Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??

Japp - på samma sätt som att mannen skall betala underhåll under massor med år framåt för att kvinnan ville behålla barnet? Vad är skillnaden till att säga 

Om hon vill behålla barnet får väl hon betala det privat?

Vad är egentligen problemet. 20% av testade barn visar sig ha "fel" pappa. Det betyder i så fall att det lite vanligare att barn har "fel" pappa än att de har pollenallergi. Men ni kanske aldrig har träffat på ett barn med pollenallergi?

Jag tycker också självklart att det skall vara obligatoriskt. Det finns många män som inte vågar hävda sin rätt för att kvinnan då skall bli sur eller sårad. Hur många av er gifter sig utan att kolla om partnern redan är gift? Nej just det, det får man ju inte... Hur många av er har aldrig någonsin kollat er partners mobiltelefon eller fått en liten känsla i magen när han får ett sms och snabbt raderar det? VA? Litar ni inte på er man??? 

Det är inte kränkande för henne. Det är att hon väljer att känna sig kränkt. Det finns gott om kvinnor i den här tråden som inte ser några problem med att det görs ett test. Det kanske ändå finns en liten oro där som gnager någon stans...

Väldigt kränkande sätt. Ja jävlar.... 

Jag känner mig tveksam till om jag hade velat ha barn med en kvinna som hade känt sig kränkt av att jag vill vara säker på att det är mitt. Jävla treåringsfasoner.

Jag tror att det kostar skattebetalarna mer med underhåll än om man lät alla kvinnor få betala allt för sina barn fram tills de fyllt 18. För att inte tala om hur mycket pengar vi skulle spara om vi helt enkelt lade ner bostads- och socialbidrag. De får ju skylla sig själva? 

Så du lovar här, för alla och envar att du aldrig kollat och aldrig kommer att kolla din mans mobiltelefon, mail, facebook eller på något annat sätt någonsin kommer att känna dig osäker på om han är trogen?

Jag får en känsla av att du inte kommer att svara ja på den frågan. Förmodligen bara undvika den, då handlar det ju inte om honom utan om DIG.

För svaret på din fråga angående om vad man har kvar om man inte ens har grundläggande tillit är:

Ett fungerande förstånd.

50% av oss är otrogna. Det är hälften om det blev oklart på något sätt. Du har inte funderat på att tillit också är något man bygger tillsammans? Genom att genomföra testet, få det bekräftat att det är han som är pappan så kommer de tillsammans att bygga ÖKAD tillit.

Återigen. Jag känner mig inte kränkt för att han vill göra ett test. Utan jag känner mig kränkt för att han inte litar på mig. Vilket han uppenbarligen inte gör när han väljer orden "jag är inte säker på att jag är pappa till barnet".

Vi pratade igår och jag bad honom att förklara. Inte fan blev jag klokare av det. Min sambos största mardröm är att jag skulle lämna honom för en invandrare (han är inte rasist men har starka åsikter när det gäller svenska kvinnor och invandrare som par). Samtidigt kom det fram att han blev orolig efter förlossningen då vår bebis föddes med mycket svart hår. Det var där det började. Han tror alltså att jag varit otrogen med en invandrare BARA för att det är hans värsta mardröm!

Vår pojke är vit och har ljusa ögonbryn och blå ögon. Han föddes med svart hår men det gjorde jag också och jag är blond idag. Helsvensk dessutom!

Är det så jäkla konstigt att jag blir sårad över detta?

Det där låter ju inte så bra. Backar lite...
Det där låter ju faktiskt mer eller mindre rakt av som om han har betydligt fler problem...

Det är inte så att han är mycket kontrollerande, att han gärna kommer och hämtar dig efter krogen, varje gång, eller kanske inte ens låter dig vara ute längre?
Att det har börjat kännas som att han kan bli eller har blivit våldsam?
Att han lätt snöar in på sina intressen och har svårt att prata om någon annat än just det?
Att han tycker att han själv är fruktansvärt duktig på jobbet, men hans chef förstår det inte och hans  kollegor snarare tar avstånd än att höja honom till skyarna?
Att han tycker att han är mer intelligent och eftertänksam än de flesta?
Att han driver saker in absurdum och aldrig ger sig när han tycker att han har rätt?
Att han är hypokondriker och om han blir sjuk förmodligen har cancer?

