Skitdåligt minne! På riktigt! 30 år

Tror inte det är minnet i sig som är problemet.. Det är nog så att som du säger förtränger du dåliga eller ointressanta saker. Saker som sårat dig ex ditt ex elr dina föräldrar när de bråkade tar hårt på dig som person och därför kommer du ihåg dem väldigt tydligt.. Bra saker också, underbar kärlek upplever du inte i trådstarten och därav minns du de inte. - har ju inte funnits. Men resorna, en längtan kanske tillbaka? Demens är det inte kan jag lova, jobbar på ett demensboende och det är inte bara minnet det är på tal om. Väldigt väldigt sällan att personen själv kan märka (förutom viktiga saker man glömt) att man börjar bli demens. Personer tror inte på det själva och lägger der bakom sig. "Nej ja glömmer ibland, det gör alla".. Det är svårigheter med kroppsrörelse eller talet eller att bilda hela meningar osv också. Toalettbesök blir oregelbundna- kanske tillomed kissar i byxorna- vadå toalett...? Givetvis inte alltid allt men knappast bara minnet som styr.. Dock en demenssjuk redan som 59 år har vi fått in på vårat jobb en gång i tiden så unga kan de vara men runt 30 tror jag inte. Kan det vara så att någonting saknas hos dig? Någonting som du medvetet vill komma åt eller omedvetet? Lycklig kärlek? Gamla vänner du vill ut och resa med? Förlorade föräldrar? Något djur eller barnlöshet? Att bilda familj vill många, din oro att de börja bli försent när du trots alltr 30? Stressad? Stressigt på jobbet? Kanske håller på att gå in i väggen? Bra att du själv märker syntomer. Kan du inte ta fram ett block varje morgon. (att komm ihåg det är viktigt..) Gör ett mönster eller skriv ett ord, varje kväll ska du komma ihåg vad det var för ord du skrev upp. Antingen gör du de själv, eller säger du ett ord till en kompis i telefonen så skanden förhöra dig. Bara en tanke jag fick. Du kanske behöver stimulering

Förlåt.. Min iphone visade inte hela ditt inlägg.. Missade att du skulle gifta dig snart och har barn oså missade jag endel annat..

bara jag som inte tycker att det låter så konstigt? Själv minns jag inte mycket vare sig från barndomen eller nutiden.

Jag kan ha svårt att släppa saker och lägger ganska ofta energi på fel saker. Jag kan irritera mig på min svärmor i flera dagar, jag kan bli bitter över att jag måste pendla så långt till mitt arbete. Kanske är det något som påverkar. Eller ja, det är klart att det gör det. Men jag tycker inte att det förklarar mitt dåliga minne bakåt. Jag tycker aldrig jag minns saker, inte förut heller även om det blivit så mycket sämre nu. Jag är inne på din linje Khaleesi, med hjärnskada haha. Låter roligt men det kanske är nåt sånt. Känns inte som att alla är som det ska. tycker inte jag hänger med eller orkar fokusera på det minsta som är tråkigt.

Jag har det likadant. Har ADD och lider av ångest och depression och jag tror det förklarar mycket. 

jag har varit lite inne på ADD. Jag är aldrig hyper eller så ADHD tror jag inte. Det här med uppmärksamhet däremot, ja kanske. men det stämmer ändå inte. Jag har klarat mig bra i skolan och har kunnat koncentrera mig och det har gått rätt lätt. Om man inte kan "få det" som vuxen förstås. Det känns som att man borde ha haft problematiken en längre tid än att man bara får det som 30åring, eller är det nån som vet? Jag har ju ett väldigt välfungerande liv med man och barn, jobb och fritidsintressen, vänner och familj. Men när jag ältar kan jag få ångest och liksom tänka mig trött. jag får dock inga panikattacker utan en ångest som jag kan hantera så att säga.

Känner igen mig mycket i det där med tvättkorgen, precis så har jag med börjat bli! Får hitta andra ord liksom. Samma sak med skolan. Har dock inte fibromyalgi.

Nej givetvis kan man klara sig jättebra, jag menade verkligen inte så. Jag jobbar med ungdomar som har ADHD/ADD, Asperger mm. Det första man tänker på när man fått en sån diagnos är kanske inte att man har det lätt för sig, speciellt inte i skolan, det var så jag tänkte. Kanske har du klarat dig väldigt bra och fått rätt stöd eler har en mild variant? De jag jobbar med är vanliga ungdomar men har det skittufft pga sitt funktionshinder. Det krävs ganska mycket stöd för många. Har man mycket svåra problem med uppmärksamheten är det tufft att ens ta sig igenom högstadiet och att klara av att gå i en stor klass. Jag menar att jag borde märkt det tidigare snarare än att känt att jag klarat skolan ganska enkelt? Konstigt nog tycker jag inte att jag minns ett skit av vad jag lärt mig men jag har ju klarat mig bra utan att lägga ner särskilt mycket tid på studier, även på universitetet. jag känner mig inte speciellt lättstörd men jag jobbar mest med de som har ADHD. Fast ADD är ju en uppmärksamhetsstörning. 

Att ha ett rikt socialt liv kan man förstås ha men ofta leder ju såna här diagnoser till missförstånd med andra. Så har jag fått lära mig och det är det jag ser i vardagen med mina ungdomar. men jag kan ju ha helt fel. Jag känner dock inte igen mig i de jag jobbar med och hur de har det. Även med medicin har de jobbigt att orka med och klara skolan. Men det är klart att de här dignoserna ser olika ut för olika personer. Jag borde i vilket fall lära mig att sätta stopp för mitt ältande och mina grubblerier...

Hur tänkte du då, bra om man motiverar, speciellt en sån allvarlig sjukdom? Alla i denna tråd verkar ha liknande problem, har lite svårt att tänka mig att vi alla har oupptäckt MS?

Ännu ett exempel från mig är att jg kan komma hem från jobbet och vid middagen fråga mannen "hur har sonen sovit idag då". Han svarar med tider o allt. En stund senare frågar jag igen, jag vet att jag frågat men har inget som helst minne av att han sa tider! Igår fick jag också ett nytt busskort på jobbet. Imorse hade jag ingen aning om vart jag lagt det. Som tur var låg det på jobbet när jag kom fram! Båda grejerna är typiska virriga saker. Jag kan fråga saker men verkar inte lyssna på svaret. När vi har möten på jobbet kan jag prata länge om mina uppgifter och vara fokuserad, lyssna osv. Mkt i mitt arbete handlar om att lyssna aktivit. Men just på personalmöten kan jag inte lyssna på vad alla säger. Jag försvinner bort direkt det blir minsta ointressant. är jag verkligen så ointresserad av ALLT??

Ett annat exempel som är skrämmande är att om jag lyssnar på enf öreläsning och verkligen lyssnar.... så kan det koma en fråga från en i publiken. Då tänker jag "hur f*n kom hon på den frågan, sitter vi på samma föreläsning?". Det känns alltid som att jag missat saker.

När jag klipper grästmattan bestämmer jag mig för att gå fram o tillbaka på långsidan. Det slutar allid alltid med kors och tvärs.