Nu har bägaren runnit över, jag orkar inte mer!

Får man hänga på?
Känner igen mig i er om den stora barnlängtan, skengraviditet och besvikelserna. Just nu är jag väldigt långt ner - deppar mest hela tiden.

Jag slutade med p-piller för länge sedan för jag visste att innan jag började så hade jag väldigt oregelbunden mens. Därför slutade jag för jag ville få igång kroppen fast det har snarare fått motsatt effekt - har haft mens en gång per år de senaste 5 åren och senast så var det 1,5 år mellan. Om min mens varit regelbunden borde jag haft ägglossning i dagarna och ska i så fall ha mens om ca 2 veckor. Tyvärr har jag tappat hoppet om att så är fallet - är väl ytterligare ett år till nästa gång som vanligt... Hade hoppats på att mina ansträgningar med att ändra kosten och kinesisk akupunktur skulle hjälpa mig och min hormonella obalans men som det känns nu så är inte fallet. Håller på att tappa hoppet och ge upp som det känns just nu, får se om jag hittar styrkan under min semester som jag har senare i sommar.

Lite om mig då,
Jag fyller 30 om några få dagar (har en smärre kris) och min man är lika gammal.
Vi gifte oss för 2,5 år sedan och det var även då vi började våra försök - februari 2010.
Har varit på utredning och det är konstaterat att även jag har pco men kommer inte få någon hjälp från sjukvården förrän jag nått BMI 35, inte långt kvar men känns hopplöst.

Håller tummarna för att det går bra för er andra!

GRATTIS Scoose! Tycker jag ser två tydliga streck men förstår om du vill ta ytterligare ett test för att berkräfta det som dessa två test visar. Håller verkligen tummarna för att det visar samma sak! Är verkligen glad för din skull!   Rekommenderar dig att testa även detta på morgonen för som jag förstått det så kan det vara så att det kan visa positivt på morgonen men övrigt på dagen så kan det bli negativt fast man ändå är gravid. Har du några andra symptom? Jag väntar i alla fall med spänning på resultatet!

Tycker det känns lite märkligt för jag kan bli väldigt glad för de som har kämpat länge och blir gravida, kan verkligen dela deras glädje när pluset äntligen kommer. Men med vissa går det inte alls att dela deras glädje med, inget jag säger utan brukar hålla god min men inombords är det helt andra känslor. Jag blir arg, besviken och önskar att det vore jag istället. Ofta jag känner en kall dusch när någon berättar att de är gravida, självklart vill jag inte att någon ska behöva gå igenom det jag själv går igenom nu men när någon berättar så ser jag bara det jag själv inte lyckats med. Jag känner mig helt enkelt misslyckad och okvinnlig. - Är så svårt att förklara men tror ni förstår vad jag menar... Tårarna vill bara spruta och känslorna inombords är ofta i konflikt.

Har gått igenom många stadier av känslor i samband med att min syster blev gravid på första försöket vilket knappt var ett försök utan hon slutade med p-piller för att låta kroppen stabilisera sig innan de skulle försöka "på riktigt". Var jobbigt att se hennes barn födas och nu är han närmare 1 år. Är inte riktigt lika jobbigt nu när han har växt till sig men när han var bara någon månad så var jag helt förkrossad varje gång jag var där.

Känner även ibland att jag inte orkar träffa de som har barn - blir så stort fokus på barnen om de är med vilket är helt förståligt men hjälper inte mig.

Ser framemot att höra hur det går för er alla! Lycka till så kämpar vi vidare!
Peppkramar

Kan bara sätta mig in i den situationen, måste vara svårt att smälta och verkligen förstå att det är sant. Kommer troligtvis ha samma reaktion som dig den dagen det är min tur. Förstår också om du inte orkar vänta ända till imorgon att testa igen, hade säkert inte jag heller gjort även om det säkraste hade varit att vänta. Som jag förstått det så finns det vissa som det kan ta upp till en vecka efter BIM innan det ger utslag men vi är ju så olika så man vet ju inte hur man fungerar. Blir det åter plus ikväll så har det ju svart på vitt dessutom. Ja, det är inte lätt att hålla sig i skinnet när man är deppig. Har verkligen fått erfara att jag äter för att döva mina känslor. Nu när jag försöker att inte göra det så blir det väldigt mycket känslor som skall komma ut vilket ibland tär på mig eftersom jag inte är van. Dessutom så tror jag att efter som jag dämpat mina känslor tidigare och inte låtit dem komma ut så kan det nu bli dubbel effekt när jag faktiskt tillåter mig att känna och deppa.

