Inlägg från: sextiotalist |Visa alla inlägg
  • sextiotalist

    Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??

    Såklart det är kränkande, han anklagar dig för att varit otrogen, haft sex med en annan. Vem sjutton skulle inte bli kränkt då, speciellt om det inte finns någon som helst grund till det hela.

    Låt honom göra bort sig inför de på socialkontoret. Du kommer sanningsenligt säga att du inte har varit med någon annan man sedan du träffade honom, han kommer få visa en inte alltför vacker sida, misstänksamhet utan grund.

    Nu tror jag inte det är första gången det inträffar, svartsjuka och folk som fått för sig saker finns överallt.

    Du har inte nekat honom ett test, även om det kändes tufft.

             

  • sextiotalist
    h8him skrev 2012-05-23 08:59:38 följande:
    Varför skulle han "göra bort" sig? Ts har inte skrivit något om hur länge de haft en relation och bott tillsammans eller något annat som kan få mig att tro att de haft ett längre förhållande. Jag har ingen aning om hur länge de har varit ett par, om barnet var planerat eller något annat som rör barnet. Däremot vet jag att det inte är särskilt unikt att en tjej blir oplanerat gravid och att paret väljer att flytta ihop och satsa på förhållande och föräldraskap.

    Jag säger inte att det är så i ts fall, men det kan vara så och då är det ju inte konstigt om killen vill göra ett faderskapstest.
    ja, jag tycker nog att man gör bort sig, när det är obefogad misstänksamhet. Ts har ju inte sagt nej till ett faderskapstest och jag tror nog, att hade det varit det scenariot som du beskrev, så hade nog Ts haft en förståelse för hennes sambos reaktion
  • sextiotalist
    Millicent skrev 2012-05-23 09:26:38 följande:
    Självklart är det ok för dig att känna såhär TS! Jag tror de flesta kvinnor som har någon stolthet och kontakt med sina känslor skulle reagera liknande i någon mån.

    I och med att han vill ha ett faderskapstest så säger han att han inte är säker på att det är hans barn. Han är inte säker på att du talar sanning. Att få den typen av misstro riktad mot sig och dessutom offentligt förstår jag känns sårande. Jag skulle tänka "vad tror han om mig och vad gör han så att andra tror". För mig skulle det utlösa en förtroendekris i relationen och jag skulle se min partner med nya ögon. Både för att han ville agera på sina känslor av osäkerhet och lägga över en bevisbörda på mig istället för att bearbeta problemet och för att han dessutom vill utsätta mig för att inför andra anklagas för att ljuga om något då viktigt som vems barn det är.

    Observera nu att jag inte tycker att man ska hudflänga honom för att tanken dyker upp utan för hur han väljer att hantera det.

    Exakt, så tolkar jag det hela på.
    Jag föredrar att lita på folk tills dess motsatsen är bevisad. Som jag ser det är det en förtroendekris, att ifrågasätta om ens sambo varit otrogen utan någon reell anledning.

       
  • sextiotalist
    Anonym (man) skrev 2012-05-23 09:47:22 följande:
    Jag känner mig tveksam till om jag hade velat ha barn med en kvinna som hade känt sig kränkt av att jag vill vara säker på att det är mitt. Jävla treåringsfasoner.
    Jag hade känt mig tveksam av att leva med en man som kräver bevis för att man inte varit otrogen.
  • sextiotalist
    Anonym (man) skrev 2012-05-23 10:06:04 följande:
    Så du lovar här, för alla och envar att du aldrig kollat och aldrig kommer att kolla din mans mobiltelefon, mail, facebook eller på något annat sätt någonsin kommer att känna dig osäker på om han är trogen?

    Jag får en känsla av att du inte kommer att svara ja på den frågan. Förmodligen bara undvika den, då handlar det ju inte om honom utan om DIG.

    För svaret på din fråga angående om vad man har kvar om man inte ens har grundläggande tillit är:

    Ett fungerande förstånd.

