Hjälp mig att sluta hata/frukta mitt barns pappa!

Han kan säkert vara ett riktigt praktarsle, men något i ditt inlägg säger mig att det här också handlar om ditt eget sätt att hantera oro och tankar.

Jag tror det skulle kunna vara en bra idé att du hittade någon kurator eller psykolog att prata med, som kan ge dig lite hjälp med att bryta den sortens tankemönster som tycks ha en tendens att fastna i. 

Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver av situationen och dina känslor, och det är tufft - jag vet.
 Ett förslag är att ni vänder er till Familjerådgivningen i din komun och börjar gå på regelbundna  samarbetssamtal. Om pappan nu är med på det - förhoppningsvis gör han det för ert barns skull.
 Just samarbetssamtal har varit räddningen för mig och mitt barns pappa. Då sitter man med utomstående personer som är utbildade i detta och som "styr" samtalet just så att det inte ska bli en massa påhopp och annat otrevligt.  Vi har gått på samatbetssamtal i 2 år, med en paus på 6 månader när jag behövde en paus ifrån pappan, och nu har vi kommit så långt att vi kan ses själva och tillsammans med vårt barn - för första gången på 2 år! Under den tuffaste tiden valde jag att låta barnets pappa träffa det hos min familj och att min far skötte kontakten med pappan. Just för att det annars hade gått ut över vårt barn och det hade känt av alla spänningar mellan oss, så vi har gjort allt för att barnet ska slippa det.
Och jag vet nu att det var helt rätt val att göra så, och vi har fått jobba på vår relation under ordnade former och vi har kommit en bra bit på väg nu!  
Jag hoppas att ni kan lösa det på något sätt, och ta gärna hjälp av stödet som finns inom komunen!
Lycka till!