Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

Jag säger inte att personer med funktionshinder inte ska kunna få adoptera, men att adoptera är inte att bli en helt vanlig mamma. Åtminstone inte till en början eftersom att barnet man får har en bakgrund med separationer och dylikt som ett nyfött barn inte har.

Mara

Äldre 12 Jun 19:13

#7

Vitsippa skrev 2012-06-12 10:00:45 följande:

En helt vanlig mamma (eller pappa för den delen) för mig är en som ser till sitt barns behov i alla lägen, oavsett varifrån barnet kommer och vad det bär med sig i form av t.ex. separationer eller andra skörheter (som ju även kan vara något man föds med).
Det handlar om att ta sitt föräldraskap på allvar och vara påläst om barns behov i allmänhet och att kunna vara lyhörd just för det egna barnets speciella behov.
Jag skulle nog vilja säga att föräldrar som adopterar många gånger är betydligt bättre pålästa om t.ex. anknytning än vad bioföräldrar är fastän alla barn har behov av en bra anknytning till sina föräldrar.

Jag välkomnar verkligen en ändrad syn på, och förbättrad kunskap om, personer med funktionsnedsättningar, såväl vuxna som barn! Jag tror att många av oss sitter med ganska unkna föreställningar om personer med olika former av funktionsnedsättningar. Mycket beroende på att vi lever i tron att vårt samhälle (i Sverige) är jämlikt och välanpassat och att vi har en människosyn där alla har samma värde. Verkligheten ser annorlunda ut.

Hickupp, intressant och tänkvärd länk!

Det jag menar när jag skrev vanlig mamma är att det är annorlunda att adoptera jämfört med att få biologiska barn. Det adopterade barnet har andra behov än ett biologiskt barn som föds in i familjen.

För ett biologiskt barn som föds av en mamma med personlig assistent är det säkert inga som helst svårigheter att förstå vem som är mamma. Men för ett barn som kanske aldrig haft en familj, som inte vet vad en mamma är, kan jag tänka mig att det kan vara förvirrande. I alla fall till en början.

Sedan hjälper det tyvärr inte mycket om myndigheterna i Sverige ändrar inställning. Det finns idag få barn tillgängliga för internationell adoption jämfört med hur många det är som vill adoptera. Detta gör att myndigheterna/organisationen i ett land som ska placera barn kan välja och vraka. Detta gör att föräldrar med skavanker faller bort. Man väljer de friskaste föräldrarna åt barnen, eftersom att man så klart ser till vad man anser är bäst för barnen.

Mara

Äldre 12 Jun 19:14

#8

Emilia75 skrev 2012-06-12 10:43:57 följande:

Isåfall säger du att varken funktionshindrade, homosexuella, ensamstående eller andra som avviker från den sk normen inte ska få skaffa barn? Eller vad menar du med vanlig mamma, eller "vanlig familj"?
Att det är bättre att ett barn växer upp i en sk vanlig "kärnfamilj" med en mamma som super och en pappa som aldrig är hemma tex?
Det finns problem i alla familjer, mer eller mindre, och bara för att barnet inte är biologiskt eller har en mamma och en pappa osv så betyder inte det att det komemr att få en kärlekslös uppväxt. För det är väl ändå det det handlar om - att barnet ska känna sig tryggt och älskat?
Och de som adopterar eller de som är homosexuella, de som alltså inte kan få barn på egen hand - tror du verkligen de skulle gå igenom den långa processen att skaffa barn om de inte ville ha ett till hundra procent??!
Tror nog att adopterade barn är väldigt efterlängtade - till skillnad tyvärr från en del biologiska...

Hur menar du nu? Var har jag skrivit något om vilka som ska få skaffa barn?

Mara

Äldre 12 Jun 19:20

#9

Lärka skrev 2012-06-12 10:48:58 följande:

Är man inte en "vanlig mamma" om man fått ett barn med DS? Om barnet skadades vid förlossningen eller saknar en hand? Om barnet har en hörselnedsättning? Eller om man föder med kejsarsnitt? Om man inte ammar? Alla har en bakgrund och en spädbarnsadoption ger barnet en bakgrund liksom graviditet och förlossning. Att bli mamma är att kasta sig in i något fullständigt okänt, varje gång, oavsett hur barnet kommer till dig.

