Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Oj då denna tråd har det skrivits i. Jag är medlem i FEMMIS dvs friviligt ensamstånde mammor med insemination/IVF. Jag anser att det är rätt att ensamstående ska insemineras  Vi betalar skatt och då ska vi få också åtnjuta den vård som par får. Oxå anser jag att man ska utredning i sin barnlöshet som ensamstående kvinna om man t ex ej lyckas i sin insemination och behöver ivf.
Vi har ju strikta regler i Sverige för donatorer av ägg och spermier och barnet kan få reda på detta vid 18 års ålder. Man kan aldrig få garantier i livet och äv om man är två så kan man skilja sig, dö, bli sjuk mm. Att vilja få barn är är ju en egoistisk längtan det vet alla om. Adoption för ensamstående är faktisk en lång och krånglig process och barnen har i många fall handikapp och då kan man behöva vara två vuxna. Ofta får ensamstående kvinnor adoptera äldre barn el med speciella behov.
Är det inte bättre att ett barn är planerat och älskat av  en person och kommer till på ett bra sätt? Visst kan man gå ut och ragga men säg den man som tackar dig som one night stand som du medvetet lurar? Knappast att du som kvinna säger när du ska ha sex med en främling "jag vill ha ett barn spruta i mig"? Först han kan ha en massa könsjukdomar och äv annan ohälsa, både ärftligt men äv psykiskt och fysiskt? Vill du medvetet att barnet ska ärva det eller? Jo men serru visst kan du träffa en snubbe som har  sjukdomar och du väljer ha en relation och att ni sedan planerar för barn men då har du och han planerar och tänkt igenom det förhoppningsvis. Alla män vill inte bli pappor och jag avskyr tanken på kvinns som går ut och raggar och blir med barn ,medvetet. Det tyder på ren dumhet. Nu kommer de som säger men om man inte skyddar sig så får man stå sitt kast. Om kvinnan säger att "jag äter piller/har p-medel" och de båda vill ha sex? Kondomen kan spricka oxå....
Visst om man har en manlig kompis som vill donera sperma eller träffar donator som man vet är frisk osv och han ej blir krävd på fadeskapet och man gör upp då kan det vara ett alternativ. Fy fan vad förbannad jag skulle bli om jag var man och blev pappa mot min vilja.
Donator har valt att donera sperma så han har nog tänkt igenom att det kan tänkas barnet knackar på om antal år. Han får genomgå hälsoundersökningar och det finns en massa kriterier som ska uppfyllas.
Självklart ska man få inseminera sig som kvinna i Sverige.
Nej män kan ej få samma möjligheter för de kan ju inte bära barn så jämlikhetspratet är ju verkligen bortkastat här.
Själv har jag fel på mitt dna och har ett barn med handikapp var sjukdomar kan vara högt ärftliga så jag behöver ägg och spermiedonation och andra behandlingar som ej är tillgängliga här.  Utomlands finns det andra möjligheter. Men jag är för insemination för dem som har den chansen,...

Det är en för liten population för att skilja dem åt tycker jag. Men men, oavsett så är studien relevant då den stödjer regeringens förslag om öppen donator. Det i kombination med information och stöd till föräldrar tror jag är bra (går lite på rädda barnens linje där). När par insemineras så får de ju först tala med en kurator så de är införstådda med implikationerna av insemination för barnet. Jag har ett par bekanta med två barn via insemination, och de är helt öppna med inseminationen, och jag vet också att de har ngn barnbok om insemination och har pratat med barnen om det. Under dessa omständigheter - info och öppen donator - har man gjort allt man kan för att säkerställa barnens välbefinnande. 

Nu vet jag inte men du missuppfattade mig nog, jag hävdar varken att någon är okunnig eller att nivån sjunker pga att man tycker olika. Min mening var att jag tycker inte att argument som "det går ju att göra det i andra länder" och liknande håller. Bara för att det förekommer så är det inte bra, i min mening. För då kan vi ju släppa på alla gränser och regler med samma argument. 

