Har bara läst TS och håller med om vartenda ord! Lever själv på existensminimum tillsammans med mitt barn på 6 år och blir så j*vla less på folk som påstår att det "bara handlar om att prioritera" när det kommer till att vi inte kan unna oss samma saker som de kan, t.ex. en solsemester. De tror liksom att vi prioriterar bort ett nöje för ett annat när våra prioriteringar snarare handlar om att välja mellan att kunna köpa antingen en ost eller tillräckligt med mjölk så det räcker månaden ut. Så jo, jag vet mycket väl att det handlar om prioriteringar för det är vad vi kämpar med var eviga dag!
Finns på ett sätt viss fattigdom i Sverige, eftersom man jämför med andra och deras levnadsstandard
inom landet. Och eftersom vår standard är så hög, hamnar även "fattigdomsgränsen" väldigt högt...
Jag jobbat med barn i flera olika typer av områden, bl a "miljonprogam".
Problemen finns dock inte bara där...
De barn som inte hade ordentliga kläder och liknande har tyvärr alltför ofta föräldrar som rökte,
hade slingat hår, nya mobiler, skinnjackor etc. I många av dessa fall önskar jag att soc pengar kunde
bli mer riktade, att räkningar betalas osv, kläd/matkuponger, för att MÅNGA fler föräldrar än jag kunde ana inte kunde göra rätt prioriteringar. Men som kuratorn sa, den "personliga integriteten..." - MEN BARNEN DÅ!!!
Sen finns det människor som hamnat i knipa och verkligen kämpar, och det är dit jag vill
att skattepengarna ska gå, men jag tror efter allt jag sett inte att man alltid bara kan mata med större bidrag.
För när ett litet barn börjar gråta för att termobyxorna gått sönder är det inte kul... Skolan/förskolan är ju
så himla trygg punkt där, med mat, material till alla... Jobbigt att veta att alla barn inte uppskattar helger och lov!
Det finns inga fattiga människor i Sverige eftersom att man på soc med bidrag osv får runt 5000kr i månaden utöver betald hyra osv vilket enligt mig är mycket pengar.
Tänk då en student som faktiskt gör något vettigt istället för att sitta hemma arbetslös som då har 6000kr i LÅN av sina 8000kr i månaden. Likaså de som går på a-kassa som kan få ut lika mycket pengar I ETT ÅR som någon som jobbar HELTID med en lite sämre lön.
Det som är typiskt svenskar och särskilt vänster är att man KLAGAR så jäkla mycket. Hade det varit i USA så hade ni fått finna er i att bo på gatan, eller i valfritt afrikanskt land t.ex. Ni borde vara så tacksamma över att ni får ett endaste öre de perioder då ni inte bidrar till samhället ett skit. TACKSAMMA! Men nej, istället är klagande allt man hör.
Lustigt att jag överlevde på studiebidrag och jobba extra VARJE helg. Jag fick runt 4000kr efter skatt varje månad, 2000kr på hyra och ytterligare runt 700 på räkningar, likaså i alla fall 600kr på bensin för att ta mig till och från jobbet. Det lilla resterande fick gå till mat. Jag överlevde, även om jag inte kunde spara något. Jag fick dock INGA bidrag förutom studiebidraget för att jag ju "hade ett jobb", DÅ har man väl rätt att bli lite sur när arbetslösa sitter och klagar över deras 8000-9000kr i månaden, plus sambons lön(?) alternativt underhåll och barnbidrag?!
Däremot har jag också tjänat runt 15000kr efter skatt och dom lyckades också vara slut i slutet på månaden precis som de 4000 kronorna. FÖR DET HANDLAR OM HUR MAN SPENDERAR DOM OCH LEVNADSSTANDARDEN.
Tror man att man ska "ha rätt" till att åka utomlands och käka på fina restauranger, köpa kläder för nöjes skull när man är arbetslös så är man inte bara korkad, man har lite för höga tankar om sig själv också.
SLUTA KLAGA OCH VAR LITE TACKSAMMA FÖR ALLT NI FÅR! NI SER JU BARA ER SJÄLVA LATA VÄNSTERPACK OCH INTE ALLA SOM FAKTISKT JOBBAR OCH SLITER OCH FÅR SAMMA PENGAR EFTER SKATT SOM ER FÖR ATT DOM BETALAR FÖR ER!