Behöver råd ...

Bor sen 11 år tillbaka med en man som har två barn, idag 13 och 15 år. Vi har oxå en gemensam.

Boendeformen har varierat, allt från att vara här varannan helg, varannan vecka tills idag när den stora är här på heltid och den yngre ska vara hos sin mamma varannan vecka ( men i praktiken är han här mer)

Vi har haft våra kriser under de här åren, men har lyckats hitta tillbaka till varandra och vår familj igen.

Mamman har under dessa 11 år haft 4 förhållanden, varav två samboförhållanden där ett genererade två barn. Idag bor hon inte med de mindre barnens pappa, utan har en ny pojkvän.

Mamman har successivt hittat andra intressen i livet än sina barn. Hon har valt att lägga sina pengar på att roa sig (eller fixa sitt hår och naglar) istället för att köpa julklappar till barnen. Hon har valt att hälsa på pojkvännen istället för att var med på föräldrarmöten. Nu senast valde hon att sova istället för att vara med på sin dotters konfirmation.

Detta har hållit på under en längre tid vilket har fått 15-åringen att inte vilja träffa sin mamma. Hon är tidvis hatisk mot mamma, men ändå ledsen och  hon hoppas nog att mamma ska höra av sig och smöra lite.

13-åringen slits just nu mellan oss. Han skulle åkt till sin mamma i fredags, men då var inte mamma hemma. Hela helgen har han väntat och funderat en massa (han vill inte prata om det) tills igår när mamma ringer och säger att han är välkommen, men bara till på fredag för sen är det ju pappas vecka igen. Han blir glad för att hon äntligen hör av sig och åker naturligtvis dit.

13-åringen är idag där 15-åringen var för ca 2 år sedan. Hoppet tänds så fort mamma hör av sig, och besvikelsen är så stor när det inte blev så bra. Det är ledsna, arga, trasiga ungdomar som kommer från mamma. Sedan arbetar vi upp dom, för att mamma ska göra dom besvikna igen.

Nu till vårt dilemma. Jag och min man pratar naturligtvis om det här, men vi är inte överens. Jag anser att han som barnens far ska se till att sköta kommunikationen med deras mamma, tala om för henne hur ledsna barnen blir när hon sviker dom gång på gång, och helst se till att båda barnen bor här, och KRÄVA att hon ska träffa sina barn varannan helg åtminstone.

Min man anser att barnens mamma är vuxen och själv ska klara ut sitt liv, och ta ansvar för sina barn. Om inte hon vill sköta kommunikationen genom honom, utan bara genom barnen så får det vara så (hon har inte ringt min man på ca 3 år. Antingen ringer han eller så pratar hon med barnen. Om han hämtar dom hos henne är hon inte hemma, eller så får pojkvännen sköta snacket och hon håller sig i bakgrunden)

Min man anser att barnen ska få välja vart de vill bo, medans jag tycker att vi inte ska lägga ansvaret på dom, utan bestämma åt dom.

Har man rätt att göra vad som helst som mamma? Har jag något att säga till om eller ska jag bara finnas när barnen behöver mig? Har min man rätt att bestämma över barnens mamma och barnens umgänge med henne?

Jag går sönder när jag ser hur dåligt barnen mår och för mig är det ofattbart hur man kan göra så mot sina barn!

alynda

Äldre 23 May 15:41

#1

Vilken tur att barnen har dig, en vuxen som bryr sig!

Min syster och jag hade det på liknande sätt med mina föräldrar, men tvärt om. Opålitlig pappa som jag längtade mig galen efter och en mamma som aldrig sa ifrån till min pappa att vi for illa av hans beteende. När jag var 22 bröt jag med min pappa, inte i ilska utan för att han alltid fick mig att känna mig att må dåligt när vi sågs -mycket beroende på att hans passivitet under uppväxten signalerade att jag var betydelselös.
Min mamma har jag förlåtit officiellt (det fanns andra problem också), men jag har fortfarande ofta svårt att vara kärleksfull mot henne, mycket bitterhet finns kvar eftersom hon genom att aldrig ställa vår pappa (eller sina andra män till) svars när han (de) behandlade oss illa, bekräftade att vi var just värdelösa. Det kan du gärna berätta för din man.

