hur förhålla mig till hans barn?

Det här är en diskussion du borde ta med din partner, inte med familjeliv.

Så fruktansvärt för det stackars barnet. Byta land och förälder från en dag till en annan. Sånt som fuckar upp barn för livet!

ja, det är ju just därför som vi behöver råd om hur vi ska göra. för att vi vill flickans bästa eftersom hon inte är i någon bra situation där hon är nu.. att döma oss kommer inte göra hennes liv bättre.

Ni kanske ska kontakta kommunen?

För vad då menar du?

Hur mycket har han träffat barnet sen innan blir min första fråga? Det blir ju nästan som en adoption för det stackars barnet (även om det är för det bästa på sikt) om han träffat henne väldigt lite innan. I såna fall skulle jag absolut söka hjälp från folk som är kunniga inom området för det är ingen lätt sak och jag tror man behöver både kunskap och stöd.

Har de trots allt en bra relation sen innan och att barnet ändå hälsat på och varit med honom ibland så blir det ju klart enklare men i vilket fall som helst så tror jag det vore toppen om han och dottern kan få mycket egentid i början. Bor ni ihop är det ju svårt men gör ni det inte så skulle jag ligga väldigt lågt i början och kanske bara träffas på lekparker och sånt första månaden så de verkligen får en chans att komma varandra nära. Sen kan du ju öka umgänget mer och mer men jag tänker att om er relation är ny så finns inga garantier där och barnet ska inte behöva knyta an till en person som kan försvinna, iaf inte innan bandet med pappan är rejält starkt.

Allt eftersom tror jag du märker hur mycket "mamma" du ska vara. I början blir det kanske mest att hjälpa barnet med det praktiska men allt eftersom brukar barn vilja bli mer och mer tillgivna och jag skulle ta det i hennes takt helt och hållet. Om det blir ni som håller ihop hela hennes uppväxt så kommer du nog ganska naturligt ha en mammaroll för henne även om hon har en mamma någon annanstans.

Varför ska de kontakta kommunen?

För att få stöd och hjälp, tips och någon att ventilera med. Att ett barn ska i princip ska få nya föräldrar och byta hemland går att jämföra med en adoption... Tydligen så vet inte TS och hennes partner riktigt hur de ska bete sig osv. Kommunen/soc kan hjälpa till med mycket.

För att få råd och stöd om hur man kan hjälpa barnet i en så oerhört traumatisk situation. Måste väl vara allvarliga missförhållanden som barnet fram tills nu levat I om man beslutar sig för att utsätta henne för detta.

Tack för ditt svar cosinus. Han har levt tillsammans med sin dotter på heltid under flickans första tre år och efter det har han och flickans mamma haft delad vårdnad varannan vecka, så det är inte alls tala om något adoptions-liknande för henne. Hon pratar med sin pappa över Skype varje vecka och längtar efter att få komma till honom. Det är de senaste fyra månaderna som de inte levt i samma land och heller inte träffats personligen. Däremot har flickan aldrig varit här tidigare och det blir första gången för henne som hon lämnar sitt hemland, även om det blir till sin pappa. Jag ska definitivt ta till mig rådet och låta henne få vara med sin pappa så mycket det bara går så att de får tid att skapa en "ny" relation i deras nya land innan jag kommer in i bilden. På grund av att jag och min pojkvän bor en bit ifrån varandra blir det dock lite svårt att bara träffas sporadiskt utan det blir en lång helg i taget.

nu är det ju givetvis så att vi (min pojkvän) gör det han tror är bäst i längden för sin dotter och inte något han gör för att traumatisera henne.

Antagligen. Och om de är så att de har en aknytning och har levt tillsammans fram tills för 4 månader sedan så är det ju ett mindre problem. Jag antar att det inte bara är din sambo som fattat detta beslut utan att modern varit inblandad också. Men hursomhelst, så kommer det ju att bli väldigt jobbigt för barnet att separeras från sin mor. Det kan man behöve proffesionell hjälp med redan från början. Kontakta soc. eller BUP.

Jag är bonusmamma eller vad man nu kallar det åt en tjej på 3,5. Nu bor vi ihop, jag och hennes pappa men tidigare gjorde vi inte det. Hon bor hos oss varannan vecka. Vi fick en bra relation genom att jag var med dem då och då på olika saker, lät henne söka kontakt med mig och jag skojade och lekte med henne på ett enkelt sätt.

Sedan passade jag henne på lördagarna några timmar då han jobbar, så då fick liksom hon och jag en egen relation. Vi hittade på roliga saker, gick och fikade, bakade och allt möjligt annat. Nu när vi bor ihop är just bakandet "våran" grej och hon vill gärna göra det med mig. Ibland väljer hon pappan framför mig men lika ofta är det tvärtom. Oftast går det jättebra och vi umgås fortfarande på lördagarna utan pappan. Det är väldigt skönt att vi har en del egen tid, det har gjort att det är enklare för mig att säga till henne om saker eller att bestämma saker som hon inte vill. Och att hon accepterar det, och mig som en familjemedlem.

Hur har det gått med allting nu? Hoppas att det blir bra för er alla. Jag tyckte det var sjukt jobbigt i början, innan jag hittade min roll i familjen.