Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Jo, jag förstår principen men samtidigt blir det lite besvärligt (minst sagt) att göra ett slumpmässigt urval på barn till ensamstående efter donation utan att snoka upp barnen ifråga. Och tyvärr är det inget som framgår ur varken SCB eller flergen för den delen.

När det gäller barnkonventionen är det tveksamt om man faktiskt i artikel 7 avsåg att förälder=genetiskt ursprung. Vill du ha bakgrunden kan jag väl ta fram det om jag får lite tid på mig (mer än jag har mitt i ett försök att förbereda morgondagens utbildning och städa). I första inlägget jag gjorde finns en länk till länders deklarationer om tolkning där tex Storbritannien klargjorde att man tolkade det som de juridiska föräldrarna (de har trots det valt att donatorer ska ha id-release men baserar inte beslutet på barnkonventionen)

Nej, du misstolkar mig inte per se. Jag kan dra paralleller men hävdar faktiskt att utan att just likheten/skillnaden klarläggs kan man inte automatiskt dra slutsatsen att barn med donatorursprung har samma behov som adopterade barn. Bortlämnadeaspekten (eller bortvalet som en frånvarande existerande okänd far gjort) är för stor för att jag ska kunna bortse helt från den.

Grupperna är inom sig heterogena - inte alla adopterade vill veta och flera vittnesberättelser från donatorbarn säger att de hade velat veta. De flesta barn som haft id-release vid donation har inte tagit reda på donatorn, men å andra sidan kan vi inte säga att de alltid kommer ha den inställningen eller om det faktum att de kan få veta gjort att de inte fokuserat på det.

Det finns såvitt jag vet inte något som talar för att id-release ska vara skadligt (och därför väljer många av dem som kan välja detta), det finns en risk att anonym kan väcka mycket frågor (och därför hade till exempel jag svårt att byta typ när jag var "tvungen" - givetvis hade jag valet att ge upp) - men särskild klar är inte den amerikanska forskningen och de länder som har anonym har inte alltid valt det för att underlätta tillgången på donatorer utan själva dragit slutsatsen att det ska vara det bästa för barnet.

*skratt* Nej vi hade faktiskt inte tänkt avla på barnen...

Underligt att du då pratar om pappa - för det nämns inte alls i barnkonventionen (eller deklarationen om mänskliga rättigheter som du också refererade till). Någon pappa har ju inte heller barn till lesbiska. Och donatorn lever inte tillsammans med det heterosexuella paret. Så ska vi gå på att barn så långt det är möjligt ska uppfostras av sina genetiska föräldrar, då har vi redan lagstiftat i strid med det och bör förbjuda donatorbehandlingar som såna.

Vad är det vi inte vet? Om anonym donator är skadligt? Det är ju inget problem eftersom Sverige har id-release och ärligt talat har jag ju faktiskt inte argumenterat för att vi ska byta tillbaka till anonym - men problematiserat den svenska absoluta övertygelsen om att anonym donator ÄR skadlig och att vi VET det. Det vet vi inte, men jag har inte argumenterat för en ändring till anonym donator igen (eftersom jag konstaterat att inget tyder på att id-release är skadligt)

När det gäller barn i ensamstående familjer genom donation vet vi egentligen relativt mycket, eftersom det finns rätt omfattande brittisk forskning och de hunnit få vuxna barn efter lagstiftningen där. Det finns också amerikansk forskning, men där är tillämpningen något mer tveksam även om den också pekar på att barnen skulle må bra. Däremot skiljer sig det amerikanska samhället ännu mer från vårt, där fertilitetsvård verkligen blir för dem som har råd och behandlingarna skiljer sig mycket från här.

Och att dessa "helt friska" (det kan vi inte veta, eftersom de inte utreds så länge det är förbud mot fertilitetsbehandlingar för ensamstående) betalar skatt för att ofrivilligt barnlösa par som i större utsträckning inte ens berättar för barnen om donationen (för det är de resurserna vi skulle "ta") ska få behandling skulle med samma argumentation bara vara så fel. Ändå har jag inget emot det. Men mina skattepengar är inte annorlunda än parens. Men ärligt talat är 1/3 av mina kostnader omkostnader för resor mm som inte skulle finnas även om jag fick betala själv så det spelar inte så stor roll.

När det gäller min syn på medföräldrar har jag pratat om det tidigare i tråden om det intresserar dig.

För de allra flesta i min bekantskapskrets finns det ett stort socialt kontaktnät runt de barn som har frivilligt ensamstående föräldrar. Det är rätt grovt generaliserat att den som inte hittat en partner i rätt tid inte sällan har ett bristande socialt kontaktnät. Jag kan inte låta bli att undra vad du har för belägg för det påstående. Visst finns det människor med få kontakter som vill ha barn på egen hand, liksom det finns de som faktiskt har en relation men ändå har ett litet skyddsnät.

