Hjälp mig att sluta hata/frukta mitt barns pappa!

Hej!

För din egen skull, försök att "känna" lite mindre och tänka lite mer. Det är väldigt modernt idag att känslor hela tiden skall få ta mycket plats i alla möjliga sammanhang men ibland mår man bättre av att acceptera en känsla och sedan skjuta bort den.

Nu vet jag inte riktigt vad som hänt i ditt fall men försök vara lite slug och analyserande istället för att "ta åt" dig när mannen är elak. Skriv ner hur du vill ha det och vad som behövs göras för att nå dit. Utlämna allt som har med känslor att göra, skriv inte "försöka få honom att förstå vad jag känner" etc utan mer "ha mål att han skall umgås med barnet 10 timmar i veckan" el liknande.

Sluta också att älta, du har släppt in mannen i ditt liv, han är ditt barns far och du måste ha en relation med honom, så är det och så kommer det alltid att vara. Hur mycket du ältar kommer det ändå aldrig att ändras.

Skriv upp din målbild och arbeta dig systematiskt dit, sluta känn så mycket - hantera det!

Det låter kanske lite hårt men ibland måste man bara glömma och gå vidare... det är himla modernt idag att älta och känna men jag tror att det ibland gör att vi mår mer dåligt än om vi istället börjar respektera att vi har intelligenta hjärnor som kan ta oss ur de flesta obehagliga situationer!

Lycka till!

Han kan säkert vara ett riktigt praktarsle, men något i ditt inlägg säger mig att det här också handlar om ditt eget sätt att hantera oro och tankar.

Jag tror det skulle kunna vara en bra idé att du hittade någon kurator eller psykolog att prata med, som kan ge dig lite hjälp med att bryta den sortens tankemönster som tycks ha en tendens att fastna i. 

Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver av situationen och dina känslor, och det är tufft - jag vet.
 Ett förslag är att ni vänder er till Familjerådgivningen i din komun och börjar gå på regelbundna  samarbetssamtal. Om pappan nu är med på det - förhoppningsvis gör han det för ert barns skull.
 Just samarbetssamtal har varit räddningen för mig och mitt barns pappa. Då sitter man med utomstående personer som är utbildade i detta och som "styr" samtalet just så att det inte ska bli en massa påhopp och annat otrevligt.  Vi har gått på samatbetssamtal i 2 år, med en paus på 6 månader när jag behövde en paus ifrån pappan, och nu har vi kommit så långt att vi kan ses själva och tillsammans med vårt barn - för första gången på 2 år! Under den tuffaste tiden valde jag att låta barnets pappa träffa det hos min familj och att min far skötte kontakten med pappan. Just för att det annars hade gått ut över vårt barn och det hade känt av alla spänningar mellan oss, så vi har gjort allt för att barnet ska slippa det.
Och jag vet nu att det var helt rätt val att göra så, och vi har fått jobba på vår relation under ordnade former och vi har kommit en bra bit på väg nu!  
Jag hoppas att ni kan lösa det på något sätt, och ta gärna hjälp av stödet som finns inom komunen!
Lycka till!    

Oj så jag känner igen mig kunde varit jag som skrev.....några år sedan detta inlägg undrar hur d gick f dig ?

Bestämde ni båda att ni ville skaffa barn eller var det ensidigt från din sida? Vill han träffa barnet?