Tveksam till adoption

Jag tror inte att det är vanligt att adoptivföräldrar "misslyckas". Det krävs ganska mycket för att nå ända fram till en adoption - utbildning, utredning och inte minst den stora kostnaden. Så jag tror att de flesta är väldigt motiverade och övertygade när man beslutar sig för att adoptera. Däremot kan jag tycka att det ibland brister i kunskap kring vad anknytningen kräver, men det är min högst personliga åsikt.

Det är verkligen oerhört stort att bli förälder. Ansvaret är ju oändligt. Någonstans får man ändå lita till att kärleken räcker. Givetvis krävs en hel massa mer, men det är ändå kärleken som bär. Och att man blir totalt förälskad i det lilla pyret man får, det tror jag är mer eller mindre oundvikligt. Jag tror att man har mycket gratis om man har burit sitt barn i magen och varit med från första stund. Men jag tror också att man kan ta igen mycket senare, även om det kräver mycket jobb.

Tusen tack igen, Chatnoir! Du har gett mig lite nya perspektiv. Säg till om du kommer på nåt mer.

Jag håller med "Vem vet".

Passa på att ta er tid att gå adoptivföräldrautbildningen, där får ni veta massor och får träffa andra i samma situation. Ni kan sedan bestämma er för att hoppa av adoptionskarusellen, men det kan också hända att ni blir supertaggade och verkligen vill adoptera till 100%!

Hör med er socialförvaltning (familjerätten) var närmsta utbildning finns.

Lycka til!

Hej
Jag har en liten klimp i min famn och kan inte skriva så långt som jag skulle vilja, vill ändå säga att jag helt håller med i Chatnoirs alla inlägg, mycket kloka!

Jag tänker att det är vanligt att en av parterna i ett par är steget före och den andre steget efter i barnplaner oavsett vilket sätt man planerar. Jag skulle verkligen rekommendera dig att bestämma dig för att gå vidare i era adoptionsplaner, se bröllopet som starten på ert nya barnväntande om än i fall ni vill det en lite mer offentlig start än andras samlag!  Gå sedan den obligatoriska föräldrautbildningen där ni får kunskap och möjlighet att ventilera med andra i samma situation. Jag läser att du inte vill ge din sambo falska förhoppningar, se det istället som att ni på detta sätt ger er en chans att bli föräldrar och om du efter kursen fortfarande är tveksam så får ni ta tag i fortsättningen på livet utan barn då för när man beslutar sig för adoption måste tvivlet över att kunna knyta an till ett barn man inte burit vara borta. Många funderar som du på om de kommer att bli en bra förälder under tiden man försöker få barn och väntar barn men det är helt andra frågor än den om man kan knyta an till sitt barn om någon annan fött det.

Med tanke på er ålder så är det bråttom,  ni måste dra igång denna process SNART om ni ska hinna men samtidigt lova er själva och ert blivande barn att dra i nödbromsen INNAN ni skickar papper till ett land om ni då inte är HELT säkra på att detta är vad ni vill och att ni kommer att kunna knyta an.

Till sist vill jag intyga att Adoption är ett fantastiskt sätt  att bli förälder på om jag skulle försöka få ett barn till skulle jag tveklöst adoptera (jag har ett barn som jag väntat i  magen och ett jag väntat i hjärtat).

Hej alla kloka människor, tack så hemskt mycket för alla bra tankar och tips, jag var så rädd för att få pekpinnar och fördömanden igår när jag lade upp tråden. Uppskattar det jättemycket!

Fler inlägg om detta är mycket välkommet. Inatt drömde jag om stort bröllop ... alltid en liten bit på väg. Drömmen kändes positiv. 

Dina funderingar tycker jag är mycket sunda. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn, har drömt om att få tillfälle att adoptera och så blev det efter många om och men.

Oron för hur det skulle bli var total till och från både före och efter barnbeskedet, men det var också en sak som förde mig och min man och vårt gemensamma biobarn närmare varandra! Vi var en stark familj som tog emot ett fantastiskt barn som nu varit med oss i fyra månader!

Osäkerheten inför något nytt och ovant är helt normalt och sunt, tycker jag! Magkänslan brukar vara rätt, men den kan ändras efter hand som man lär sig mer och mer så börja med adoptionskursen och kämpa tillsammans.

Lycka till och skynda er och gift er!

Hej Vill bara säga att vi gifte oss borgerligt snabbt som ögat för att "tjäna" tid och sen hade vi ett stort fantastiskt bröllop med alla våra nära och kära nästan ett år senare. För oss kändes det rätt och vi firar 2 bröllopsdagar per år! Kan också tillägga att i köket sitter just nu en hungrig 2åring från Kina. :)

Hej Zandra! Tack för ditt svar. Ja, så har jag också funderat nu på sistone att man faktiskt kan göra, man måste inte nödvändigtvis se det som ett framtvingat bröllop, utan kan se det som en formalitet och ha den 'riktiga' grejjen längre fram när det känns bra. Tack för det.