    50% av oss är otrogna. Det är hälften om det blev oklart på något sätt. Du har inte funderat på att tillit också är något man bygger tillsammans? Genom att genomföra testet, få det bekräftat att det är han som är pappan så kommer de tillsammans att bygga ÖKAD tillit.
    Nu har ju dessa 50% troligen svarat på frågan "har du någon gång varit otrogen" och därmed inte heller sagt att man varit otrogen i varje förhållande  och inte heller att man har haft sex varje gång man varit otrogen.

    Jag kan nog också svara ja, men det var i tidigare förhållande som jag inte såg seriöst på. Jag har vänner som varit otrogna i förhållande när det varit fel, förhållande som är på väg att ta slut eller i en rejäl kris. 
  • sextiotalist
    EnAnonumius skrev 2012-05-23 10:30:39 följande:
    Det finns ju även fall där det sker en utredning när det har visats sig att barnet har en genetisk defekt.
    Och man tar då tester på både mamman och pappan för att utreda om det ligger på fars sidan eller mordsidan. Så visar det sig att pappan inte är far till barnet..
    Pappan har i dessa fall blivit blåst av kvinna som han valde att lita på till 100%.
    Om jag hade varit man i det läget så hade jag nog fått min världsbild stukad en hel del och nog aldrig vågat lita på en kvinna igen till 100% om det blir barn med en annan kvinna.
    För mig är det minst lika kränkande mot en man att göra så.

    Men klart pappans känslor är oviktig i dagens "pk-sammhälle". Inte ens barnen är viktiga..
    Mammans/kvinnors  känslor och eventuellt "hon blir ju kränkt" skall tydligen gå för allt. 

    Det talas hela tiden från kvinnor att man skall "lita på henne"  och "jag känner mig så misstrodd" när pappan talar om faderskapstest. Och samma kvinnor, för det är oftast samma kvinnor som är noga med att negligera över att det finns barn där ute med fel pappa och ppan kan känna oror om han verkligen är far till barnet eller inte.
    Jag anser att det handlar om barn i första hand.
    En kvinnas sentimentala emotionella tjafs om "tilltro" och "jag känner mig så kränkt" och "han anklagar mig för att vara otrogen" är aldrig giltiga argument slippa ta DNA-test.

    Allvarligt jag anser inte ens pappans känslor är viktiga heller i argumentet för eller emot DNA-test. 
    (Förlåt alla män där ute som för krig emot dessa lätt kränkta kvinnor i denna fråga om DNA-test)

    Det är barnet som är den viktiga här anser jag.
    Jag anser att man skall använda rationellt tänkande i för och emot DNA-tester.

    Jag anser att det är vinning i att utföra DNA-tester på barn (jag har tagit upp det förut i tråden)

    I första hand om barnet har otur att drabbas av ärftliga sjukdomar.

    Även om det blev test med den ena så har ju den kvinna bevisat att hon klara av att tänka lite rationellt i alla fall OCH det skall hon ha stor kred för.
    Jag vet allt det där.

    Men det är ingen som ifrågasätter att en pappa har rätt att känna att han är pappan till sitt barn, utan att man misstänker att ens partner varit otrogen. Där har du tillitsproblemet.

    Jag är säker på att en man, vars fru/sambo ifrågasatte om han varit otrogen eller inte, säkert hade blivit förolämpad (om han var en trogen man som aldrig skulle bedra sin fru) han också.

    Nu har Ts inte sagt nej till ett faderskapsprov, men ville inte blanda in socialtjänsten, utan att de kunde fixa det privat.     
  • sextiotalist
    Anonym skrev 2012-05-23 10:38:22 följande:
    Varför skulle man någonsin göra det om man tror att ens partner är ärlig. Hade jag börjat kika in på min partners facebook "för att vara på säkra sidan" så hade det för mig varit en tydlig varningssignal. Inte att han skulle vara otrogen utan att jag själv inte litar på han av någon anledning. Det är ett osunt förhållande, och osunt synsätt för en själv.
    Jag tillhör de som inte kollar varken mobil eller mail (sambon har inte facebook). Min sambo gör det inte med mina mail, telefoner etc.

