Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

Vad avgör egentligen vem/vilka som kan vara bra förädrar? Garanterar två friska ben och armar familjelyckan? Vad är det som gör att en föräder med funktionsnedsättning + personlig assistans kan vara en fullt fungerande förälder för sina biologiska barn men dissas rakt av i en adoptionsutredning?

Jag tycker att texten "Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma" är så bra samtidigt som den är så skrämmande. Eftersom den visar på en så oerhörd stor okunskap hos handläggare. Läs om en ung familjs erfarenhet av sin adoptionsutredning:
http://ungarorelsehindrade.se/goteborg/2012/06/mamma/