Jag vet inte men rik=bra förälder, håller inte för mig.  OM det nu skulle tillåtas så måste det vara tillåtet för ensamstående att adoptera också. Och vart ska gränsen gå, när i livet ska man tillåtas att insemineras, görs det lämplighetsprövning? Osv. Frågorna är många. Sen att donatorn är känd eller inte spelar ju mindre roll när barnet inte får tillgång till sådan information förens det är vuxet (över 18 år), alltså kommer det finnas barn (i mycket större utsträckning än idag) som växer upp utan en manlig förebild. För vissa av dom barnen så kanske det finns en granne eller morbror som kan ta den rollen men för andra finns det ingen.

För mig är barnens rätt viktigast så för mig är det är ingen vuxen mänsklig rättighet att få barn. Vi tycker kanske olika du och jag och det respekterar jag.

Nja jag har lite svårt för resonemangen att man som kvinna ska kunna skjuta på allt tills det passar och råkar man då inte ha hittat nån karl ja då måste man kunna få ett piller (sperma).

Vilken forskning visar på att barnen mår sämre vid anonym donator? Jag har sett en del vittnesberättelser och studier från USA som kan tyda på det och jag kan *tro* att det är så, men problemet har varit att man inte tagit hänsyn till när barnet fått veta. Att en person som av misstag får veta som vuxen eller har minnen av berättandet kan ta skada av det och känner sig sviket är kanske inte så konstigt. Faktum är att i Sverige är vi långt ifrån att alla berättar för sina barn att de kommit till med ägg- eller spermadonation. Tidigare var siffran för berättande så låg som 10% vilket ju kan få en att ifrågasätta hur värdefullt det egentligen är med id-release. Glädjande nog har det ökat och drygt hälften skulle 2007 berätta (humrep.oxfordjournals.org/content/22/6/1759.a...) och ytterligare ökning när äggmottagarna räknades med vid en ännu nyare studie (humrep.oxfordjournals.org/content/26/4/853). Hela betydelsen av id-release bygger ju på att föräldrarna berättar...

När det gäller barnets rätt till sina föräldrar är det kanske inte bara singlar det berör? För om det är rätten till genetiska föräldrar borde väl donatorbehandlingar förbjudas överlag? För inte heller i heterofamiljer ingår donatorn i familjen.

Sverige har valt att tolka 7:e artikeln i barnkonventionen som att det är de genetiska föräldrarna som avses (artikeln i övrigt handlar om rätt till medborgarskap, registrering och namn - dvs en identitetsartikel i stort). Eller rättare sagt - man gör det ibland. Sverige tillåter ju donatorbehandlingar för par, det är bara vid singelbehandlingar man pratar om rätten till genetisk förälder. Men man har valt id-release av denna anledning. Storbritannien, som också använder id-release, har klarifierat att de tolkar förälder som den/de som juridiskt är föräldrar (treaties.un.org/pages/ViewDetails.aspx?src=TR...). Man har inte gått vägen genom Barnkonventionen för att att komma till den slutsatsen.

Men det är inte så enkelt att andra länder inte har något etiskt tänk för de val de gjort. Det är lite förmätet av oss att tro att vi har monopol på sanningen. Bakom anonyma donationer finns ibland föreställningen av länder att det är bättre för barnet att få se donatorn som just en donator - att id-release öppnar för risken att det blir förvirrat. Det är sant att det blir längre köer när man använder id-release; men det har hittills inte hindrat de länder som vill byta typ. Finland bytte 2008 och har löst det genom import. Danmark hade frågan uppe för några år sedan och röstade då ned förslaget men nu är det uppe igen. Så det kan ändras snart. Det är förresten en missuppfattning att man kan välja i Danmark. Lagen säger att anonym ska användas, men barnmorskor nämns inte i lagen och därför kan de använda id-release vid insemination. Så vid insemination kan man välja, och då väljer många svenskor id-release. Men om man behöver IVF måste man ju ha en läkare och då är det anonym som är enda alternativet.