I så fall är det dags att ta tag i saker och ting...

sv.wikipedia.org/wiki/Paranoid_personlighetsst%C3%B6rning 
sv.wikipedia.org/wiki/Paranoia 

Sorry - det där var inte riktat till dig utan till personen som skrev inlägget jag svarade på...

Jag kom till insikt igår att man bror är sådan. Jag har levt med honom under många årtionden och han har bara blivit konstigare och konstigare. Min mamma och pappa skilde sig när jag var 7 och har aldrig förstått varför. Mamma har berättat om vilken förändring han genomgick på bröllipsnatten och jag kommer ihåg en massa konstigheter som att alla telefonsamtal till huset bandades. När man är liten vet man ju inte vad som är normalt eller inte, det man upplever är ju det normala.

Plötsligt, när min sambo skickade mig länken insåg jag att han ju har precis allt. Och att min pappa hade precis allt det där. Och jag har insett att jag måste prata med min brors fru, att om han någonsin slår henne måste hon lämna honom exakt då och där, inte tveka en sekund. Då är det kört. Det var väldigt nära att min mamma blev ihjälslagen innan min morfar kom och tog henne och oss från vårt hem. Han såg det som ingen runtomkring såg.

Man skall inte ana troll i varje buske, men som någon annan skrev - vanföreställningar botas inte av att du anpassar dig och inte handlar på Sibylla. Det är fel väg att gå. Det är OK att bli rädd, men går det över styr måste du agera också. På just denna punkt kanske du kan ge dig, men det är dags för femiljeterapi och där fundera på hur man får begränsa varandras rörelsefrihet och att en del av det han ägnar sig åt faktiskt inte är friskt.

Jag vill poängtera att detta är till er andra, huvudsakligen kvinnor som läser och skriver i tråden. Det är inte till TS. Hon har redan svarat och funderat på detta...

Så - återigen - alla ni som känner er kränkta av att han vill vara säker... Jag hoppas att ni är utan synd innan ni kastar första stenen och aldrig någonsin har kollat hans mobiltelefon, facebook eller mail efter kontakter med andra.

Det känns som att ni i stort (undantaget TS då) undviker frågan. Om ni en enda gång, i ett enda förhållande gjort detta har ju ni kränkt mannen (eller kvinnan) som ni kontrollerat värre än detta.

Detta är ju en uppriktigt ställd fråga som inte kostar något, där det för en gångs skull finns ett enkelt svart eller vitt, ett ja eller nej. Om ni i smyg kollar mail och eller telefon kränker ni hen utan att ens ha stake nog att berätta om det. Det tycker jag är riktigt illa. Om ni kollar telefon och mail och berättar: nu tänker jag kolla och ni tillsammans tar en diskussion kring vilken nivå som är ok på sådan kontroll inom förhållandet så har ni ju kommit närmare varandra och tagit ett gemensamt beslut kring hur detta skall hanteras. Så gör vi hemma.

Jag är man. Det är klart att jag har funderat på om mina två barn är mina barn från födseln och fram till nu när de är tonåringar. Vid det här laget är jag nog så säker som jag kan vara, jag kan se stora likheter och jag har väldigt svårt att se att min fd fru skulle ha varit otrogen. Men det finns ändå en liten, liten fundering där och gnager. Jag hade tyckt att det hade varit ganska skönt att slippa det där och är man bara lite mer konspiratoriskt lagd eller om sin kvinna har haft tendenser åt att ha ett lite för stort bekräftelsebehov för att inte tala om att man blir gravid efter att ha försökt i tio år och det plötsligt fungerar...

Jag är lite oroad för de av er som känner er så kränkta över att få frågan om ett test, hur ni egentligen har det i era relationer... Kan man berätta om sina fantasier, farhågor, önskemål. Är det ok att han kommer hem och berättar om att han är attraherad av någon på jobbet? Vill du att han svarar ärligt på frågan om du ser tjock ut i din nya blus? Om du rannsakar dig själv och är fullständigt ärlig - kan det vara så att svaret på dessa frågor är nej?

Ja - i så fall kanske ni skall lämna förhållandet i alla fall, men långt innan ni behöver bråka om huruvida det är ok att få reda på med 100% säkerhet att man är pappa. Även om man känner att risken är en tusendels promille? Är det då viktigare att han biter ihop och låtsas som inget för att du skall slippa känna dig kränkt? Ni är väl två i förhållandet? Det är väl inte han som skall se till att du mår bra, det skall ni väl göra ihop och ta steg tillsammans för ökad tillit åt båda håll?

