Så förbannat less på att spela glad när jag innerstinne drunknar!

Jag känner också väl igen mig i det du skriver. Vi har försökt sedan aug -10, och om allting hade gått som det skulle så hade vi haft ett litet underverk på ca 9 månader. Men ödet ville annorlunda, och jag är så förbannat less på alla pikar, på alla andra som blir gravida, alla som går och "skryter" med sin stora mage". Jag är så förbannat trött på att hålla allting inom mig och låtsas vara glad hela tiden, jag är så trött, så trött så trött på livet som inte vill infinna sig i min mage.
Det är inte så att jag inte är glad för deras skull, men jag skulle också önska att det vore jag. Jag ser inget annat än en mamma när jag ser mig själv i spegeln. Det är inte roligt att inte få det man allra helst vill ha..