Den brittiska psykologiprofessorn Susan Golombok har undersökt barn i ensamstående familjer efter donation med flera kollegor och med många nedslag, det senaste när barnen var "unga vuxna" (humrep.oxfordjournals.org/content/25/1/150.ab...). Det är förstås vanskligt att översätta forskning från ett land till ett annat även om Storbritannien påminner om Sverige, men i men mening är det ännu mer vanskligt att ta rapporter som handlar om ensamstående efter separation (före eller efter födseln) och byta över till en annan grupp. Ännu finns absolut inga rapporter gällande barn till frivilligt ensamstående.

Tror det skulle vara bra med en minimiålder på 30 år. Har man inte hittat partner då så är det ok med inseminering. 

Om jag väntat till 30 hade jag kunnat vara bra gammal nu. Jag var 27 år när jag började och är 32 år nu och gravid med första barnet... Det är inte precis så att ägglossning+insemination=barn 9 månader senare. Lika svårt som för mig behöver det förstås inte vara men precis som när man har sex i ett par blir man inte gravid varje månad.

Det är givetvis så att man inte behöver leva med en man eller någon vuxen människa överhuvudtaget, men det är en biologisk förutsättning att det finns två parter. Jag kan ju stånga mig blå i min önskan att få barn, och jag kan också sörja om det inte blir barn, men det är inte statens "fel" att det inte blir barn, det är i så fall mitt eget, om det beror på att jag helt enkelt inte vill ägna mig åt vad som krävs biologiskt för att det ska bli ett barn. 

Den ena föräldern blir oviktig i föräldrasammanhang om man gör den oviktig. En pappa blir inte oviktig genom att en helt annan familj klarar sig alldeles utmärkt utan att det finns en pappa  utan genom att inte dela ansvaret för barn som har skaffats gemensamt. 

 

Nu har jag inte läst tråden, så någon har kanske redan gett svaret. Men var inte hon den kända författaren som skrivit om sina VÄLDIGT stora svårigheter p.g.a. Aspergers syndrom till och med ordförande där ett tag..? Hur blir det om en mamma med svår Aspergers blir mamma till ett barn som ärver hennes Aspergers, och de två blir sittande isolerade i en lägenhet för att mamman inte klarar av att arbeta (så är det ofta). Ingen pappa, inga syskon. Det blir som "en blind leder en blind"...

Kommer det vara möjligt att välja etnicitet på donatorn? Alltså försäkra sig om att man exempelvis vill ha ett vitt barn. I Sverige betraktas det väl som främlingsfientligt om man kommer med en sådan begäran? 

Fast då kanske det är bättre att de får adoptera, så att de inte för vidare ett utseende som kommer att skapa samma lidande och problem i nästa generation...

Fast hur är man begåvad om man inte fattar att det handlar om att det är viktigt att ett barn knyter an till sina förälder oavsett hur många det är. Det är inte pappan i sig som är helig, det är att barnet ska få samma chans att lära känna alla sina föräldrar (i betydelsen fostrare, inte avlare), om det har flera. Oavsett om det är en, två, tre eller fler föräldrar inblandade, oavsett vilket kön de har.

Eller så kan du se det som något positivt för männen (ist för att tjura, bara för att ni inte kan göra samma sak). Färre män kanske blir utnyttjade som avelshingstar mot sin vilja om inte alternativet "ragga upp någon jävel på krogen" är det enda alternativet för en ensamstående kvinna för att skaffa barn. För det sker, att kvinnor skaffar barn på så vis.

Att det skulle bli lagligt för ensamstående att göra en insiminering kommer knappast påverka de befintliga par eller kärlekstörstande ensamstående som kan få barn på det gamla vanliga sättet.

Jag är inte emot vare sig adoption eller att homosexuella "skaffar" barn på annat vis. Jag är emot att vi alla ska betala notan, och att Sverige som land ska sanktionera det.

Men du har rätt. Sverige har redan sagt ja till att samhället ska betala för in-vitro fertilisering för lesbiska par så det finns egentligen inget handlingsutrymme att säga nej till ensamstående.

Jag vet inte om Sverige betalar för surrogatmödraskap till homosexuella killar dock. Någon?