Vi som är överviktiga & gravida.

Sista veckan i andra trimestern! Bebisen sparkar på och jag har ganska mycket foglossning, kan bara gå 1 km om dagen. Har svårt att sova om nätterna, både insomnia rent allmänt och ligger obekvämt. Har fortfarande inte gått upp något.  

Vad är grejen med inlägg som bara är "mm." som jag ser här och där på forumet? 

Grattis! Vilken skillnad från TUL, man undrar ju vad meningen är med TUL om det kan diffa så mycket? Skönt i alla fall att allt gick bra!

Även vid tillväxtultraljud? Jag fattar att det påverkar SF-kurvan mycket men inte att det påverkar ett ultraljud. Där mäter man ju barnets mage, lårben och skalle, hur kan det påverkas av hur mycket fostervatten det finns? 

Jag gjorde iaf ett TUL häromdagen, för att läkaren oroade sig för tillväxthämning - visade sig att fostret är 16 % större än medelmedel men fortfarande inom normalkurvan (som slutar vid 21 % plus och 21 % minus). Min SF-kurva är fyra veckor högre än normalt däremot, så hade den stämt hade jag fött en mammut.  

Grattis, vad roligt! Och skönt att snittet gick bra. 

Jag gjorde glukosbelastningen idag, det har jag varit ganska nervös för sen starten. Men jag hade jättebra sockervärde två timmar efter glukoslösning, 5,3, så det behöver jag inte oroa mig för. 

Har fortfarande inte gått upp i vikt alls, men mitt hb var ganska lågt så nu måste jag börja äta järntabletter. Mitt blodtryck är inte heller så himla bra, inte direkt högt än men på väg i den riktningen. Jag kan inte göra så himla mycket åt det tyvärr - träna kan jag inte pga foglossning och vilar gör jag redan. Tror dessutom att jag har en hel del "vitrocksblodtryck" - det är alltid högre på sjukhuset än på mvc, men det är också högre på mvc de dagar då det är något speciellt typ glukosbelastningen, för då sover jag ingenting på natten innan. Övertrycket kan gå upp 20 enheter bara så där när jag inte fått sova. Och alla mina tider på sjukhuset är kl 8, så då måste jag gå upp kl 6 för att hinna dit, blir stressad av att inte hinna sova ordentligt och så kan jag inte sova alls, och då blir blodtrycket högt och så bokar de en ny tid åt mig pga det. Det blir en ond cirkel. Dessutom kan jag inte jobba ordentligt efteråt för jag är för trött. Börjar lessna på spec-mödravården. 

Ja, det är inget vidare. Jag börjar känna mig mer bekväm på mvc nu så där brukar det ligga på 120/80, jämfört med 140/80 på sjukhuset.. De säger att de förstår att jag har "vitrocksblodtryck" men samtidigt fortsätter de kolla och fortsätter skriva upp mig för tider kl 8 så det blir ju samma resultat om och om igen. Jag säger att jag hatar att vara där pga tidigare dåliga erfarenheter (gjorde abort där förra året pga tyst missfall vecka 17) och de bara jaja, det är sunt att vantrivas på sjukhuset, man ska ju inte vara här om man inte är sjuk! Hähä. Vilket inte hjälper. Kommer inte ens vilja föda barn på det sjukhuset. 

De tiderna jag har i november är senare på dan, så jag hoppas att det ska hjälpa. Annars är det nog rätt mycket att tacka och ta emot, det är ett enormt tryck på hela det sjukhuset. Fick inte ens första tiden förrän efter tre månader minus en dag, så det var precis på gränsen att de klarade vårdgarantin. Däremot tycker jag att de borde kunna låna ut mätare, ja. Ska fråga! 

Vill inte gnälla på specvården egentligen för det är ju bra att den finns och är gratis och allt, men ibland känns det så meningslöst att bli kallad på vissa undersökningar. Jag var "tvungen" att träffa en narkosläkare idag för att se om man kommer att kunna sätta epidural på mig samt om svalget är stort nog för narkos, baserat på BMI då. Det tog en timme att åka dit och tillbaka och själva mötet tog nog 1 minut. Det var nästan så att han bara gav mig en blick med kläderna på. 

Förslagsvis så borde ju ens barnmorska kunna lämna remiss till att prova ut narkos inte utifrån ens BMI utan utifrån hur ryggen ser ut! Hon klämmer ju ändå på magen, då kan hon väl känna lite på ryggraden/kolla halsen? Och om det är ett gränsfall i så fall skicka vidare till narkosläkare så att hen får avgöra själv. Jag fattar att det är viktigt hur ryggraden känns för att kunna sätta narkos, det är bara det meningslösa i att narkosläkaren själv måste avgöra - enbart utifrån BMI - som stör mig. Det kan väl en barnmorska känna precis lika bra, och så frigör man en läkartid (och en timme av mitt liv).

Den här månaden har jag fem möten med vården, och då har jag varit tvungen att ställa in ett redan! Tre av de mötena känns rimliga (mvc), två helt onödiga (spec). 