Men dina bonusbarn har dig, en vuxen som tydligt visar att detta inte är ok, att de förtjänar bättre. Troligtvis kan du inte få mamman eller ens din man att ändra sig, men din bekräftelse betyder MYCKET i längden för dessa barn. Jag hade ingen vuxen alls som kände till situationen, men överlevde genom de få tillfällen då jag blev sedd och bekräftad av andra vuxna, t ex nån kompis förälder.

natha

Äldre 23 May 15:45

#2

alynda skrev 2012-05-23 15:41:49 följande:

Vilken tur att barnen har dig, en vuxen som bryr sig!

Min syster och jag hade det på liknande sätt med mina föräldrar, men tvärt om. Opålitlig pappa som jag längtade mig galen efter och en mamma som aldrig sa ifrån till min pappa att vi for illa av hans beteende. När jag var 22 bröt jag med min pappa, inte i ilska utan för att han alltid fick mig att känna mig att må dåligt när vi sågs -mycket beroende på att hans passivitet under uppväxten signalerade att jag var betydelselös.
Min mamma har jag förlåtit officiellt (det fanns andra problem också), men jag har fortfarande ofta svårt att vara kärleksfull mot henne, mycket bitterhet finns kvar eftersom hon genom att aldrig ställa vår pappa (eller sina andra män till) svars när han (de) behandlade oss illa, bekräftade att vi var just värdelösa. Det kan du gärna berätta för din man.

Men dina bonusbarn har dig, en vuxen som tydligt visar att detta inte är ok, att de förtjänar bättre. Troligtvis kan du inte få mamman eller ens din man att ändra sig, men din bekräftelse betyder MYCKET i längden för dessa barn. Jag hade ingen vuxen alls som kände till situationen, men överlevde genom de få tillfällen då jag blev sedd och bekräftad av andra vuxna, t ex nån kompis förälder.

Oldie

Äldre 24 May 09:21

#3

Fruktansvärt!! Sov istället för att komma på konfirmation!!

Jeni, tycker barnen är gamla nog att bestämma själva, tror inte en relation under tvång kommer göra saken bättre, snarare tvärtom. Så även om din sambo "tvingar" mamman att ta ansvar så tror jag det blir pannkaka.
Den yngre kommer snart att inse att han inte vill vara med mamma och sluta hoppas att hon ska ändras.
Man kan ju hoppas att hon ändras men mest troligen kommer hon aldrig att göra det.

Min pappa var sån, brydde sig inte alls, min lillasyster tog det längre tid för än mig. Min mamma var fantastisk! Vi har klarat oss bra!

Tur att ni finns där för barnen! En eloge till dig TS!!

Lovely f

Äldre 27 May 22:48

#4

Du gör ett bra jobb!!!! Verkligen!
Och att "du inte har något att säga till om" utan ska "bara finnas där för barnen alltid", det är svårt men du gör det bra.
Har inga direkta råd men ville bara säga att du verkar kämpa på bra!

jeni

Äldre 28 May 10:06

#5

Nu har det gått en vecka, och mamman har mycket riktigt smörat lite för barnen. Båda barnen har träffat sin mamma som självklart har tusen ursäkter om varför hon inte hör av sig, hämtar när hon ska osv. Den yngste är just nu jätteglad och mamma är värd allt, den äldre är lite mer försiktig och väntar, precis som mannen och jag, på nästa besvikelse.

Mannen har pratat med mamman som inte har nån förståelse över att dottern belv ledsen över konfirmationen, mamman har inga som helst planer för i sommar, eller ens för nästa helg.

Mannen och jag har fått lite välbehövlig egentid och samlat kraft så nu kör vi som vanligt igen. Vi lyssnar glatt när barnen berättar om hur bra mamma är, tröstar när besvikelsen kommer, ser till att skolan och läxor funkar, rena kläder finns och allt annat praktiskt. Vi lägger bort våra egna behov och intressen och finns där. Vi är en familj med allt vad det innebär.

Suck vad trött jag är på det här livet.... Men det är ju mitt liv, och vad har jag för annat val än att finnas där, att orka?
Men visst svider det när ungarna grattar sin mamma på mors dag via Facebook.

Behöver råd ...

INNEHÅLL