens om det jag får ut av det i slutänden (barn) är värt det. Funderar fortfarande på om abort är bästa utvägen m a o och då är det sjukt bråttom nu.

Hjälp, hur hade du tänkt om du var jag?

Tusen tack snälla ni. Det där med att döma allt utifrån rädslan man känner var mitt i prick. Jag känner att jag inte är mig själv när exakt HELA tillvaron, och framför allt det som rör min kille, målas i becksvart. Alla mina tankar är så oerhört negativa och i normala fall är jag en ganska sorglös person. Snacka om omställning och en fullständigt vidrig sådan.

CT11, tack för att du delade med dig. Till skillnad från dig vågade jag inte ens yppa DEN ångesten. Jag har nämligen samma tankar och ältar om och om igen vad som egentligen var anledningen till att jag lämnade mitt ex. Trots att jag var SÅ tveksam till mycket som rörde den relationen så framstår det plötsligt som ett förhållande jag aldrig borde ha lämnat för där fanns det minsann trygghet, stabilitet, pengar osv. Jag håller med dig om att det här är den absolut VÄRSTA ingrediensen i allt för det är ju inget man pratar med vem som helst om. Jag går också till psykolog men jag tycker litegrann att han viftar bort den här delen faktiskt. Vad menar din kurator att det här handlar om? Vad har du fått för verktyg att hantera det? Vad var det som gjorde att den känslan klingade av? Och kan du nu, i v 28 känna att det ska bli spännande eller kul att få barn? Det som gör att jag klamrar mig fast vid abort som en utväg är att det känns helt stört att köra över de där jättestarka signalerna om att jag bara borde fly från den här situationen. Det känns helt vansinnigt att gå igenom en graviditet utan att känna att det är minsta kul eller spännande. Fruktansvärda känslor som jag önskar att så många som möjligt slipper.

Just ja, utanpå alla tankarna om jag alls vill ha barn, om min kille är rätt för mig, om vi kommer att klara det här osv så är jag skräckslagen inför en ev förlossning. Nåt annat än snitt är inte att tänka på och ska man sedan må skit även efter att barnet är fött och dessutom pga amningshormoner ja då vette fan om jag pallar. Jag har ju redan mått så dåligt att jag funderat på vad det är för mening med att leva. Att lägga ytterligare sten på bördan känns otänkbart.

Tack. Det finns ju många liknande trådar som den här men det jag i många fall har saknat är att få höra hur det blev sen för alla som mått skit. Det är m a o värdefullt att få höra att det klingar av, går över, blir lättare. Men lik förbannat är det ju så att jag panikar över rådande läge och liksom vill klösa mig ur mitt eget skinn, göra abort, packa väskan, dra vidare och leva ensam. I längden är det naturligtvis inte det jag vill men hade de här panikkänslorna handlat om nåt annat, t ex ett jobb man inte trivdes på, ett förhållande som kändes osunt (utan hormonell påverkan) osv så hade åtminstone jag tagit de signalerna på allvar och agerat för att förändra situationen. Därför känns det så uppåt väggarna galet att tänka mig att bara köra vidare och tuffa på rätt in i det som skrämmer mig mest. TÄNK om man ångrar sig! Alla säger att man inte ångrar ett barn men eftersom det är så tabu att prata om att man hatar att vara gravid så lär det ju vara ännu färre som erkänner att det där med familjelivet inte alls blev som de hade tänkt sig.

