Tips om dhea

I full gång igen på Sophiahemmet! Nästan glömt mycket praktiskt då jag lämnade allt detta mentalt när jag blev gravid och senare fick barn. Idag blev det äggplock efter 11 sprutdagar med Menopur. Det blev 8 ägg och Med tanke på att jag är 42,5 år så känns det som en lättnad att jag fortfarande producerar så bra. Läkaren hade inte väntat sig så många ägg men det beror med all sannolikhet på DHEA som jag nu tagit sedan juni och nyligen ökat till 75 mg. Jag ville inte upplysa om att jag tar mediciner som de inte har skrivit ut. De använder inga stödmediciner på Sophiahemmet, men har börjat med långtidsodling. Även om jag vet att mycket kan hända ännu så vågar jag lita på att det blir återföring på fredag.

Jag som vanligtvis inte brukar prata om ålder och blir lite störd när folk tar upp åldern gång på gång eller pratar väldigt ofta om åldern i vissa trådar, men inte alls alla. I gravidtrådarna eller Face Book gruppen som är min, är det personer med så olika bakgrund och ålder, många är bara dryga 20 år och har aldrig haft denna uppförsbacken. Läkarna har inte sagt något om åldern heller, bortsett när de uppskattade mina chanser till 10 - 15 procent per gång, även om jag är realistisk och fullt medveten. Det känns som en lättnad att få ut många ägg, dels för att det finns mer att spela på men också för om det inte går denna gång, så får vi säkert fortsätta med ytterligare försök när jag fick ut så många ägg. Om det blir väldigt få ägg så är chansen större att man blir avrådd från att göra fler försök och det är jag rädd för. Som jag förstått ska det helst vara 3 äggblåsor för att det ska vara ide att göra äggplock, så ända till sista kontrollen var jag lite orolig att de skulle välja att avbryta. Sophiahemmet ligger bara 10 - 15 minuter gångväg från jobbet så det är väldigt smidigt för att få allt att fungera.

Jag har startat en tråd för oss som gör IVF och bor i Stockholm så om någon är intresserad hittar ni den. Har också en mammagrupp på Face Book för föräldralediga personer, som är påfallande aktiv. Om någon är intresserad. Endast personer som bor i Stockholm.

Akupunkturen är det enda jag valt bort denna gång, samt Ludmillas behandling mot baktoriell vagitinos i Sundsvall. Akupunktur var inte särskilt behagligt, dyrt, saknar vetenskapligt belägg men framför allt tar det tid. Jag har precis börjat nytt jobb och vill inte vara borta absolut mer än nödvändigt!

Hejsan Katt! Den information jag fick var att man inte får ha fyllt 43 år. Det är DHEA jag beställt genom DHEA.com. En tjej här tipsade om att det finns en läkare på Östermalm som skriver ut Prasteron, så att det går under högkostnadsskyddet. Jag orkade av tid och kraft inte springa runt och besöka nya läkare och behöva argumentera för min sak, så jag tog genvägen via internet. Levaxin, Trombyl, Fragmin och extra Progesteron har jag dock fått riktigt utskrivet.

Vill inte ens ta upp det eller tala om det på Sophiahemmet. De har en restriktiv inställning. Jag tror den viktigaste faktorn var att vi lyckats få barn där tidigare, rätt så nyligen, genom IVF. De har nya rutiner. Numera ringer de inte och talar om hur många som blivit befruktade, då de inte tillförde något. De ringer bara om det inte finns något att återföra eller om de vill fortsätta långtidsodla.

Så nu hoppas jag inte telefonen ringer imorgon före klockan 13.00 för då är det något som gått fel.

Sophiahemmet har rätt många lyckade behandlingar, men det kan många andra kliniker också ha. Vad jag lyckats läsa mig till på detta forum, är de snabba på att avskriva folk och finns de som blivit avrådda att fortsätta som sedan vänt sig till andra kliniker. Mycket som skrivs här är folks subjektiva uppfattning, som det saknas vetenskaplig grund för utan folk mest "tycker" en massa. Jag höll på med DHEA dagen före äggplock. Misslyckas jag så tänkte jag börja igen, sist körde jag ända tills jag fick pluss men det var redan ytterst svagt svagt subtilt redan på dag 7.

En sak fascinerar mig på detta forum efter att jag inte varit här på väldigt länge. Hur mycket tid en del människor lägger på att skriva inlägg här. Nästan så man börjar tro att det är människor som inte har några vänner eller något riktigt umgänge i verkliga livet eftersom de kan spendera så mycket tid här genom att skriva det ena inlägget efter det andra.

Vissa personer är till och med samma som när jag mentalt lämnade Familjeliv i december 2012 (!).

Jag vet att det är lätt att bli besatt för man är så inne i allt detta, men det händer så mycket när man får barn. Jag bara märkte mentalt att jag blev mer och mer ointresserad att sitta här, det var inget jag ansträngde mig det bara blev så när vi fått barn. I stort sett alla som lyckats få barn genom IVF har helt försvunnit. De stannar inte i trådarna. De bara försvinner.