    Däremot kan sambon be mig kolla hans mail eller ett sms och detsamma gäller, jag kan be honom kolla sådant.
       
  • sextiotalist
    VeraLu skrev 2012-05-23 10:46:27 följande:
    Hej Ts,

    Jag kan ju berätta min historia. Jag och min sons pappa var bästa vänner när vi valde att skaffa barn ihop. Vi har aldrig varit tillsammans (han är bög)  - aldrig ens fyllehånglat men båda var singlar och hade länge längtat efter barn. Vi inseminerade hemma och jag blev gravid vid första försöket. När vi sedan skrev på pappren om delad vårdnad hos familjerätten begärde jag att vi skulle göra ett faderskapstest. Detta för att aldrig behöva höra några antydningar om något annat - inte minst ifrån hans nuvarande (men även framtida) partner/s.
    Det kändes inte alls kränkande eller sårande och hade enligt mig inte något alls med förtroende el tillit att göra. Det gällde att få bekräftat en gång för alla och sen kunna lägga det till handlingarna.
    Jag menar - kom igen - världen består av så mkt att glädja sig över - varför då fokusera på detaljer?! Speciellt 12 dagar efter förlossningen då kroppen är full av hormoner....

    Lycka till Ts!

    Fast det är en viss skillnad.

    Sedan är det inte detaljer att bli anklagad för otrohet, vilket faktiskt Ts blir.  
  • sextiotalist
    Anonym skrev 2012-05-23 10:53:21 följande:
    Varför ber ni varandra om det? Lite OT *nyfiken*
    Äh, det kan pipa till och sambon kanske har fullt upp med annat och frågar om jag kan kolla vad det var sms som kom. Dessutom är min ingenjör till sambo totalt handfallen när det gäller datorer och mobiltelefoner. Jag får ta bort T9-funktionen för honom med ojämna mellanrum,

    Mail, då kan det vara att han är bortrest och vill att jag kollar av hans mail 
  • sextiotalist
    Anonym (man) skrev 2012-05-23 13:23:22 följande:
    Jag vill poängtera att detta är till er andra, huvudsakligen kvinnor som läser och skriver i tråden. Det är inte till TS. Hon har redan svarat och funderat på detta...

    Så - återigen - alla ni som känner er kränkta av att han vill vara säker... Jag hoppas att ni är utan synd innan ni kastar första stenen och aldrig någonsin har kollat hans mobiltelefon, facebook eller mail efter kontakter med andra.

    Det känns som att ni i stort (undantaget TS då) undviker frågan. Om ni en enda gång, i ett enda förhållande gjort detta har ju ni kränkt mannen (eller kvinnan) som ni kontrollerat värre än detta.

    Detta är ju en uppriktigt ställd fråga som inte kostar något, där det för en gångs skull finns ett enkelt svart eller vitt, ett ja eller nej. Om ni i smyg kollar mail och eller telefon kränker ni hen utan att ens ha stake nog att berätta om det. Det tycker jag är riktigt illa. Om ni kollar telefon och mail och berättar: nu tänker jag kolla och ni tillsammans tar en diskussion kring vilken nivå som är ok på sådan kontroll inom förhållandet så har ni ju kommit närmare varandra och tagit ett gemensamt beslut kring hur detta skall hanteras. Så gör vi hemma.

    Jag är man. Det är klart att jag har funderat på om mina två barn är mina barn från födseln och fram till nu när de är tonåringar. Vid det här laget är jag nog så säker som jag kan vara, jag kan se stora likheter och jag har väldigt svårt att se att min fd fru skulle ha varit otrogen. Men det finns ändå en liten, liten fundering där och gnager. Jag hade tyckt att det hade varit ganska skönt att slippa det där och är man bara lite mer konspiratoriskt lagd eller om sin kvinna har haft tendenser åt att ha ett lite för stort bekräftelsebehov för att inte tala om att man blir gravid efter att ha försökt i tio år och det plötsligt fungerar...