Istället för att välja att bli kränkt är det möjligt att hantera det vuxet och välja att låta er växa tajtare tillsammans. Att ta diskussionen att det känns jobbigt att han behöver kolla dig, men att det faktiskt är väldigt mänskligt och att du gärna bjuder på det för att ert förhållande skall bli ännu bättre? 

Så - våga prata med varandra. Våga diskutera om det är ok att kolla varandras telefoner, mail osv. Våga ta diskussionen om ni får göra det när den andre står i duschen eller om den andre skall vara med. Om du inte vågar ta den diskussionen och agera därefter är jag glad för att det inte är dig jag har ett förhållande med. 

Rent statiskt har en av er redan varit otrogen. Och det är klart att det är ju lättare om man är säker på att den andre aldrig kollar. Skönt för dig / din partner. Det KAN ju förstås också vara så att ni helt enkelt båda är väldigt principfasta människor. Sånt är svårt att veta.

Skall genast starta en poll för att se hur många det är som verkligen aldrig kollat sin partner på något av dessa sätt. Jag tror att du kommer att bli förvånad över hur många sjuka människor det finns i din föreställningsvärld.

Jag tycker att det visar på ett friskt förhållningssätt att diskutera hur man skall hantera detta inom förhållandet. Att anta en strutsmentalitet när hälften av befolkningen har varit otrogna är i min värld betydligt mer sjukt. Och ändå lever vi i samma värld, väl? :)

Jag kollade senast min sambos mobil för något år sedan, eller kanske två. Vi har varandras maillösenord och vår överenskommelse är att vi inte gör det i smyg utan visar varandra vad vi gör.

Och jag tror att de 50% som är otrogna är tacksamma för att ha en partner som är lika blåögd som du!

I undersökningar har det också visat sig att det är nästan dubbelt så vanligt att en kvinna kollar sin mans mobil som tvärt om. Och att det är något vanligare att kvinnor är otrogna än män. Undersökningar visar på att minst 50% kollar sin partners telefon och läser sms. Det är således så att hälften av befolkningen är sjuk.

Och jag tror att många med dig helt enkelt inte vet om att deras partner kollar deras mobil emellanåt. 

Absolut - du har rätt att ha vilka åsikter du vill - och jag har rätt att tycka vad jag vill om dina åsikter. Om du inte vill ha dina åsikter värderade eller diskuterade finns det en möjlighet att lösa det - det är att inte publicera dem på nätet. Gör du det får du finna dig i att människor har åsikter i frågan.

Jag tror inte att jag behöver slå upp ordet intelligens. Jag har koll på vad som ingår i konceptet. Om du nu faktiskt skulle vara intelligent kan du läsa vad jag skrev en gång till och försöka klura ut om jag kallat dig ointelligent. Det har jag nämligen inte. Så - låt mig ha mina åsikter om vad du är för person, eller förändra dem genom att faktiskt svara på någon av frågorna istället. Jag har gärna fel, det har jag haft förut. Att ha en förmåga att inse sina egna fel och brister tillskriver jag egenskapen intelligens - bland annat.

Så - förvåna mig - visa att jag hade fel. Utgå ifrån inlägget jag kommenterade och bevisa att jag har fel och du har rätt. Att du är empatisk, intelligent, mer eller mindre hormonstinn och att din syn på mannens och kvinnans roll under den barnalstrande fasen präglas av jämlikhet och att bådas åsikter är lika mycket värda.
 

OK, jag gör ett nytt försök. Skall försöka hålla mig väldigt sval, så får vi se om jag kan få svar på mina frågor på detta sätt istället.

Jag förstår att du utgår ifrån barnets perspektiv, vilket är lovvärt. Det handlade ju i denna tråd huvudsakligen om ett faderskapstest, vad det får honom och henne att känna och vad det gör med förhållandet.

Hennes perspektiv har ju utretts ganska grundläggande i tråden. Jag kanske vågar drista mig till att föreslå mannens perspektiv på saken och att vi kan diskutera detta i ett eller två inlägg?

Jag får känslan av att du ser mannens roll från barnalstrandet och framåt som att han faktiskt inte har någon talan. Jag har läst andra inlägg ifrån dig i andra trådar, så jag bygger inte detta endast på detta inlägg.