Jag är i vecka 34 och fett less just nu. Fostret är stort som vecka 37-38 och förväntas födas väldigt stor om han får gå tiden ut - och jag är måttligt sugen på igångsättning. 5 kilo pratades det om. Har inte i närheten av graviddiabetes men måste göra en glukosbelastning till ändå - bara för att vara säker. Har gått ner i vikt hela graviditeten men ingen har klagat, förrän nu. Fastän bebin är jättestor! Nu plötsligt "måste" jag börja gå upp. Orkar inte äta och känner mig bara deppig, har ketoner i urinen ofta när jag ska ta prov (dvs är i ketos, sånt LCHF-människor eftersträvar men dåligt när man är gravid). Trots att de ska testa mig för högt blodsocker så fick jag skäll förra gången för att det var lågt i ett snabbtest, alltså det känns som om jag inte kan vinna! Jag "måste" tydligen ha diabetes typ 2 för att jag är tjock men jag får skäll för mitt reella blodsocker för att det är lågt. Orkar ej. Barnet trycker på magsäcken så jag blir mätt av inget. Dricker typ min lunch ofta - drickkvarg och sånt för att få kalcium och protein åtminstone. 

Har högt blodtryck och borde göra det ena och det andra, typ gå långa promenader, men har för mycket foglossning för att gå längre än ett par kvarter om dan. Känner mig helt uppgiven och min barnmorska säger bara åt mig att jag ska "tänka positivt annars kommer du aldrig klara av förlossningen". Ja det hjälper ju verkligen. Känner inte att jag har något stöd alls från vården, ingen som informerar om vad jag har för alternativ om barnet blir jättestort. 

Jag gillar tyvärr inte badhus, alls. Har alltid hatat att gå och bada med skolan och har hållit mig därifrån sen dess. Har till och med haft lite ångest för tanken att jag måste lära vårt barn att simma så småningom. Så det är nog inte ett alternativ för mig. Jag får väl ut och gå så gott jag kan, är ingen träningsmänniska och gå är nästan det enda jag gillar. Men just nu kommer jag sällan speciellt långt. Hade kunnat cykla kanske men jag har fått rätt dålig balans av magen, och nu fryser det ju på också. 

Jag hoppas att det blir just en diskussion om alternativen för mig och inte bara att jag ställs inför ett beslut som jag inte har något att säga till om. Min mardröm är att bli igångsatt tidigt, då snittas jag hellre. Ca 13 dec är nästa TUL men jag har inte fått en tid än. Anledningen till att din bm inte har något emot det är kanske att det är annorlunda om du redan har diabetes typ 2? Vet ej alltså, bara spekulerar. Jag har haft rätt lågt blodsocker vid mätningar hittills, och normalt/lågt efter glukosbelastning (ca 5). Att min barnmorska skulle ha fel för sig om ketoner i urinen skulle iofs inte förvåna mig så mycket, för hon är inte alltid så uppdaterad med forskning och har sagt en del lite konstiga grejer, men att de ogillar det även på specialistmödravården får jag nog ändå se som att det är "objektivt dåligt". Det är ett universitetssjukhus. Jag försöker undvika det hur som helst genom att dricka mycket och försöka äta i tid, men det är inte alltid så lätt. Behöver typ ha en vattenflaska limmad i handen. 

Inte mycket aktivitet här inne? Är i vecka 37 och kommer antagligen att bli igångsatt efter nyår eftersom bebisen förväntas bli stor. Beror på hur cervix ser ut då, vägrar sättas igång i förtid om jag inte är öppen. Så då får jag väl komma tillbaka en gång i veckan och kolla tills det blir akut och han bara måste ut. 

Det är så himla tråkigt att ingenting kan vara bara normalt och vanligt med den här graviditeten. Har inte haft en enda vecka då jag inte oroat mig för nånting - först var det missfall, sen var det NIPT som krånglade, sen var det blodtrycket, sen var det foglossning, sen var det ketoner, sen nu på senaste tiden har de börjat klaga på att jag inte gått upp något alls och så har jag en ENORM sf-kurva på 42. Att jag är överviktig nämns vid vartenda tillfälle jag har kontakt med vården och det börjar bli tröttsamt att det alltid ska bankas in att det är en risk. JAG VET. Samtidigt som jag alltså får skit för att jag inte gått upp alls. Herregud, det kräver verkligen en ängels tålamod att vara överviktig och gravid..

Tycker man kanske kunde fokusera på att bebisen verkar må jättebra och att jag trots lite högt blodtryck inte alls mår dåligt och inte har havandeskapsförgiftning. Har ätit jättebra hela graviditeten, varit så aktiv jag kunnat och skulle verkligen önska mig lite backning för att jag gjort det bästa av situationen istället för fullt fokus på mina risker. Förlossningen KAN ju faktiskt fortfarande gå jättebra, men det känns som om jag måste hitta all pepp inuti mig själv, och jag börjar bli väldigt trött på det. Min barnmorska beter sig som att det är jag som är väldigt negativ och måste ändra mitt sätt att tänka, medan jag tycker att jag reagerar rätt normalt på att hela tiden bombarderas med risker och påpekanden om min vikt!? Det är ju inte direkt som att någon hittills sagt att det här kommer att gå jättebra, det här kommer att ordna sig.