    Jag är lite oroad för de av er som känner er så kränkta över att få frågan om ett test, hur ni egentligen har det i era relationer... Kan man berätta om sina fantasier, farhågor, önskemål. Är det ok att han kommer hem och berättar om att han är attraherad av någon på jobbet? Vill du att han svarar ärligt på frågan om du ser tjock ut i din nya blus? Om du rannsakar dig själv och är fullständigt ärlig - kan det vara så att svaret på dessa frågor är nej?

    Ja - i så fall kanske ni skall lämna förhållandet i alla fall, men långt innan ni behöver bråka om huruvida det är ok att få reda på med 100% säkerhet att man är pappa. Även om man känner att risken är en tusendels promille? Är det då viktigare att han biter ihop och låtsas som inget för att du skall slippa känna dig kränkt? Ni är väl två i förhållandet? Det är väl inte han som skall se till att du mår bra, det skall ni väl göra ihop och ta steg tillsammans för ökad tillit åt båda håll?

    Istället för att välja att bli kränkt är det möjligt att hantera det vuxet och välja att låta er växa tajtare tillsammans. Att ta diskussionen att det känns jobbigt att han behöver kolla dig, men att det faktiskt är väldigt mänskligt och att du gärna bjuder på det för att ert förhållande skall bli ännu bättre? 

    Så - våga prata med varandra. Våga diskutera om det är ok att kolla varandras telefoner, mail osv. Våga ta diskussionen om ni får göra det när den andre står i duschen eller om den andre skall vara med. Om du inte vågar ta den diskussionen och agera därefter är jag glad för att det inte är dig jag har ett förhållande med. 
    Som svar på din fråga, nu har detta aldrig varit aktuellt att ställa den frågan inom vårt förhållande. Vi litar nämligen på varandra, från båda håll.

    Nej, vi kollar inte varandras mail, inte heller varandras telefoner, men däremot kan vi kolla åt varandra när den andra ber det.  

    Vi har berättat varandras lösenord vid behov, men inget vill lägger på minnet. 

    Men jag har fått frågan om jag hade legat med andra från ett ex, ja, jag blev direkt förolämpad, att öht ifrågasätta att jag varit otrogen ganska tidigt in i ett förhållande var kränkande (nu visade det sig detta bara vara början).

    När det gäller faderskapet, du brukar vi ibland skoja om att det är nog jag, som mamma, som borde kolla. För vår tonåring är en avbild av sitt äldre halvssyskon, trots olika mammor. Till både sätt och utseende     
  • sextiotalist
    Anonym (man) skrev 2012-05-23 13:36:10 följande:
    Rent statiskt har en av er redan varit otrogen. Och det är klart att det är ju lättare om man är säker på att den andre aldrig kollar. Skönt för dig / din partner. Det KAN ju förstås också vara så att ni helt enkelt båda är väldigt principfasta människor. Sånt är svårt att veta.
    Rent statistiskt så behöver det inte ens vara så. Som jag skrev innan, så kan frågan varit ställd "har du någon gång varit otrogen" och det har säkert många varit under sina yngre år.

    Men om man skulle ställa samma fråga till par som träffades lite senare i livet, så tror jag med all säkerhet svaren skulle se annprlunda ut.

    Jag har nära manliga vänner och ytterst få har varit otrogna, nej, ingen har varit det, sedan de träffade den kvinnan de ville leva med resten av sitt liv   
  • sextiotalist
    Pompeia01 skrev 2012-05-24 10:48:16 följande:
    Jag föddes då!

    Jo, den "fria kärleken" började väl komma 1968 som så mycket annat. Men fortfarande vid denna tid åkte svenskor till Polen för att göra farliga, illegala aborter - då skammen att bli ogift mor blivit för stor. Flickor i fina familjer fick fortfarande åka bort "till en faster" eller "gå på hushållsskola med internat" - fast de i själva verket bodde på mödrahem. Och så adopterades deras barn bort direkt efter födelsen. Ofta hade tjejerna själva ingen talan alls... Allt detta är inte längre sedan! 
    Jag föddes också under 60-talet och håller med dig, friheten kom i slutet av 60-talet och var nog mer under 70-talet. T.ex så kom inte den fria aborten förrän 1975.
Svar på tråden Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??