Har jag uppfattat din syn på mannens roll som följande:
Om mannen har haft sex med kvinnan utan att på eget bevåg skyddat sig med kondom får han ta 100% av konsekvenserna för detta, vilket exempelvis innebär att han är skyldig att betala underhåll vare sig han vill vara pappa eller inte?

Kvinnan har ensamrätt utan att på något sätt belastas oavsett om hon väljer att behålla barnet eller inte. Mannen har ingen som helst talan.

När barnet fötts skall mannen älska barnet som sitt eget oavsett vem som egentligen befruktat kvinnan. Skälet för detta är att det är bäst för barnet - och kvinnan. 

Det enda skälet att förändra sista punkten skulle vara om det finns sannolikhet och bevis för otrohet. Vem har rätt att avgöra detta? Uppenbarligen inte mannen, eller hur menar du här? Skall kvinnan, som återigen har all makt själv få avgöra om det finns fog för att hon har varit otrogen. Mannens roll är åter att helt infoga sig under hennes 100%iga kontroll av hela skedet?

Och för att avsluta mitt frågebatteri: tror du att det finns män som tror att deras barn är deras egna, men där kvinnan varit otrogen även om han inte misstänkt något? Och kan det i så fall vara ett problem för dessa män eller inte?

Det blir väldigt mycket text här både från mitt och ditt håll. Vi håller det kort så kanske jag kan få svar på mina frågor istället.

1. Om hälften av befolkningen kollar sms och telefoner, är det då att anse som sjukt? Vad är din definition av normalt? Om jag räknar rätt är det lika vanligt att man gör det som inte. Är inte båda beteendena då normala?
Vilket av dem som är mest önskvärt - det är väl en annan fråga?

2. Är det verkligen så att du tycker att det är rimligt att du kan ställa en diagnos kring självkänsla, värde osv kring mina diskussioner om detta beteende? Kan det istället handla om att jag lever i en väldigt trygg och kommunikativ relation där vi inte ser allt som kränkningar, utan istället delar med oss av våra drömmar och farhågor. Personligen ser jag inte ett prov i skolan heller som en kränkning, jag ser det som en möjlighet att visa vad jag kan.

3. Om nu hälften av befolkningen är otrogna så innebär ju det statistiskt att antingen din eller min partner är otrogna. Om jag kollar min partners mobil när hen är med, kollar hennes mail när hen är med och ligger bredvid henne ibland när hon kollar sin facebook och du aldrig gör det - vem tror du har störst chanser att märka en otrohet? Jag vet att det inte finns några garantier, men om du bara skulle drista dig till en procentsats?

Eftersom det inte går att veta vilka som är anonym och vilka som inte är hen känns det som att det är dags att lämna diskussionen. Jag föreslår att ni läser de två senaste sidornas inlägg, värderar mina personangrepp mot de jag utsatts för, värderar de frågeställningarna jag tagit upp och de svar jag fått på mina frågor.

Du plockade ut en del av mitt resonemang. Om du läst vidare hade du förstått. Om du också hade läst tidigare inlägg har jag skrivit att jag tror att TS har fått tillräckligt med information om hur hon skall hantera situationen och att jag därmed gav mig lite frihet att diskutera mannens möjligheter att hantera sin papparoll. Rätt eller fel.

Oavsett vilket önskar jag TS och hennes man all välgång och hoppas att ni får ihop era känslor och klarar av att fortsätta vara raka och öppna mot varandra.

Kram till er båda!
 

Absolut inte. Ta gärna fram var jag påstått det. Det var du eller någon annan anonym - det är ju rätt svårt att särskilja er om ni inte lägger till något annat...

Jag menar bara att det ena är lika vanligt som det andra. Båda beteendena är normala. Man får reda ut hur man vill hantera det i sin relation. Hur man vill ha det beror sannolikt på hur gamla man är, om man har en bakgrund där otrohet varit en faktor (som i mitt fall) och hur man kommunicerar i förhållandet.Jag tyckte att du skrev
Skulle jag vara otrogen så skulle du vara ett perfekt offer, för du är så jäkla dum att du tror att du kan ha koll på allt. Räcker med att jag serverar dig några sms och en mail och sen är du nöjd. Enklare än så kan det ju inte vara. En annan person som en anade otrohet hade antagligen lämnat. Det du gör när du håller på så där är att du sänker dig själv och visar att du inte är värd något, inte tvärtom även om du tycks ha fått för dig det. För hade du haft någon stolthet och självkänsla hade du inte hållt på med såna tramsigheter utan du hade litat på att du är värd att älskas och att du totalt tar avstånd från det ifall det händer, att det inte ens är tänkbart i din värld att någon skulle vara det mot just dig. Men antagligen ser du dig själv som ett mindre kap och därför spekulerar i att din partner kan hitta någon bättre.

