Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

En helt vanlig mamma (eller pappa för den delen) för mig är en som ser till sitt barns behov i alla lägen, oavsett varifrån barnet kommer och vad det bär med sig i form av t.ex. separationer eller andra skörheter (som ju även kan vara något man föds med).
Det handlar om att ta sitt föräldraskap på allvar och vara påläst om barns behov i allmänhet och att kunna vara lyhörd just för det egna barnets speciella behov.
Jag skulle nog vilja säga att föräldrar som adopterar många gånger är betydligt bättre pålästa om t.ex. anknytning än vad bioföräldrar är fastän alla barn har behov av en bra anknytning till sina föräldrar.

Jag välkomnar verkligen en ändrad syn på, och förbättrad kunskap om, personer med funktionsnedsättningar, såväl vuxna som barn! Jag tror att många av oss sitter med ganska unkna föreställningar om personer med olika former av funktionsnedsättningar. Mycket beroende på att vi lever i tron att vårt samhälle (i Sverige) är jämlikt och välanpassat och att vi har en människosyn där alla har samma värde. Verkligheten ser annorlunda ut.

Hickupp, intressant och tänkvärd länk!

Ambitiöst och ytterst seriöst av er med en handlingsplan (och antagligen fullkomligt självklart för er ) vilket ju visar på er kompetens som blivande adoptivföräldrar. Stor skandal att det slarvades bort!!
Otroligt glad för er skull att ni nu har fått era två mirakel på annan väg .

Precis som andra har skrivit är ju grunden att det ska vara en individuell bedömning och att alla har rätt att utredas. Alla är som sagt inte lämpade att bli adoptivföräldrar, ofta av helt andra anledningar än funktionsnedsättning. Andra kan vara särskilt lämpade att bli adoptivföräldrar till ett visst barn just tack vare sin funktionsnedsättning, t.ex. döva som adopterar döva barn. När vi skrev vår rehabplan för att ansöka om ett specifikt barn från Kinas sn-lista fick vi också ange om vi hade någon särskild erfarenhet av just det behovet vilket jag tolkar som att det skulle vara en styrka.

Jag är så trött på att samhället ser en funktionsnedsättning bara som en brist på en kompetens och inte som en tillgång till en annan kompetens. Jag är trött på hela vi-och-dom tänket och skulle vilja påpeka att alla människor har olika förmågor (jmf engelskans disability med different ability).

När det gäller personlig assistans skulle jag också vilja betona att en personlig assistent inte bara är ytterligare person, vem som helst, hos en person med funktionsnedsättning. Man har en tydlig roll och ska finnas till hands för att kompensera för ett funktionsbortfall och vara någons armar, ben, röst eller något annat. Med rätt assistans, och assistenter med rätt kompetens, både kan och ska de kunna arbeta för att förstärka anknytningsprocessen.