Nu senast sa hon att jag "måste ha lite distans till min kropp och lära mig älska mig själv" när jag sa typ "hjälp" (och skrattade lite!) om min sf-kurva. Det är ju verkligen bara hennes tolkning att jag skulle hata min kropp för att jag säger "hjälp" om en sf-kurva som är högre än en fullgången graviditet. Snacka om att projicera, och inte så kul att bli utsatt för direkt. Tvärtom mot vad hon tror så är jag rätt nöjd med min kropp som lyckats bära den här ungen trots foglossning sen vecka 12. Jag tycker att vi jobbat bra, jag och kroppen. Att barnet är stort är ju osis, men det beror iaf inte på något jag gjort fel under graviditeten. 

Ja, hade jag fattat tidigare hur hon är när hon inte bara tar blodtryck eller andra prover utan ska yttra sig professionellt, då hade jag ju bytt för länge sen. Nu är det för sent, vi har bara ett par möten kvar som mest. Tycker inte alls hon har gjort sitt jobb ärligt talat, hon har betett sig som en undersköterska hela tiden, och när man frågar henne något utifrån hennes erfarenhet som barnmorska så blir hon bara irriterad och säger att "ja det kan ju gå hur som helst!" Mhm, ja den infon hade jag ju utan någon som helst vårdutbildning också kunna dela ut till patienter... 

Ska bli intressant att se hur mycket fostervatten det blir! 

Hoppas det går bra hos anestesiläkaren, mitt besök gick på en minut blankt.. jag var också jättenervös innan men det var verkligen ingenting. Så jag hoppas du känner samma när du väl kommer dit! 

[quote=77256459][quote-nick]emsan83 skrev 2016-12-28 16:05:25 följande:[/quote-nick]Hejsan. Idag var jag på rul v 20+2. BM sa hela tiden att pga att jag hade extra fett så blev avståndet längre o hon kunde inte 100 procentigt säga att allt var bra men hon trodde det. Bebisen låg med ryggen uppåt så det störde också. Åh ja fick en bild som bara såg ut som gröt o snorkigt bad hon om pengar trots att man absolut inte såg nått. Så besviken. Tänk om något är fel ???? hade en jätte bra med sonen visst jag hade bmi 35 då o bmi 37 nu. Dock hade jag ett tidigare ul då. Kram[/quote

Hej! Låter ju som antingen väldigt oerfaren tekniker eller urdålig utrustning om hon inte kunde se fostret ordentligt i vecka 20! Jag är tjockare än du och bebisen syntes utmärkt, och jag behövde inte höra nåt tjafs om vikten. Vi kunde titta på blodkärl och allting, och då var ändå moderkakan i vägen. Ligger den dåligt får hon väl försöka få den att flytta på sig? Brukar väl inte vara några problem. Jag hade nog sagt till verksamhetschefen att ultraljudet inte blev gjort ordentligt och att du vill göra ett nytt, att hon "tror att det var bra" lät ju inte så värst betryggande, du förtjänar bättre undersökning än så! Be om en second opinion, det har du alltid rätt till, och be om den mest erfarna de har. Lycka till!

Ingen som tagit nåt sköldkörtelprov på mig, så det är nog olika i olika län! Hoppas du fortsätter vara nöjd med din barnmorska. Grattis till graviditeten! Grattis till plusset! 

Hej, jag bor också i Malmö! Jag har fått lite olika bemötande för jag träffade mycket olika personal pga riskgraviditet, men mestadels var det bra, det har aldrig varit nån som varit elak men det blir ju kanske mer fokus på att inte gå upp för mycket. Bytte dock från mitt mvc på Granen till privat (Mama Mia) av andra skäl och trivdes bättre där. Men en schysst barnmorska kan man träffa överallt, liksom en dålig. 

Jag gick aldrig upp alls, bara ner, men det var ju inte som att jag bantade, jag åt som en normalviktig person som inte är gravid för det var vad jag orkade äta, max. Kanske lite ovanligt men jag var sjukt mätt under hela graviditeten. 

Noja inte för att du borde gått ner innan, nu är du gravid och det är ju det viktiga, grattis! Ät bra mat, var glad och ta det lugnt. Hade jag kunnat göra om min graviditet så skulle jag tagit det mycket mer chill och inte försökt detaljkontrollera allting, man kan ändå inte styra över utgången. Jag skötte mig exemplariskt, åt som en dietist, motionerade varje dag och fick ändå en jättejobbig graviditet och förlossning, medan andra ligger på soffan och käkar kakor och spraygrädde i nio månader och sen bara cruisar igenom alltihop. Det är ett lotteri tyvärr.