TS: Usch, jobbig sits... Men han kanske har råkat ut för att någon i hans närhet visat sig inte ha den pappa den trodde? Eller inte var pappa till den han trodde var sitt barn? Kanske någon klasskompis, jobbarkompis eller liknande. Sånt där kan bli en fix idé, att man bestämmer sig för att "jag ska minsann testa så att jag vet att barnet är mitt, alldeles oavsett". Men känner man så kan man ju klargöra det tidigt...?
Eller så kanske han har några andra tankar, han kanske inte upplever att han kan knyta an till barnet så mycket som han tänkt sig? Och vill veta av den anledningen?
Jag tror ju inte att han har tänkt så långt som att om inte han är pappan så har du varit med någon annan, det här handlar nog enbart om honom och hans behov av att vara 100% säker. Någon slags tvångstanke hos honom, eller liknande...?
Förstår killen till fullo! Borde bara faderskaps test på alla pappor! Jag vet vem som är pappa till mina barn ändå är jag så paff att han inte vill ha test!
Jag har bara läst ts. när jag och min man fick vårt andra barn så ville han göra ett faderskapstest på honom med anledning att han inte tyckte att sonen va lik honom. första pojken är en kopia av min man så han förväntade sig väl att att alla barnen skulle vara det. först blev jag ckockad men när det sjunkit in å jag verkligen begrep att han menade det så svarade jag att han skulle få göra sitt faderskapstest sen skulle jag rulla upp svaret i röven på honom och be han fara åt helvete. ifrågasatte hur han kunde pissa på mig så totalt. det blev inget faderskapstest och nu 4 år senare har vi även fått ännu en pojke som inte är lik honom. så min man har fått bekräftelse på att man kan få barn som inte är en kloning av sig själv och nu är han helt säker på att alla 3 pojkar är hans 
Visst kan jag rent logiskt sett förstå resonemanget att pappor också ska få veta helt säkert att barnet är deras men jag förstår verkligen hur du känner TS. hade också känt mig oerhört kränkt och blivit ledsen om han slängt ur sig något sådant.
Kände likadant när jag för första gången hörde pappan fråga om han verkligen var pappan. Blev väldigt ledsen och första känslan var att han inte litade på mig. När barnet var fött tvivlade han inte längre. Det var HANS. Och dem är fruktansvärt lika nu på äldre dar =)
Har han varit vettig annars?
Jag menar, det är ju inte bara mamman som fått barn och kan vara osäker, rädd osv.
Han kanske är jätterädd inför allt nytt, inte alls reagerar som han trott.
Allt kanske var frid och fröjd tills barnet kom och sen fick han panik.
Har han varit vettig innan kan det väl vara så?
Han är nog inte rädd för att han inte är fadern, utan han är nog bara rädd. Om jag varit karl hade jag också velat ha svart på vitt att ungen är min, även om jag litar på partnern. Varför ska inte fadern ha samma rätt att veta det säkert som modern?
Sen att han prompt ska göra det hos familjerätten är nog för att han vill ha stöd från utomstående. Har svårt att tro att han gör det för att vara elak, faktiskt. TS- du skriver inte att han är ett svin annars, så jag utgår ifrån att han inte är det.
Jag skulle ha haft mycket svårt att ta en sådan misstroendemarkering med en klackspark och ett leende som några inlägg tycker. Hade mina barns far begärt faderskapstest hade jag inte motsatt mig det men allvarligt ifrågasatt vårt förhållande. Snack om att få kalla fötter eller vilja känna sig säker låter inte trovärdigt. Begär man faderskapstest så betyder det att man tror att någon annan skulle kunna vara pappa, vilket innebär att man också tror att kvinnan både skulle kunna ligga med någon annan och ljuga om det. En man har naturligtvis rätten att begära detta (så länge han inte är gift med kvinnan) men det är tveksamt om jag skulle vilja leva ihop med någon som visat sådant misstroende för mig som person.
Det är för övrigt ingen självklarhet att få faderskapstest betalt om kvinnan säger sig inte ha haft några andra sexualpartners under tiden då barnet blev till.