Behöver råd ...
Bor sen 11 år tillbaka med en man som har två barn, idag 13 och 15 år. Vi har oxå en gemensam.
Boendeformen har varierat, allt från att vara här varannan helg, varannan vecka tills idag när den stora är här på heltid och den yngre ska vara hos sin mamma varannan vecka ( men i praktiken är han här mer)
Vi har haft våra kriser under de här åren, men har lyckats hitta tillbaka till varandra och vår familj igen.
Mamman har under dessa 11 år haft 4 förhållanden, varav två samboförhållanden där ett genererade två barn. Idag bor hon inte med de mindre barnens pappa, utan har en ny pojkvän.
Mamman har successivt hittat andra intressen i livet än sina barn. Hon har valt att lägga sina pengar på att roa sig (eller fixa sitt hår och naglar) istället för att köpa julklappar till barnen. Hon har valt att hälsa på pojkvännen istället för att var med på föräldrarmöten. Nu senast valde hon att sova istället för att vara med på sin dotters konfirmation.
Detta har hållit på under en längre tid vilket har fått 15-åringen att inte vilja träffa sin mamma. Hon är tidvis hatisk mot mamma, men ändå ledsen och hon hoppas nog att mamma ska höra av sig och smöra lite.
13-åringen slits just nu mellan oss. Han skulle åkt till sin mamma i fredags, men då var inte mamma hemma. Hela helgen har han väntat och funderat en massa (han vill inte prata om det) tills igår när mamma ringer och säger att han är välkommen, men bara till på fredag för sen är det ju pappas vecka igen. Han blir glad för att hon äntligen hör av sig och åker naturligtvis dit.
13-åringen är idag där 15-åringen var för ca 2 år sedan. Hoppet tänds så fort mamma hör av sig, och besvikelsen är så stor när det inte blev så bra. Det är ledsna, arga, trasiga ungdomar som kommer från mamma. Sedan arbetar vi upp dom, för att mamma ska göra dom besvikna igen.
Nu till vårt dilemma. Jag och min man pratar naturligtvis om det här, men vi är inte överens. Jag anser att han som barnens far ska se till att sköta kommunikationen med deras mamma, tala om för henne hur ledsna barnen blir när hon sviker dom gång på gång, och helst se till att båda barnen bor här, och KRÄVA att hon ska träffa sina barn varannan helg åtminstone.
Min man anser att barnens mamma är vuxen och själv ska klara ut sitt liv, och ta ansvar för sina barn. Om inte hon vill sköta kommunikationen genom honom, utan bara genom barnen så får det vara så (hon har inte ringt min man på ca 3 år. Antingen ringer han eller så pratar hon med barnen. Om han hämtar dom hos henne är hon inte hemma, eller så får pojkvännen sköta snacket och hon håller sig i bakgrunden)
Min man anser att barnen ska få välja vart de vill bo, medans jag tycker att vi inte ska lägga ansvaret på dom, utan bestämma åt dom.
Har man rätt att göra vad som helst som mamma? Har jag något att säga till om eller ska jag bara finnas när barnen behöver mig? Har min man rätt att bestämma över barnens mamma och barnens umgänge med henne?
Jag går sönder när jag ser hur dåligt barnen mår och för mig är det ofattbart hur man kan göra så mot sina barn!