Ngn mamma som lämnat sina barn till pappan? Hur klarar man det?

Jaha, så det vet du? Att så är det för alla föräldrar och i alla familjer? Vad konstigt att jag då som är uppvuxen i en familj med en förälder på avstånd har en helt annat syn på det hela. Jag har inte sämre kontakt med min pappa än min mamma. Min pappa har aldrig bara varit en "rolig helgperson" eller aldrig fungerat som förälder. Trots att han bott i ett helt annat land i ett par år och sen på en helt annan kontinent. Men vad vet jag, jag har ju bara erfarenhet ur ett barnperspektiv av närheten till mina föräldrar.

På dig låter det som att den förälder som "överger" sitt barn bara lämnar det hos sin andra förälder och vad?? Inte pratar med den om allt i livet, hur dom upplever det?? Vad dom vill?? Vad är det som säger att barnen INTE får nått att säga till om?? Jag säger inte att det är värst för vuxna, för det beror helt på situationen för föräldrar/barn/omgivning osv. Du vet det där med empati och ha förståelse för att saker kanske inte alltid blir som man tänkt sig i livet men man ser till att sköta det så att det blir som bästa för alla parter. För mår ALLA parter bra är det vad som är bäst för barnen i slutändan, lyckliga barn=lyckliga föräldrar!!!!

Och det finns massvis med föräldrar som stannar i dåliga relationer med bråk, tjafs, iskall tystnad för att det är så man "ska" göra, man "ska" hålla ihop till varje pris för barnens skull.

Pappa försökte det med sin fru. De separerade för nåt år sen efter många om och men. Min lillebror (halvbror) har sagt rakt ut till pappa att han önskar de hade separerat tidigare för nu mår båda hans föräldrar så mycket bättre än vad de gjorde när de bodde under samma tak.

Så det är bättre att vara fysiskt närvarande än psykiskt? Det är bättre att vara fysiskt närvarande men inte kunna prata med sina barn än att vara en lite längre bit bort men ha i princip daglig kontakt via telefon, mail, skype etc? Bara för att man bor när abetyder inte det att man finns mer i sitt barns liv än om man bor en bit bort. Det är DET jag vill få fram.

Men som sagt, vi som har BRA erfarenheter av fysiskt frånvarande men mentalt närvarande föräldrar räknas inte.... För vi vet ju inte att vi egentligen mår skit och piss över att vi haft en fysiskt frånvarande förälder *ironin flödar*

Alla lösningar passar inte alla. Oavsett hur nära eller långt bort föräldrarna bor ifrån varandra, oavsett om det är hos mamman eller pappan barnet bor.

Det är ni som hela tiden väljer antingen eller. Det är ni som säger att en fysiskt frånvarande förälder per automatik är en dålig förälder.

Tja, min pappa har lyckats lära mig rätt bra värderingar ihop med min mamma via snigelpost. På den tiden fanns inget annat.

Kanske myt, kanske inte. Men jag skulle nog påstå att olycklig förälder = olyckligt barn, oftast. Min mamma var alkoholist och sönderstressad, blev sjuksriven som utbränd. Senare flyttade vi in hos hennes nya pojkvän som utöver att vara totalt olämplig att ha att göra med barn dessutom drev henne mot depression och självmordförsök mer än en gång.

Fastän det inte går att göra så mycket åt kan jag än idag känna mig bitter över att jag var tvungen att vara hos henne så länge som jag var.  Jag kan önska att hon hade försökt göra såsom TS tänker. Tyvärr gjorde hon inte det vilket ledde till sämre situation för mig, fram tills en kväll helvetet brakade loss och jag äntligen fick komma ifrån.

