Cantaton skrev 2012-09-05 11:12:00 följande:
Okej, jag ger mig på att skriva mitt mastodontinlägg igen då...
Jag hade en riktigt hemsk morgon. Klockan stod på 05.25 och jag bara hoppades att just idag skulle vara en sådan natt då jag vaknade kissnödig vid 05.00 och således lika gärna kunde gå upp. Men istället vaknade jag 02.30 och fick en riktigt upphackad sömn. Vände och vred.
Hur som helst vaknade jag av klockan (eller låg halvvaken...) 05.25 och mådde superilla. Jag satte mig ner i badkaret för att kunna duscha och åt sedan två leverpastejsmörgåsar som lindrade något. Promenerade ner till tåget och mådde ganska okej. I en station gick det bra. Sedan började jag bli lite varm. Ett par stationer senare var vagnen full och jag blev helt kallsvettig och kände mig instängd. Tog av mig sjalen. Hjälpte inte. Funderade på hur jag skulle få av mig min tunna jacka i trängseln och lyckades till slut få av den genom att dra den över huvudet. Hjälpte inte. Kall, varm och svettig - allt på en gång. Och så tokillamående att väskan i knäet kändes blytung. Jag ville bara av tåget! Men med halvtimmestrafik så tidigt på morgonen hade jag inte riktigt lust att hoppa av i ett sovande Djursholm och bli sittande på en station... Så jag dumpade jacka, sjal, bok och datorväska på sätet och bad att få komma ut. Gick av tåget till passagerarnas förvåning. Tog lite luft.
Klev på igen och fortsatte stående innanför dörrarna, där det inte fanns en kotte. Insåg att det svartnade för ögonen och jag satte mig ner på huk. Passagerarna fortsatte att kolla konstigt på mig, men konduktören kom fram och frågade hur jag mådde.
Stannade på den platsen tills vi började närma oss slutstationen, då jag gick till min plats och satte mig en stund och plockade ihop grejerna.
Tunnelbaneresan som följde gick lite bättre, även om jag övervägde att sitta på en bänk en stund och vila. Tunnelbanan gick åtminstone tiominuterstrafik. Men i morgonrusningen är det svårt att stanna upp, så det var lättast att följa strömmen ner till tunnelbanan, där det tack och lov fanns gott om plats.
Väl i Gamla stan gjorde promenaden uppför kullerstensgatorna gott. När jag kom fram frågade gruppledaren hur jag mådde och jag berättade att jag haft en hemsk illamåendemorgon, och att jag är gravid. Hon blev jätteglad men sa samtidigt "Men du ser inte särskilt glad ut". Just då var det bara för tungt... Men med lite yoghurt gick det bättre och ett par timmar senare åt jag en till smörgås. Har druckit massa vatten.
Nu ska jag iväg och sjunga på en begravning. Mår skapligt. Hoppas resan mot kyrkan blir snäll.
Kram på er.
Jobbig morgon. Jag har också varit med om det ett par tillfällen att det svartnar för ögonen och jag måste sätta mig ner. Det är väl precis innan man svimmar av tror jag. Jag har dock aldrig svimmat så vet inte riktigt... Är glad för det.
Vet att jag fick ett ordentigt sådant ögonblick när dottern var nyfödd och jag var i täby c och sambon var med. Det var under en period då jag knappt åt någonting och då fick jag sätta mig ner på åhléns. Jag skulle ha svimmat annars... Det är jobbigt när det blir så...