Min sambo vill göra faderskapstest. Har jag fel??

Jag förstår hur du känner. MEN de är professionella på soc. De har tystnadsplikt och regelerna om sekretess är väldigt hårda. Jag tror att du får försöka acceptera situationen, på samma sätt som när du lägger upp det mest intima hos gynekologen... och tänka att det bara är ett JOBB för dem helt enkelt. Att ni kan prata öppet om allting där. Ni behöver ju aldrig se tanten mera sedan..!

Jag tycker också att det är dumt att betala för ett test - det kostar flera tusen vad jag vet - när man kan få det gratis. På detta sätt - när ni går genom Familjerätten - kommer resultatet i de officiella papperen också, och det kan aldrig bli några oklarheter senare. (T.ex. om barnet självt någon gång i tiden skulle börja fundera över om pappan verkligen är den riktiga pappan.) Jag tror också att man kan lita mera på det labb som Soc anlitar. 

Visst kan det kännas kränkande att han vill göra det här testet. Men tänk så här: skulle det vara bättre att han INTE sa något, men alltid närde en liten oro..? Som skulle göra att han inte riktigt kunde ta till sig ert barn - att han alltid var lite avvaktande eller t.o.m. avståndstagande emot det..? 

Det där stämmer inte. Det är 15 procent av ALLA barn. Jag har uppgiften från min kusin som är transplantationsläkare. De testar ju ofta pappor och barn, när den ena vill donera t.ex. en njure eller en bit av levern till den andre. Under åren har de samlat på sig en mycket omfattande statistik, som visar att det är 15 procent av alla dessa pappor som inte är far till barnet som de trodde. Och observera då att detta alltså är stabila familjer, där man till och med är villiga att offra det allra största för den andre! Inte några frånvarande pappor som bara haft ett ONS med mamman, alltså.  

Fast det är ju en väldig skillnad på situationerna:

a) en man träffar en kvinna som har ett barn sedan förr. De blir ett par och han bestämmer sig för att adoptera barnet som sitt eget

och

b) en man och en kvinna får ett barn. Frågan om faderskap dyker aldrig upp. När barnet är 5/10/15 år testas barnets blodgrupp vilket visat att pappan inte kan vara pappan, alternativt det utvecklar en ärftlig sjukdom som inte finns i varken mammans eller pappans släkt. Pappan får på samma gång veta både att han försörjt och uppfostrat en gökunge, att han blivit lurad av sin kvinna när det gäller det viktigaste i livet, och att hon en gång varit otrogen (kanske många gånger får han väl undra då)   

Fast det kan du inte. Han kan stämma dig på vårdnaden, och det krävs extrema orsaker för att inte få gemensam vårdnad idag. Att han begärt blodprov är ingen sådan orsak - tvärtom visar det ju på att killen är medveten och ansvarsfull. Han VILL vara pappa, men han vill vara säker på att han verkligen är det först.

Nej, jag tycker faktiskt att faderskapstesten är ett av de viktigaste ändamålen våra skattepengar kan gå till. Det kan bli betydligt dyrare för samhället senare annars, när pappan tar avstånd till sitt barn på grund av den gnagande oron att han inte är far till det, och barnet på grund av detta blir en värsting om det är en pojke, eller en tjej med dålig självkänsla och självskadebeteende om det är en flicka... Alla har ju inte råd att betala de flera tusen som ett faderskapstest kostar.

Av samma anledning tror jag att alla ändamål som håller ihop föräldrar och barn sparar skattepengar i längden. Bostadsbidrag till umgängesföräldrar t.ex., så att de kan ha en tillräckligt stor lägenhet för att ta emot barnet där. Socbidrag för umgängesresor. Att man inte ställer krav på arbetssökande att flytta långt bort från den andra föräldern, så länge som barnen är minderåriga.   

Fast det tror inte jag. Jag tycker att det faktum att en kille begär testet om han är det allra minsta osäker, visar på mognad och ansvarsfullhet. Det är ju så mycket enklare att INTE fråga efter det - och ta gräl och surande från kvinnan. Men dessa män visar att de VILL vara fäder - men till RÄTT barn.

Dessutom hoppas jag att våra skatteavlönade tjänstemän inte blandar in sådana privata känslor som att tycka att medborgarna "gör bort sig", när de kräver sina rättigheter... Vore väldigt oproffsigt i så fall. 

Jo, men den stora skillnaden mellan manlig och kvinnlig otrohet är, att en man aldrig kan lura en kvinna att hon är förälder till ett visst barn. Det är också därför som kvinnlig otrohet betraktas som ett allvarligare brott i de flesta samhällen och religioner.

Så kan man ju kalla det. Men jag tror att skillnaderna som görs i regler kring kvinnlig och manlig sexualitet, handlar om denna anatomiska/biologiska skillnad från början. Som är ett faktum, och som aldrig kan uppfostras bort. En kvinna som har sex med fel man och blir gravid, kan ju förstöra en hel ätt... I ljuset av det så tycker jag inte att det är så konstigt, att människor vaktar mer på sina döttrar och hustrur än på sina söner och makar.

Det är ju likadant med andra påbud i Koranen, Gamla Testamentet o.s.v., att de finns där av en rationell orsak även om det heter att en Gud har berättat dem för någon på ett berg. Ta som exempel förbudet mot griskött. Det berodde antagligen på vanlig förekomst av trikiner i fläsk, i ett ökenklimat utan kylskåp... Likaså skaldjur - de blir väldigt fort skämda i värme, och kan ge botulism som är livsfarligt. 

Fast - hur tänker du nu..? Familjerätten kan beordra ett blodprov på pappan och bebis även om mamman nekar. Blir det sådana problem som att mamman nekar att ta bebisen till provtagningsstället, så kan den till och med hämtas med polis för att få det gjort. Och så måste det ju vara..! Skulle vara HEMSKT om en mamma skulle kunna neka till att test ska tas - och en man skulle bli skyldig att betala underhåll för någon annans barn i 18-21 år..! Samt att hälften av allt han äger måste gå till detta barn den dag då han dör...

Håller med här, ja! Trots att jag själv är kvinna, så kan jag reta mig på att vissa av mitt eget kön är ganska irrationella ibland...