Jag har faktiskt tre! När jag var yngre hade jag ingen, alltså tvärtemot hur du haft det. Blev sårad av alla människor omkring mig och kunde inte lita på någon.
Idag är jag 37 år och har tre bästa vänner som jag kan berätta ALLT för! Och det är jag enormt tacksam över varje dag!! Hoppas du också hittar någon.
Min allra bästa vän, min storebror. Han va den jag berättade allt för. Han va den jag stod allra närmast och som jag kunde prata timmar med om allt möjligt. Han va den som stöttade mig, fanns där hela tiden. Han kom när jag behövde honom oavsett tid på dygnet. Han släppte allt o kom till mig. Kunde vara mitt i natten till o med då jag behövde honom. En riktigt sann vän, det va han verkligen.
Olyckligtvis omkom han flera år sedan. Och sedan dess har jag ingen som jag kan dela så mycket som jag kunde med honom. Sorgen är tung fortfarande. o gråter ofta gör jag. Men jag vet att han är nånstans och mår bra och det är skönt att veta.
Har sambo men det är skillnad på syskon/bästa vän och sambo. Pratar mycket med min sambo men han kan inte ta platsen som min bror hade.
Har vänner. men inte många som jag umgås med. Många har flyttat från vår ort. Umgås väl med ett par stycken nu för tiden men det är inga som jag kan prata allt med eller ringa mitt i natten till.
Finns en person som jag skulle vilja börja umgås med (personen o jag känner varann men ses väldigt sällan). Men när jag nämnt det har jag inte fått något svar tillbaka.. Antar att personen inte vill? eller att det verkar komplicerat att ses?
Min hund och till stor del min sambo. Men mest hunden. Sen så har jag ett antal goda vänner, men det är mer för allmänt umgänge och inte att lita på i ur och skur som jag tror du menar med en bästis.
nej jag har nog ingen "bästis" så. Min syster i så fall
Hade när jag gick i skolan men sen flyttade man för att plugga, de också och sen har man tappat kontakten.
Min man har varit min bästa vän i många år. Har nu separerat så det blir annorlunda på den fronten nu.
Har en kollega jag nog ser som en "nästanbästis" men jag tror hon mer ser mig som en kollega bara, förvisso en hon kan tänka sig träffa även utanför jobbet.
Inte jag heller, har aldrig haft.
Jag hade några få vänner, men vi gled ifrån varandra, sen bodde jag mycket i Skåne hos pojkvännen och nu har jag i princip bara en kvar i Sthlm som jag träffar ibland. Pojkvännen är min bästa vän, men jag är inte hans, han har en egen.
Jag hoppas fortfarande på att jag ska hitta någon, men är ändå ganska tveksam till att jag kommer lyckas göra det.