Vill du berätta lite om er resa till en liten kinesiska så blir jag jätteglad. 

Såg på nyheterna igår att 6 av 10 adopterade barn till Sverige just nu har särskilda behov (mer särskilda än det ett adopterat barn väl alltid har, alltså). Det är väldigt många ... Känner att chansen att vi ska kunna få ett barn utan kända särskilda behov är väldigt liten. Å andra sidan finns det ju kända särskilda behov som inte behöver vara något större problem heller.    

Nu kan jag ha fel men är det inte så att man måste ta ett aktivt val för ett barn med särskilda behov? Och att fler väljer det eftersom antalet barn som ska adopteras har minskat och att det därför är svårare att adoptera idag än för några år sedan?

Jo visst  är det så. Det är fortfarande möjligt att adoptera barn som inte har i förväg kända särskilda behov men i de allra flesta fall tar det då längre tid innan man får sitt barn eller tom MYCKET LÄNGRE tid. Många känner att det är ett barn de vill ha och att eventuella "skavanker" inte har så stor betydelse att de väljer att vänta längre än de behöver för att få ett barn utan i förväg kända särskilda behov.

Jag vet att vi är fler här i tråden som har små gulliga ungar från Kina här hemma så om du är intresserad av att veta om just Kina så fråga på, någon av oss svarar säkert.

Som jag skrev ovan så är det fortfarande möjligt att adoptera barn utan iförväg kända SN (Special Needs, särskilda behov) men köerna är då lägre.

Från Kina kommer nästan bara SN- barn nu. Att adoptera ett barn med SN från Kina går fort, hur fort beror på vilka SN man känner att man mäktar med men de flesta är hemma inom ett år, några tom innom ett halvår!

Vår resa var förhållandevis kort eftersom vi valde ett barn med särskilda behov. Vi ville ha barn och eftersom man aldrig kan vara säker på att få ett friskt barn vilket man föder det eller adopterar så tyckte vi inte att valet var svårt. Vi läste på lite om olika diagnoser och bestämde oss för vad vi kunde klara av. Vi bor ganska långt från ett större sjukhus så vi var noga med att kolla upp vad de olika diagnoser krävde gällande sjukhustid osv. Sen när man får sitt barn så lär man känna barnet och ser förbi skavanken. Det är bara mänskligt. Men naturligtvis ska man vara ärlig med sig själv om vad det innebär att få ett barn, oavsett adoption eller biobarn. Det innebär en stor förändring i livet. Vi har fått en busig, generös, nyfiken, matglad och envis prins från Kina som charmar alla som kommer i hans närhet. Och hans "särskilda behov" är det ingen som tänker nåt större på utan det sköter de som har koll på det. Som sagt svårt att råda någon annan men så här ser det ut för oss. 😄

Fabbemam, har du kvar länken till den fantastiska filmen om SN barn så kan du väl lägga ut den?

Om ni vill adoptera så har ni BRÅTTOM. Tidigare så var gränsen för adoption 45 år, nu är den 42 år och en adoption tar ofta 5 år såvida man inte väljer ett barn med särskilda behov, då kan det ta 1 år.

Tidigare fanns ingen egentlig åldersgräns för adoption. Jag vet familjer där båda föräldrarna var 50 när de fick sitt ettåriga barn (för bara ett par år sedan). Nu gäller i de flesta kommuner att man måste ansöka om medgivande innan man fyllt 43. Det tar sedan olika lång tid tills utredningen är klar och medgivandet gäller i två år. Det kan alltså fortfarande hända att någon som är 46 år har medgivande (ansökt precis innan 43, ett års väntetid på utredning för medgivande som gäller två år). Det händer också att kommunerna gör undantag från rekommendationen om åldersgräns, t ex vid syskonadoption.

Men du har helt rätt i att TS med sambo bör besluta sig så snart som möjligt om de inte vill gå miste om möjligheten att adoptera. Dessutom kommer färre och färre barn. Det är alltså hela tiden fler som "konkurrerar" om de få barn som finns. Jag har varit i adoptionsvärlden i drygt 5 år och det har hela tiden blivit tuffare. Men än finns vägar till fantastiska barn! Själv har jag en son från Kina och vi ska snart tillbaka och hämta lillasyster.

Japp, här kommer den!





För oss och för många andra blev barnet snabbt, t. o.m. direkt vi möttes VÅRT BARN inte ett SN-barn även om det SN som faktiskt gjorde att vi fick varandra, kommer att finnas hela livet så är det inget vi tänker på i vardagen. Han är VÅRT BARN !