Inte för att förneka att föräldrar som adopterar äldre barn är superstarka och gör ett fantastiskt jobb och förtjänar allt stöd från samhället.

Det enda jag ville påpeka är att det är skillnad på att adoptera jämfört med att få biologiska barn. Både biologiska och adopterade barn kan ju födas med skador av olika slag, bli ammade eller inte, födas med kejsarsnitt eller inte, men det som skiljer dem åt är att det biologiska barnet har spenderat sina första månader/år på barnhem eller i fosterfamilj. Barnet har minst en separation med sig. Det sätter spår hos barnet som påverkar barnet i högre eller lägre grad.

Mara

Äldre 12 Jun 19:52

#11

chatnoir skrev 2012-06-12 19:35:26 följande:

Mara, jag förstår vad du menar.

Trevligt att någon gör det

Mara

Äldre 12 Jun 23:06

#16

Lärka skrev 2012-06-12 21:11:53 följande:

Ja, barnet har en separation med sig, men när du föder ett barn tar du alltid en risk att få ett barn med ett bagage/funktionshinder. Även om du har personlig assistent så är du en fullt ut mamma åt ditt barn, vare sig det är friskt, har ett funktionshinder eller är adopterat.

Det är självklart för mig, men skulle det vara det för ett barn på 2 år som har spenderat hela sitt liv på barnhem med en massa olika vårdare? Ett sånt barn utvecklar ofta ett distanslöst beteende för att få så mycket närhet som möjligt. Barnet tyr sig alltså till vilken vuxen som helst som finns i närheten, och förstår inte vad en mamma är. Detta gör att när man blir förälder till detta barn så kan man få jobba mycket på anknytningen.

Jag tror inte att det är omöjligt att få en bra anknytning till ett adopterat barn om man är funktionshindrad och har assistenter, men jag kan tänka mig att det är svårare. Barnet kommer till en början kanske inte förstå skillnaden på mamma och assistenten. Ett nyfött barn spenderar mycket tid i mammas famn, och får på ett enkelt sätt närhet och ett band till sin mamma. En 2-åring med mycket spring i benen får inte denna närhet automatiskt på samma sätt, och har man ett funktionshinder kanske det är svårt att hålla jämna steg med 2-åringen.

Mara

Äldre 13 Jun 15:03

#21

Emilia75 skrev 2012-06-13 10:43:00 följande:

Du skriver: "Jag säger inte att personer med funktionshinder inte ska kunna få adoptera, men att adoptera är inte att bli en helt vanlig mamma. Åtminstone inte till en början eftersom att barnet man får har en bakgrund med separationer och dylikt som ett nyfött barn inte har."

Med andra ord så tycker du ju att barn som har en avvikande start i livet inte får en "vanlig" relation till sin mamma.
Vad nu en vanlig relation är... Men om vi förutsätter att det betyder att en mamma och en pappa fått sitt barn på "naturlig väg", så blir ju allt annat onaturligt eller ovanligt enligt din utsago...

Men det jag reagerar på är att du nog kan såra en hel del mammor som inte fått sitt barn på det sättet med det du säger. Jag tror helt ärligt talat att de mammor och pappor som adopterat (eller homosexuella med tex två mammor) känner sig precis lika mycket som vanliga föräldrar än de som lever i en sk kärnfamilj.

Jag tror att du missförstår mig. Jag har adopterat mina barn, och jag vet vad det innebär att bli mamma på det sättet. Det jag menar är att det är skillnad på att få ett nyfött biologiskt barn jämfört med ett adopterat barn som ofta är ett år eller äldre. Det adopterade barnet har varit med om saker innan som gör att man måste jobba på föräldra-barn-relationen. Det är oftast inte självklart för ett barn som levt utan föräldrar att plötsligt förstå vad en mamma och en pappa är. Men med tiden kan även det adopterade barnet förhoppningsvis få en stark anknytning till sina föräldrar.

Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

INNEHÅLL