Minska du i vikt när du åt Metformin? Min läkare pratade om att hon kunde skriva ut sånna till mig men var vid det tillfället inte intresserad. Känner dock nu att har jag inte lyckats gå ner de sista i vikt till efter semestern så kommer jag nog fråga om dem. Vill så gärna att det ska hända något snart så har inte så mycket tålamod längre med andra alternativa metoder.

Vet du om du får ägglossning när du äter pergotime? Har du kollat med ÄL-stickor?

Hoppas verkligen att alla nu kan få ett plus, det skänker mig hopp om att jag också kommer kunna få ett förr eller senare - är nog därför jag faktiskt kan glädjas åt er när ni får era plus och inte bli arg, besviken eller avundsjuk för att det inte var jag.

Tack för att ni finns och vill dela med er!
Kram på er alla!

Hur har det gått för dig, Scoose? *nyfiken*
 

GRATTIS grattis! Blir så glad och det ger mig även hopp!  

Eftersom jag har så oregelbunden så vet jag knappt vad jag väntar på. Känner inte min kropp vilket är galet frustrerande. Hoppas på att ha ÄL nu i dagarna men tar det lika lång tid som förra gången jag fick mens så får jag vänta ytterligare 1,5 år. Deprimerande!

Ska vänta till efter semestern innan jag skaffar hjälp. Ska försöka bara slappna av och sluta tänka så mycket. Just nu är det ett väldigt stort fokus i mina tankar, spelar ingen roll vad jag gör så dyker dom upp.

Hur går det för dig, Scoose?

Hej FridaF!

Jag känner igen mig, är också arg och frustrerad över min kropp. Förstår sällan vilka signaler den ger mig. Riktigt jobbigt. Hoppas det löser sig för dig!

Peppkram

För min del så hoppas jag på mens nu i dagarna eller inte egentligen men då vill jag ha ett stort fett plus istället. Men förstår mig inte på min kropp och vad den vill ge mig för signaler. Blir galen på att det ska vara så här, inte vara regelbunden, ha olika symptom för mensen varje gång, måste ner mer i vikt för att få hjälp,tankarna surrar fast vi ska glömma ett tag framöver...

Grattis! Vad skoj att höra!

Skönt att ni berättar att det faktiskt fungerar trots ihärdigt tänkande. Är så vanligt annars att höra att det blir då ni typ ger upp... Tack för att ni delade med er!

Hej! Här går det heller inget vidare... Semestern är väldigt snart slut och önskar att den vore längre. Under semestern har jag även lyckats gå upp i vikt, jag som måste gå ner för att få pergotime. Så nu känns det som att börja om från början. Ska jag se lite ljust på tillvaron så har jag precis haft mens, bara 49 dagars cykel jämfört med 1-1,5 år tidigare. Hoppas det går bra för er andra.

Just nu väger jag 109 kg till mina 1,73m, alltså ett BMI på ca 36,5. Jag har ca 5 kg att gå ner innan jag får börja använda pergo enligt min barnmorska. Sen har jag fått känslan av att det kan skilja rätt mycket beroende på vilket län man bor i och ännu mer skiljer det sig om man går privat.

Men just nu så har jag fått känslan av att min kropp håller på att stabilisera sig med hjälp av kinesisk akupunktur och LCHF (har dock inte ätit enligt LCHF under semestern men tror ändå det är en viktig faktor och jag försöker komma tillbaka dit igen).

Ska i och för sig göra allt för att gå ner i vikt, även om det skulle ta sig så är det ju en fördel att inte ha fullt så många kg för det kommer bli fler under en graviditet - jag utgår i alla fall från det.

Kramar

Håller verkligen tummarna för dig äralltupptaget!

Min barnmorska pratade också om det när jag var där senast, då jag även fick beskedet att jag var tvungen att gå ner 5 kg. Då kände jag för att jag ville försöka själv. Hade inte min mens kommit så snart inpå förra gången hade jag nu efter semestrarna frågat om preparatet men för tillfället går jag och hoppas på att mensen håller på att stabiliserar sig med hjälp av den kinesiska akupunkturen och LCHF, är helt säker på att de är det två sakerna som gjort att jag haft mens så nära inpå varandra. Som sagt nu hoppas jag bara på en till eller varför inte resultatet gravid på ett test... Får jag inte det så kommer jag gå tillbaka till barnmorskan och hoppas på att få methformin utskrivet.

Ska nu göra allt för att det faktiskt blir något inom ett halvår, hade passat så perfekt i tiden eftersom min man troligtvis ska jobba utomlands under 1-2 år med start nästa höst. Hade varit perfekt att ha en liten då så kunde jag hänga med, om inte så vet jag inte hur jag ska göra. Vill ju gärna vara där han är men frågan är om jobb eller vad jag ska hitta på för att sysselsätta mig... Men det löser sig.

