Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

Trevligt att någon gör det

Ja, barnet har en separation med sig, men när du föder ett barn tar du alltid en risk att få ett barn med ett bagage/funktionshinder. Även om du har personlig assistent så är du en fullt ut mamma åt ditt barn, vare sig det är friskt, har ett funktionshinder eller är adopterat.

Vi kan ju börja med att låta alla genomgå en adoptionsutredning på samma vilkor i verkligheten och inte bara på pappret

Är det inte så nu då? (antar att du menar medgivandeutredning, dessutom)

Ja, jag använde fel ord. Nej, inte i praktiken.

Det är självklart för mig, men skulle det vara det för ett barn på 2 år som har spenderat hela sitt liv på barnhem med en massa olika vårdare? Ett sånt barn utvecklar ofta ett distanslöst beteende för att få så mycket närhet som möjligt. Barnet tyr sig alltså till vilken vuxen som helst som finns i närheten, och förstår inte vad en mamma är. Detta gör att när man blir förälder till detta barn så kan man få jobba mycket på anknytningen.

Jag tror inte att det är omöjligt att få en bra anknytning till ett adopterat barn om man är funktionshindrad och har assistenter, men jag kan tänka mig att det är svårare. Barnet kommer till en början kanske inte förstå skillnaden på mamma och assistenten. Ett nyfött barn spenderar mycket tid i mammas famn, och får på ett enkelt sätt närhet och ett band till sin mamma. En 2-åring med mycket spring i benen får inte denna närhet automatiskt på samma sätt, och har man ett funktionshinder kanske det är svårt att hålla jämna steg med 2-åringen.

Hur menar du att handläggningarna skiljer sig åt då?

Jag förstår inte varför flera i tråden vänder på det och talar om att barnet kan ha funktionshinder. Det är väl självklart, vi är många som aktivt väljer att adoptera barn med mindre eller större funktionshinder. Men TS handlar om vad som krävs av en förälder för att kunna möta ett adopterat barns behov. Anknytningsjobbet är oerhört tungt och fysiskt när man får ett lite äldre barn och det är väl det frågan gäller? Vad krävs för att möta det adopterade barnets behov?

För oss var friska armar och ben en förutsättning för att överhuvudtaget klara första tiden. En tvååring som växlade mellan att springa snabbt och totalt okontrollerat så fort man satte ner honom på marken och som övrig tid satt fastklistrad på min höft och vägrade acceptera bärsele eller att sitta i vagn. Det krävde snabba ben och starka armar och rygg! Och trots det intensiva anknytningsarbetet har han fortfarande tendenser till distanslöshet!

Du skriver: "Jag säger inte att personer med funktionshinder inte ska kunna få adoptera, men att adoptera är inte att bli en helt vanlig mamma. Åtminstone inte till en början eftersom att barnet man får har en bakgrund med separationer och dylikt som ett nyfött barn inte har."

Med andra ord så tycker du ju att barn som har en avvikande start i livet inte får en "vanlig" relation till sin mamma.
Vad nu en vanlig relation är... Men om vi förutsätter att det betyder att en mamma och en pappa fått sitt barn på "naturlig väg", så blir ju allt annat onaturligt eller ovanligt enligt din utsago...

Men det jag reagerar på är att du nog kan såra en hel del mammor som inte fått sitt barn på det sättet med det du säger. Jag tror helt ärligt talat att de mammor och pappor som adopterat (eller homosexuella med tex två mammor) känner sig precis lika mycket som vanliga föräldrar än de som lever i en sk kärnfamilj.