Om jag skall sammanfatta dina uppfattningar om mig så är det att jag är "så jäkla dum", att jag "sänker mig själv och visar att jag inte är värd något" att jag saknar "stolthet och självkänsla" att jag hållt på "med tramsigheter" och att jag inte "litar på att (jag) är värd att älskas".

Om du läser den meningen en gång till - kan du då ärligt säga att du inte uttalat något om min självkänsla? Allt detta för att jag och min partner har en överenskommelse där vi tycker att det är ok att vid behov, någon gång per år läsa den andres telefon eller mail? Känns det som att du tog i rimligt mycket? Känns det som om det nästan skulle klassas som ett övertramp? Borde jag anmäla inlägget som ju drabbat mig? Är det kanske till och med så att jag uttryckt mig lite mer diplomatiskt och städat än du?

Du får gärna berätta på vilka grunder du anser att en trygg och kommunikativ relation omöjligt kan innehålla en överenskommelse där man tillsammans kan titta i varandras telefoner. Jag hoppas att du är glad amatör och att jag har mer studier i ämnet än du.Du får tro vad du vill. Jag tror att jag har större chans att upptäcka en otrohet. Om du kan googla kan du kolla runt lite grand på hur de vanligaste sätten man upptäcker en otrohet är, men akta dig -  vissa saker kan komma som en chock.Innebär det att du enligt egen definition är sjuk, eller kan det också vara normalt? Så gör nämligen vi också. Jag kanske inte är sjuk trots allt då?Det där hade väl du nästan klarat på egen hand? Men jag är ju väldigt hjälpsam.
bit.ly/LoqnIu

Eftersom "jag har tur" är borttaget får du alldeles på egen hand klicka på första länken.

Spelar det egentligen någon roll i sammanhanget? Om 98% hade varit otrogna, hade det varit mer eller mindre moraliskt rätt att kolla sin partner? Om det hade varit en promille? Om jag hade varit utsatt för den promillen, kan det då vara så att jag har möjlighet att göra en överenskommelse med framtida partners utan att bli kallad sjuk?

Vilken fråga ställdes innan detta inlägg som jag inte svarat på? Klassisk härskarteknik. Trodde det var män som höll på med sådant.

Det kan också vara så att jag känner att jag berättat vad jag tycker. Jag vet inte vad du gör här, jag gör det för att diskutera med andra människor för att lära mig mer och för att kanske, ibland få möjligheten att ge någon annan insikter de inte tidigare hade. Jag har inte uppfattat detta som diskussioner som skall vinnas eller förloras. Jag har istället förstått det som att jag delar min tid och mina förmågor där och då jag har lust utan att ha förpliktelser vare sig till dig eller någon annan. Rätta mig om jag har fel.

Jag vet inte heller på vilket sätt ditt inlägg förde fram någonting av värde förutom att du inte verkar ha förstått när jag svarar på dina frågor och ifrågasätter min rätt att sätta mig i solen en timme istället för att stånga huvudet blodigt i något som förmodligen är en ickefråga i något som inte ens har med tråden att göra.

Det var en utvikning från min sida, jag ser inte hur vi kan komma längre i frågan, jag tror knappast att jag är unik i mina ståndpunkter och någon annan som inte har något bättre för sig får gärna ta över. Om du återkommer med något som för tråden vidare kan det hända att jag dyker upp igen om jag tycker att jag har något att tillföra, inte annars. Det kanske är något att fundera på även för egen del?

Kan du berätta lite mer om hur TS man tänker i frågan? Såvitt jag vet har han inte visat sig i tråden alls, eller vet du något som jag inte vet? Kan det möjligen vara så att TS och hennes karl har olika syn på frågan ifall det finns goda skäl eller inte? Det där är rena speukulationer från din sida.