Tack snälla och lycka till du också! Jag skriver några rader nu igen, det är också någon form av terapi. Igår kom min sambo hem och hade fullständigt tappat sugen. Allt ältande och bråkande och diskuterande fram och tillbaka tär så enormt på oss så nu kände han att han inte orkar mer och att han nog tycker att abort är det bästa för att vi ska kunna rädda vårt förhållande. Det kändes inte jättebra att höra för nånstans har det ändå känts tryggt att han varit så stabil i sin inställning att allt kommer att gå bra och att vi kommer att fixa det här. Men samtidigt förstår jag honom för jag har på ett sätt provocerat fram den reaktionen. Vi har iaf bestämt oss för att göra kub-testet idag men jag tror ändå jag ska boka en abortttid för säkerhets skull. I morse kände jag mig ganska sansad och då ställde jag oss följande fråga: "Att jag återkommit till abort i tanken de senaste 12 veckorna, BETYDER det nåt eller är det BARA rädsla?" Klart att det inte finns nåt entydigt svar på det men i mig känns det ändå som att det är nån form av varningssignal som jag inte vet om jag varken kan eller vill negligera. Gör vi abort kan vi ägna oss åt att få rätsida på vårt förhållande, lära känna varandra bättre, resa, jobba på och vara fullständigt egoistiska. Det som talar emot det är att jag inte vet om jag någonsin kommer att våga ge mig in i en graviditet igen med tanke på hur dåligt jag har mått.

TS igen. Jag är verkligen orolig för hur jag mår. Kämpar som ett djur för att hålla ihop som människa på dagarna och har brutit ihop två kvällar den här veckan. Det är en rejäl jävla depression jag har och inget signalerar att jag är på väg ut ur den utan snarare tvärtom. Jag klarar av att lugnt och sansat förklara för barnmorskor och psykologer att jag inte mår bra men det känns som att ingen tar mig på allvar för att jag kan utrycka mig klokt och redigt. Jag mår skit och tårarna rinner.

Hej igen. TS här. Något jag själv saknade när jag mådde skit och googlade ihjäl mig efter andra som mått dåligt var "slutet på storyn", alltså hur det blev sen. Jag har bara några veckor kvar nu och är helt på banan igen. Jag har gått igenom en av de tuffaste perioderna i mitt liv men överlevde, kämpade och bet ihop. Nu längtar jag tills jag får träffa pyret som bökar där inne i magen. Så du som ev läser det här nu eller i framtiden - kämpa! Förr eller senare kommer det att kännas bättre, även om det kan dröja.

Åh, vad roligt att få respons.

Klart jag oroar mig emellanåt för att det ska komma bakslag. Jag är i grunden en väldigt "cool" person. Det ska mycket till innan jag freakar ur över något. Men uppenbarligen är jag väldigt känslig för hormoner och bm har flaggat för att "amningshormoner kan vara elaka". Skulle jag

Oj, råkade skicka.

Skulle jag åka ner i träsket igen efter att barnet är fött så tänker jag mig att det nog skulle ske pga just hormonpåverkan och då får jag nog tänka över om jag ska skita i amningen. Jag orkar inte med fler motgångar förknippade med den här graviditeten känner jag. Av samma anledning diskuterar vi just nu

...planerat snitt.

Vet du vad som ledde till att du fick en depression efter förlossningen? Att man kan krisa ihop då också och ifrågasätta sig själv låter helt naturligt men jag HOPPAS att jag har harvat mig igenom det där redan. Måtte man bara få sova hyfsat bra för sömnbrist kan ju knäcka även den starkaste.

Hej! TS här igen. Tack för all respons!

Bara en vecka kvar nu till det planerade snittet och idag, på det sista besöket hos barnmorskan, drabbades jag av stora skälvan. Jag har under lång tid nu gått omkring och haft själva födseln som målbild, att snart är det över, snart får jag vara ifred i min egen kropp och snart är kampen historia. Men så blev jag liksom påmind om att det inte alls kommer att förändras som i ett trollslag och det var faktiskt något av en käftsmäll. Finns det någon av er andra som haft tuffa graviditeter och mått dåligt av hormonerna men som faktiskt mått BRA efteråt trots amningshormoner osv?

Bm:s analys är att det är ungefär fifty/fifty om jag kommer att påverkas starkt även av amningshormonerna. Jag önskar så innerligt att jag ska slippa fler bakslag för jag orkar verkligen inte mer känner jag. Och hur gör man egentligen om man märker tendenser till att trilla ner i något mörkt hormonhål efter födseln? Upphör det då om man lägger ner amningen? Jag kommer inte att orka stånga mig blodig för att få amningen att fungera om det innebär att jag kommer att må dåligt under tiden. 

Tacksam för att höra era tankar.