Jag skulle säga att det är en myt att var barn mår bäst om de har en närvarande förälder, nej, närvarande räcker inte. De saker du har rabblat upp har egentligen inte med att vara fysiskt närvarande att göra med. Det borde du väl inse själv? Att vara där varje dag, att blåsa på knäna om den trillar, uppfostra mm handlar om att vara närvarande OCH förmögen att ta hand om barnet och ge den det som den behöver. Om TS inte kan det, om hon tex skulle må som min mamma gjorde, skulle hon inte bli en bra förälder bara för att hon är närvarande. Hon skulle förmodligen göra mer skada än nytta.

Om TS nu har insett detta tycker jag det tyder på god självinsikt och mod. För många barn är kvar hos olämpliga föräldrar bara för att föräldrarna inte vågar inse sina brister. 

Men om man nu  t ycker att det är så, att man är icke adekvat förälder om man bor långt bort. Är det inte bättre att bo långt bort, vara icke-adekvat, än att vara nära och skada barnet än mer?

Jag kan tycka det är bättre, även om det inte är bra. Skillnad på icke-adekvat och icke-adekvat. Det finns skalor av hur mycket man kan skada, och att bo längre bort kan i vissa fall vara bättre och i andra fall sämre.

Det finns en skala mellan Perfekt och Dålig, där "icke adekvat" ligger nära dålig som jaq tolkar dig. Alla klarar inte av att vara Perfekta, men då räcker det ofta med att vara Helt Ok, eller Tillräckligt Bra. Bra för dig om du alltid kan vara Perfekt, en hel del av oss andra inser att vi inte alltid i alla situationer klarar det, och gör vad som kan vara helt ok och tillräckligt bra för våra barn i den situation vi befinner oss i.

Vill du skicka soc på alla "icke adekvata" föräldrar som inte bor heltid med sina barn?

Nej jag tycker inte att föräldrar som väljer att inte sköta sin roll i form av att inte delta i barnens uppväxt skall anmälas.

Så om mamman mot pappans vilja flyttar med barnet ett stort fysiskt avstånd, blir pappan klassad att utöva ett dåligt föräldrarskap enligt dig...?

Inlägg 92, tror du på fullaste allvar att TS en dag vaknade upp och tänkte; Nje idag ska jag nog lämna mitt barn för att bo 25 mil härifrån, det blir nog bra.

Jag tror att det bakom detta beslut ligger en hel jävla massa som inte vi vet om. Åratal av misshandel kanske. Ingen av oss vet men jag tror absolut inte att man tar ett sånt beslut lättvindigt. Att du är empatiskt handikappad må ursäkta din mycket okänsliga kommentar, men hur fan kan man säga så till en människa i uppenbart stort behov av hjälp? Inte vågar du stå för det heller utan fegar bakom anonymiteten.
Ja, jag är också anonym eftersom min sambos ex snokar här och jag vill inte att exet ska få något ytterligare att dra upp hos soc för att smutskasta min sambo.

Barnet kanske aldrig har sett misshandeln eller varit utsatt. Och det behöver ju inte vara just misshandel det var ett exempel vilket jag trodde du förstod, men jag överskattade visst din förmåga där.

Valfritt vad du vill anse om mitt inlägg eftersom jag anser att du inte är värd att lägga ner nån tid på att försöka få dig att förstå att det ligger djupare saker bakom än att någon bara har lust att flytta om man väljer att flytta fast man inte får ta med sig sitt barn. Det är lite som att försöka lära en myra skillnaden på en moderat och en sosse.

Skulle TS hellre ha tagit med sig barnet utan att pappan ville det? Det hade i mina ögon varit värre.

Jag i min äldsta sons pappa valde att låta sonen bo hos sin pappa just för att min son behövde sin pappa jätte mycket o att byta till en mindre skola där han kände alla grabbar i klassen från sin fotboll, det valet att mitt barn ska må bra osv var inte svårt...

Mammahjärtat sa ju en annan sak men man får inte vara självisk när det gäller sina barn...

Vi gav inte vårt barn chansen till att välja eftersom det skulle vara jobbigt för honom att välja någon av sina föräldrar..

Vi älskar honom lika mycket o han får lov att älska oss precis hur han vill