Det kan mycket väl vara så, som jag skrev i ett av mina första inlägg att mannen är paranoid. Och i så fall tycker HAN sig ha skäl - kan vi vara överens om det? Det kan också vara så att han INTE är paranoid, men ändå tycker sig ha skäl? Jag ser inte var det har framgått att han är säker på att hon inte legat med någon annan, utan gör detta för att förnedra henne, men det får du gärna framföra.

Så - oavsett vilket tycker sig mannen ha skäl till att ställa krav. Finns det oklarheter på något sätt här?

TS har möjlighet att möta dessa krav på en rad olika sätt:

1. Få bekräftat att mannen är paranoid. Då krävs KBT och inte undersökning.
2. Utgå ifrån att mannen inte är paranoid och vill bli säker. Hon kan då låta honom tro att han kan ha rätt genom att vägra provas, han kan vägra skriva på som pappa och han kommer att få reda på saken. Hon kan också låta honom bli säker i frågan.

Därefter kan hon välja att känna sig kränkt och låta det gå ut över förhållandet, eller vara den större människan och bjuda på att bevisa att han är pappa.

Det är faktiskt inte svårare än så.

Hur tolkar du följande inlägg då?

Detta är alltså ett svar på inlägg #370 - hade ju varit enklare om FL hade med #nr i sin quote.Nåväl.
Tack för svar på frågorna.

Jag har kursiverat mina frågor som blöjtanten svarat på.

I min värld har du en fruktansvärd manssyn. Nu har vi ju inte diskuterat judar, muslimer, zigenare, samer och andra som under historien setts som mindre begåvade, farliga osv och jag har ju en känsla av att vi skall undvika det spåret framgent också, sådant kan det ju vara brottsligt att skriva om för din del...

Du beskriver att enda skälet för att mannen skall få ifrågasätta kvinnan är om han har styrkta bevis för att hon varit otrogen. Jo tjenare...

För min del blir det tydligt att de omdömen jag fällde om dig tidigare fortfarande stämmer. Min känsla är att du har väldigt begränsat med empati för hur männen känner i dessa frågeställningar. Du skriver att om mannen älskar kvinnan har han inte rätt att tvivla på det hon säger om vem som är pappa och att skälet skulle vara att "en mor vet vad som är bäst för ens barn."

Det där är ju ren bullshit. Du behöver inte läsa så många trådar här för att förstå att alla kvinnor faktiskt inte vet vad som är bäst för sina barn. Det är ju ett av skälen till familjehemsplaceringar osv. Du får det att framstå att kvinnor, genetiskt automatiskt är fina och goda människor och att män, genetiskt och automatiskt ofta eller ibland vill barnen (och därmed kvinnorna enligt din bristande logik) illa. Även om du kanske inte vill eller kan se det så är det så att det finns goda och dåliga kvinnor - och allt däremellan. Och detsamma gäller män. Bara för att man råkat få en fitta innebär det inte att man vet bättre om vad som är bäst för ens barn, eller hur?

Det jag fetat i din text är förmodligen det jag blir mest upprörd över och jag gissar att de allra flesta, även kvinnor tar avstånd ifrån dina djupt rasistiska idéer. Jag har inte upplevt sådana här märkliga fantasier sedan universitetstiden då jag diskuterade genus med en kvinna som på fullaste allvar hävdade att om det bara tilläts kvinnor i världens alla regeringar så skulle det råda fred på jorden, det skulle inte existera svält eller fattigdom utan allt skulle bara vara bra och härligt för alla människor. Dumfeminism när den är som värst. Jag ser mig som feminist när jag ser att människors värde inte baseras på vilken könsdel de fått sig tilldelat och att lika lön för lika andra förutsättningar är en självklarhet. Jag blir förbannad när dumfeminister tycker att kvinnor skall ha större rättigheter, är smartare, skall ha högre lön eller mer omfattande rättigheter.

Eller när de tycker att mannens lott i livet är att vara en bra pappa oavsett vem hon knullat med - som man får man inte ifrågasätta vems barnet är, hon väljer att ligga med vem hon vill och hans lott är att vara bästa möjliga pappa och därmed partner för kvinnan. Hon har fullständig rätt att ta alla beslut, hans roll är att betala och vara glad, kåt och tacksam.

Och ja - orättvisor åt andra hållet gör mig precis lika upprörd. Könsrasism är lika illa som ras-rasism.