Föda i juli, börjar ni bli nervösa?

Skönt att det "bara" är det som du oroar dig över =)

Har du långt till barnvakten? I värsta fall kommer vi möta upp barnvakten vid bb som får ta över vår bil med sonen i den =) 

Jesand: Härligt att kunna skjuta på framtiden lite till ;)

nile10: Skönt att du hade en bra första förlossning! Då förstår jag varför du inte oroar dig över denna förlossningen eller förstår varför man vill skriva ett förlossningsbrev. Hade gärna varit i din situation...

emmak: Skönt att det verkar som att det är någon hemma under hela perioden. Skönt med lite back-up =)
Vi har bara en att förlita oss på, men det ska nog vara det minsta bekymret för vår del.   

Nile10: Jag kan ju berätta för dig att det inte alls är alla som kan prata under sin förlossning... jag hade dubbla värkar och var i en helt annan värld och vill inte riskera att inte kunna kommunicera med personalen denna gången oxå. Så, förlossningsbrevet kommer in då man inte kan framföra sina egna önskemål... Det kommer inte stå där hur de ska göra för att förlösa mig, det är deras uppgift. Däremot så kommer där stå att de gärna får proppa mig full med knark så att smärtan inte behöver vara så påtaglig.

Bragdoll: Så där har jag oxå det! Vi har våra barnvakter söder om sjukhuset så om det vill sig illa så blir det lite krångligt. Fast vi har pratat om det o sagt att vi kan mötas vid sjukhuset då och så får de ta bil och son och göra vad de känner för =)

Fast jag skulle aldrig vilja gå igenom en förlossning med någon annan än min make. O min make är rädd han oxå kan jag säga. Han kände sig så hjälplös under förra förlossningen och är rädd för mina reaktioner under denna...

Lindha B: Ta inte detta på fel sätt nu... det märktes att det är första barnet som du väntar =)
Jag hade precis samma funderingar! Det kommer så klart att lösa sig, ut ska bebisen! Min barnmorska (första gången) sa till mig att man skulle inte förbereda sig på en specifik förlossning, utan att man skulle vara beredd på ALLT. Det hjälpte mig lite, iaf. Jag upplevde min förlossning som så jobbig att jag aldrig mer ville gå igenom en till. Men här sitter jag... Jag kommer absolut att vilja försöka föda som vanligt, men händer det något oväntat så får de plocka ur bebisen med kejsarsnitt. Det finns liksom där som en sista utväg och det är ganska skönt att veta. O Lindha B, kroppen klarar förlossningen! Det är det vi är byggda för! Sen känns det olika för oss alla. Jag har vänner som direkt på förlossningen har sagt att "var det inte värre än så här?" och jag har vänner som har fått ta utvägen med akut kejsarsnitt. Jag tror det är ovetskapen som gör att man blir så rädd i förväg...

På något vis så tror jag att vi är skapta på det viset att vi inte kommer dra oss för att föda minst två barn hur ont det än gjorde första gången. Men oro tror jag är bra. Det visar iaf att man funderar o tänker på vad som komma skall...           

Det känns ändå lite bättre nu när mitt brev är skrivet och min man och jag har pratat igenom hur jag vill att förlossningen ska gå och vad jag vill och inte vill ska hända. Det känns bra att han är väl insatt i hur jag tänker o att han ska våga ta besluten åt mig.

Det är helt klart mycket tankar som snurrar fortfarande, men det känns bra att maken vet om dem iaf.

Jag har skrivit önskelista på vilka smärtstillande jag kan tänka mig. O jag har skrivit ner några rader om vad som skulle få både mig o maken att må bättre. Nu är det bara att hoppas att barnmorskan tar sig tid att läsa igenom den =)