Carola Häggkvist adopterar

Om jag ska respektera andra, ska andra också respektera vad jag skriver o inte hoppa på mig. Det är många som håller på med IVF parallellt med adoptionsutredning enligt vänner till mig som lyckades med IVF mitt i en adoptionsutredning. Här på Familjeliv läste jag om en kvinna som t o m startade en IVF process efter att hon hade adopterat. Hon kunde helt enkelt inte släppa tanken på ett biologiskt barn. Att hon säkerligen sa något helt annat till utredaren är en helt annan sak. Enligt min väninna är det inte ovanligt med dessa paralella processer. De talar inte om det för utredaren helt enkelt. Och jag harvinget emot adoption som jag redan skrivit o önskar er lycka till som gör detta. Däremot hoppas jag - naturligtvis -på att slippa äggdonation. För precis som du säger så blir det ju inte mitt genetiska barn, även om jag har burit det i min mage o på det sättet är närmare barnet. Och jag känner en stark längtan efter ett genetiskt barn, även om inte alla kan förstå det! Man försöker naturligtvis få egna barn först innan man adopterar.

Om jag ska respektera andra, ska andra också respektera vad jag skriver o inte hoppa på mig. Det är många som håller på med IVF parallellt med adoptionsutredning enligt vänner till mig som lyckades med IVF mitt i en adoptionsutredning. Här på Familjeliv läste jag om en kvinna som t o m startade en IVF process efter att hon hade adopterat. Hon kunde helt enkelt inte släppa tanken på ett biologiskt barn. Att hon säkerligen sa något helt annat till utredaren är en helt annan sak. Enligt min väninna är det inte ovanligt med dessa paralella processer. De talar inte om det för utredaren helt enkelt. Och jag harvinget emot adoption som jag redan skrivit o önskar er lycka till som gör detta. Däremot hoppas jag - naturligtvis -på att slippa äggdonation. För precis som du säger så blir det ju inte mitt genetiska barn, även om jag har burit det i min mage o på det sättet är närmare barnet. Och jag känner en stark längtan efter ett genetiskt barn, även om inte alla kan förstå det! Man försöker naturligtvis få egna barn först innan man adopterar.

Med all respekt, men jag undrar om inte detta med "egna" barn och "riktiga" föräldrar är betydligt svårare för dom som adopterar nu och de senaste två decennierna, att upprätthålla livet ut. Eftersom det har blivit så mycket lättare för barn och föräldrar att hitta varandra, bland annat på internet. Senast igår stod det om en ung man, utlandsadopterad, som hittat sin mamma på Facebook.

Jag menar så här: de som adopterade på 60-70-talet, kunde vara nästan hundraprocentigt säkra på att de skulle bli de enda föräldrar som barnet skulle känna till. Men idag kan barnen hitta sin riktiga mamma så snart de lärt sig tillräckligt med engelska för att ge sig ut på nätet. I elvaårsåldern, typ. Eller tidigare, om de har någon äldre kamrat, eller kamrats förälder, eller vuxen i skolan eller föreningslivet som hjälper dem att leta.

Då kan de ha en regelbunden kontakt med sin riktiga mamma (och kanske pappa och syskon också), och bygga upp en relation och kanske göra upp om att träffas... Det måste ju vara jättesvårt i det läget, att som adoptivföräldrar hävda inför barnet/tonåringen att h*n inte får kalla den biologiska mamman för mamma, eller se henne som det...