Ja, nu kämpar vi vidare! :) 

När det gäller akupunkturen så fick jag rekommendationen av en bekant som tidigare varit på svensk akupunktur men utan resultat, när hon sedan gick på kinesisk akupunktur så hände det saker... Hon blev gravid och har idag barn. :)

Man kan reagera väldigt olika på akupunktur och det handlar säkert om vad det är för obalanser man har i kroppen och hur kraftiga de är. Själv blev jag också riktigt dålig första gången jag var där och så var jag jätte trött. Den natten sov jag 12 timmar men det var vad kroppen behövde så är glad att jag tillät mig själv att lyssna till kroppen. Tycker det är så lätt att missa den biten och tror det i många fall är därför jag mår som jag mår. Bara några dagar efter den behandlingen fick jag mensen - så mensen var alltså på gång redan och tror det har med min kostomläggning att göra.

Gången därefter så hade jag inte längre samma obalans i kroppen och därför reagerade jag inte alls lika kraftigt. Hade ungefär två veckor mellan dessa tillfällena. Jag var lite tröttare än normalt men annars inga speciellt märkbara effekter förutom att jag kände mig mer harmonisk och fått tillbaka lite energi.

Nästa tillfället vilket var bara för ett par dagar sedan, då hade det gått ca 1 månad mellan och hon kunde se ytterligare förbättrningar hos mig. Innan denna gången så hade jag haft mens igen, 49 dagars cykel. :)

Varje gång jag varit där har hon satt nålar på lite olika ställen beroende på vad som behövts just den gången. Hon ser till helheten vilket i viktigt, även om jag kom dit för en specifik orsak så undersöker hon om det finns något som jag kanske inte själv kan relatera till. Ibland kan det ju vara så att man har ont i ryggen men egentligen sitter problemt i höften som sitter snett. Behandlar man då bara ryggen kommer man aldrig bli bra eftersom grundproblemet fortfarande är kvar.

Jag känner mig i alla fall mer harmonisk nu än när jag först startade akupunkturen och är säker att akupunkturen är en stor bidragande orsak. Har inte samma svackor längre heller gällande psyket även om de också kommer.

Hej!

Här kan du läsa mer om akupunktur, det är Christina som jag går till på behandling. Dessutom är akupunktur en behandlingsform som är accepterad av "skolmedicinen" idag, minns att min syster fick remiss till en akupunktör efter hennes förlossning. Som jag förstått det så finns det en vetenskap och forskning bakom just denna behandlingsform. I och för sig inte därför jag valde den utan för jag blivit rekommenderad då andra med liknande bekymmer blivit hjälpta. Nu efter att jag gått inser jag också att det händer något i kroppen som är till det positiva - tror inte det bara handlar om placeboeffekten (även om den är väldigt stark) för jag har reagerat lite olika efter de olika tillfällena jag varit där. Och som du skriver det viktigaste är ju att man mår bättre och det gör jag även om det känns som jag fortfarande har lång väg att gå. För i slutändan så måste jag ju hitta problemet till varför jag är där jag är idag och ta itu med den, akupunktur och andra behandlingsmetoder kan bara hjälpa till på traven för att uppnå ett välmående.

Jag har jobbat ett tag men när vi väl började försöka så hade vi båda precis tagit en nyanställning. Sitter lite i den situationen nu att jag funderar på att jag vill byta men känner som dig, vill ju inte börja på något nytt och sedan säga att jag är gravid. Det är en svår situation men med erfarenhet så vet jag ju också att det kan ta lång tid innan det händer något och varför då sumpa chansen till att byta till ett nytt jobb och utvecklas mer.

Hur har det gått för dig, blivit någon mens än? Har du hunnit börja med sprutorna?

Ha det gott!
Kram

Hur går det själv äralltupptaget?

Själv har jag tagit tag i mitt liv igen och är tillbaka på banan efter att ätit allt som kommit i min väg under 2 månaders tid. Jag har inte mått bra av det men har varit för lat att göra något åt det. Dessutom så är jag sockerberoende är bara att kosntatera, varför skulle jag annars äta det som inte är bra för mig. Min kropp reagerar ganska snart när jag ätit dåligt, magen börjar krångla och efter ett par veckor kommer mina eksem på händerna tillbaka.

Sen väntar jag på ägglossning - hoppas den kommer de närmsta dagarna men det vet man ju aldrig. Kan bli helt galet frustrerad över att jag inte vet hur min kropp förväntas bete sig.

Kramar