Jag tror att det beror på att då söker de sig till gravidgrupper och mammagrupper och umgås i riktiga livet med andra som också fått barn. Nu när jag är igång igen kommer beroendet smygande. Samtidigt kan jag tycka att det är sorgligt när jag ser att det finns de som hållit på i många år och fortfarande är här i samma trådar. Jag måste säga att jag faktiskt är fascinerad.

Nu har två fina 4-celliga ägg flyttat in i min livmoder! Måste erkänna att jag var nervös när vi skulle vara på Sophiahemmet. Samma läkare har följt oss på alla besök denna gång, och det tycker jag är bra. Att inte ha för många olika läkare. Det blev 7 befruktade av 8 ägg, varav 2 var 4-celliga fina. De övriga 5 fortsätter de odla ihop om att de ska bli blastocyster. Inget var fint nog att frysa idag. Det vore roligt om det blev så, en liten liten smula hopp har jag då de odlar vidare så många ägg. Läkaren syntes verka väldigt nöjd med resultatet hittills och det är faktiskt jag också. Sist var december 2012 och då blev det 12 ägg och ett barn.

En av de första sakerna de sa på BVC var att inte läsa här, utan isåfall använda en seriös sida som Vårdguiden. Samma sak på Mamma Mia, det skrivs väldigt mycket på internet, kom till oss och fråga om det är något du vill veta istället. Så detta forum verkar inte stå högt i kurs bland yrkesverksamma! ( Bara en parantes ).

Nu är det bara att vänta, ska se om jag hittar någon ruvartråd bland folk som bor i Stockholm.

Jag vill också gärna ha ett barn till, är 72:a och blir 43 år i april så då får det vara nog. Första försöket resulterade i 8 ägg, två fina 4-celliga tillbaka. Andra försöket i 6 ägg, två fina 4-celliga tillbaka. Det ger mig lite hopp att jag fortfarande producerar så bra och får fram flera ägg att återföra varje gång. Samtidigt kan jag känna mig vemodig att det kanske inte blir några barn.

Sophiahemmet är väldigt bra, vi är jättenöjda med dem. De är kända för att trycka på bromsen kanske snabbare än en del andra privata kliniker som Falun. Närheten till jobbet och hem är väldigt väsentlig. Behandlingarna påverkar inte mitt liv så mycket. Känns dock surt att ha slängt 35 000 kr i soptunnan varje gång man misslyckas.

3 syskonförsöket på SH, 11 ägg blev det så jag är väldigt glad. Att jag fortfarande producerar så bra. Fyller ju 43 år i april. Så nu hoppas jag. Blev ett superstat plus sist som försvann. Jag hoppas få uppleva en graviditet oh ett spädbarn till även om det kanske inte blir så. ET onsdag.

Jag började med Dhea i juni 2014, sist när jag blev gravid tog jag det också. Som redan konstaterat, för att ha verkan ska man ha tagit det minst 3 månader innan IVF.

Nej tyvärr inte. Vi har gjort 3 försök och fått ut 8, 6 och 12 ägg. Jag är glad att jag alltjämt producerar så bra. Vid varje tillfälle utom sista har vi fått 2-fina 4-celliga tillbaka. Nu gör vi ett fjärde och sista försök. Sedan får vi ge oss.

Det är väldigt svårt att ge upp IVF. Varje gång hoppas man. Det känns svårt att acceptera att det nog inte blir fler barn.

Det borde gå tycker jag när man fortfarande svarar bra på behandlingen och får ut många ägg.

Dock är det också en kostnadsfråga när man inte får köpa 3-pack. Är ju svindyrt att försöka gång på gång.

Fy vad avundsjuk jag blir. Själv har jag precis börjat blöda efter mitt fjärde och sista ivf försök för att få ett syskon till min snart tvååring.

Vad lätt det är att bli bitter. Riktiga vänner får man inte på ett anonymt forum som vara "försvinner", riktiga vänner har man i verkliga livet.

Hade en tjej som var något år yngre än mig i min mammagrupp som jag träffade en del, mest genom andra. Nog fasiken lyckades hon bli gravid väldigt lätt vid 41 år, när hennes son bara var 9 månader. Vi har barn som båda är drygt 1,5 år och bara för några dagar sedan fick hon sitt andra barn. Samtidigt som det är kört för mig.

Hur kul är det för mig? Jag har dragit mig undan, har inte ens hört av mig och sagt grattis vare sig på Facebook eller direkt. Bara det faktum att hon lyckades bli gravid så lätt medan jag inte lyckades, fick mig nästan att känna mig kränkt.

Det är väldigt lätt att bli bitter när man inte själv lyckas.

Just nu känner jag mig väldigt låg, tom inombords.

Det är lätt för andra att säga "att var glad för andras skull" när man upplevt samma sak eller är i den situationen.

En man har nyligen skrivit en bok om hur de slutade umgås med alla som var gravida. Han och hans fru kunde inte glädjas åt andra när de inte själva lyckades. Är det så konstigt?

Sedan var det en tjej som hade slutat höra av sig till en barndomsvän som var gravid. Varje gång de träffades talade hon om sin graviditet. Hon försvann bara utan att säga något. Hon orkade inte med henne.

Nu har jag en vän som jag känt i många år som precis fått sitt andra barn. Hon har inte ställt upp för mig eller funnits där när mitt liv varit jobbigt.

Tjejen i mammagruppen har jag inte träffat sedan vi båda började jobba. Hon har precis fått sitt andra barn.

Har faktiskt ingen lust att läsa på Facebook om deras lycka, hur fantastiskt livet är, bla, bla, bla.

Jag raderade båda två från vän-listan, har ingen lust att läsa deras "lyckliga" statusuppdateringar hur fantastiskt livet är.

Vad händer för dig nu? Kommer ni att fortsätta med fler försök?

Det är ingen som har hindrat eller nekat oss ännu att fortsätta med fler försök. Jag fyller dock 43 år inom kort. Vet inte hur gammal du är?

Det är skillnad bara mellan 41 år och 43 år, chansen att lyckas sjunker. Det kostar väldigt mycket att försöka gång på gång. Vi har gjort 4 försök, risken är påfallande stor om vi kör 3 ggr till att vi går lottlösa.

Hade jag varit yngre om så 41 år hade vi kanske kört 3 ggr till. Vidare så sjunker chansen att lyckas om man inte gjort det på 4 försök.

Jag tycker inte det är jobbigt, vare sig psykiskt eller fysiskt, kostnaden bör stå i proportion till chansen att lyckas.

Det som fått mig att ha hopp är att jag fortfarande producerar så bra, nu fick jag en dipp om 2 ägg men annars har det varit 12, 6, 8 ägg vid 42 år. 2 fina tillbaka varje gång.

Att gå i Danmark eller göra ÄD är inte aktuellt. Om vi skulle fortsatt skulle vi gjort det i Stockholm.

Jag har googlat och letat i trådarna om personer som lyckats vid 43 års ålder är ytterst sällsynt. Jag tycker ibland när jag läser här att en del är orealistiska. Jag är varken orealistisk eller korkad. Det är ingen som tvingat oss att sluta, men jag förstår ju själv, till skillnad från en del andra att chansen att lyckas vid 43 år är väldigt låg.

Hade jag varit 40 eller 41 år kunde det fortfarande gått.

Det är lätt att bli besatt av alltihop, man vill liksom inte släppa taget. Förstår ni vad jag menar?

En annan fråga - tycker ni man ska stanna i en tråd när man är gravid och andra fortfarande kämpar?

Första rundan med IVF så hängde jag mycket i en tråd. Där var det en person som lämnade tråden av hänsyn till oss som ännu inte hade lyckats. För mig löste det sig naturligt. Jag blev mer och mer intresserad av gravidtrådar och flera Facebook grupper där folk väntade barn vid samma tidpunkt.

Om man blivit vän med någon på riktigt och träffats så går det ju att hålla kontakt via e- mail eller sms, men det är förstås en smaksak. Däremot har jag märkt att alla gamla nick som fött barn, även om de tillbringat otroligt mycket tid här, de har helt slutat vara här sedan de fick barn.

Jag tycker att fram till vecka 12 kan man vara kvar, det var jag själv då allt var så osäkert. Sedan tycker jag man kan söka sig vidare till gravidtrådarna. Det gjorde jag själv.

Förstår hur hon tänkte som lämnade tråden med hänsyn till de som ännu inte lyckats.

Apropå bitterhet så följer jag sedan flera år tillbaka en blogg, personen började med IVF samtidigt som jag våren 2012. Nu är hon i en adoptionsprocess efter att inte ha lyckats med IVF.

Blir du aldrig bitter frågade jag henne.

Hon svarade att hon under åren varit bitter och missunsam många gånger. På andra som blivit gravida, varit missunsam när kollegor väntat barn, varit missunsam när andra fått barn, blivit bitter när andra lyckats med IVF. Varit bitter under adoptionsprocessen på alla kostnader, utredningar och att de inte själva kan välja åldern på barnet, ländernas krav sätter stopp för en massa olika saker. Hon skrev att den här bitterheten över andras lycka kommer över henne då då.

Alltså det är lätt för de som blivit gravida att häva ur sig en massa floskler, undra hur de själva hade känt innerst inne om situationen varit den motsatta. Att de inte fick barn medan jag var gravid och satt och skrev massa skit.

Sedan är det en sak när en bekant som var 25 år blev gravid efter 9 månader från deras första barn. Hon var ung och hade alltid haft lätt att bli gravid. Nu är hon 26 år och har redan fått 2 barn och vill inte ha fler på ett tag. Då kände jag mig inte alls bitter över att hon lyckades så lätt, det var rätt naturligt, men när den där tjejen i föräldragruppen som var nästan lika gammal som jag själv lyckades så lätt var det något helt annat.

Kunde inte jag lyckas skulle hon inte heller lyckas kändes det som.

Faktum är att jag tycker att det är bra när folk som är gravida och har passerat 12 veckan inte stannar i trådarna. Det gjorde inte jag. Det finns särskilda grupper för folk som väntar barn att vara med i.