Runt mitt barn kommer min ursprungsfamilj finnas, liksom de vänner och bekanta jag av någon anledning samlat runt mig. Och jag lovar att det till och med vid en akut magsjuka kommer att finnas personer som kan vara här i en smärre handvändning för att se till att vi inte går under (och ärligt talat är det inte något som alla par ens har runt sig). Det är inte en oförmåga att ha och behålla långvariga nära relationer som får mig att vilja få barn som ensamstående (utan ett ganska pragmatiskt konstaterande - jag är ensamstående nu när jag har en stabil situation och vill få barn). Och de flesta av de kvinnor jag känner i samma situation (för "märkligt nog" blir ju även en del föreningsbekanta också vänner till slut) har ungefär samma tillgång till sina nätverk. Jag kan avundas de av dem som har sina egna föräldrar nära och oroas över att mina finns 1,5 timma härifrån. Men jag har andra riktigt nära. Och så får jag väl utvärdera om en flytt närmre familjen är befogad när jag faktiskt hands-on upplever hur det är att vara förälder.

And the fun just keeps on coming... På vilket sätt anser du att ensamstående till skillnad från par tror att barn är en accessoar eller en hobby? Jeez. Då hade det väl för bövelen varit betydligt enklare att köpa en hundvalp - än att ägna flera år och absurda mängder pengar på att försöka få barn? Det finns de som skaffar barn utan att vara redo, som inte förstått (så långt det nu är möjligt innan barnen kommit) vilken förändring barn kommer att innebära - men jag skulle inte förutsätta att de personerna är vanligare bland dem som fått hjälp att bli gravida.

Och ta resurser från friska par? En del ensamstående är normalfertila, men en lika stor del som bland befolkningen i övrigt är det inte. Ska de ensamstående som har problem då få landstingsfinansierad vård eller ska de också vänta på att finna sin manliga medförälder (för med en annan kvinna - som jag ju också kan få landstingsvård tillsammans med - kan vi ju också vara "friska")

Det får de. Enligt svensk lag. Däremot har bara någon enstaka faktiskt kunnat genomföra adoption pga ländernas inställning. Det är något att jobba på. Fast kanske inte något för mig som ensamstående kvinna att jobba på (men om de ensamstående barnlängtande männen organiserar sig så lovar jag att "gilla" föreningen på Facebook eller till och med bli stödmedlem om föreningen öppnar för det)

Varför ska jag lägga tid på att hitta en partner? Varför skulle jag någonsin göra det?

Det jag noterade (och jag har btw inte haft något stort karriärintresse även om jag ville få klart min grundläggande universitetsutbildning och ha fast jobb, men det är ju lågt ställda förväntningar på karriär) när jag sökte partner under det sista året innan jag började försöka själv, var att jag i varje man jag mötte utvärderade honom som "pappakandidat". Och i magen var det inte rätt mot någon av oss. För alla människor har rätt att bli vald utifrån andra kriterier än att den verkar ha bra gener eller verkar ha bra föräldraegenskaper. Det känns lite cyniskt att tänka att om kvinnorna har alternativ skulle de välja bort en partner... för det är väl inte därför vi vill leva i en relation? Och så lågt värderar vi väl inte män att det är som spermabärare vi tror de blir "valda"? För mig blev det så att jag valde att gå vidare med att försöka få barn som ensamstående, och avvakta letandet efter partner. Det naiva var väl att jag inte tänkte på att när barnet finns kanske jag skulle bli än mer kräsen med vem jag vill släppa in i mitt barns liv. Men det är fortfarande sökandet efter relation som styr önskan om en partner, inte att jag vill hitta någon som råkar vara innehavare till sperma.

Så varför skulle jag lägga tid på att hitta en partner? Varför skulle jag någonsin göra det? Ja, för min del för att jag faktiskt vill leva i en kärleksrelation, Det är värt att lägga tid på att hitta den. Men det har inget med barnskaffande att göra.

Nåja, diskussionen närmar sig sitt slut om de obekräftade uppgifterna via RFSL från socialutskottets möte idag stämmer:

"Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört dels om att ta fram ett lagförslag om assisterad befruktning för ensamstående, dels om att vidta utredningsåtgärder när det gäller surrogatmoderskap."

Folkpartiets hemsida bekräftar att socialutskottet tagit ställning för insemination för ensamstående (och att utreda surrogatmödraskap)

www.folkpartiet.se/Var-politik/Nyhetsarkiv/surrogatmoderskap-en-svar-fraga-som-maste-provas-forutsattningslost/

Det är vanligt att välja så, ja. Men den där kloningen är det inte så mycket med... Det är snarare ett sätt att försöka göra att barnet tydligare kan spegla sig i sin förälder, att de är lika. Men eftersom det finns typ oändligt många olika utfall av en viss kombination gener är det inte riktigt så enkelt att man därmed ser ut som kloner.

Men om hela grejen med att "skapa någonting" är att få något som binder en samman och visa på mixen mellan oss då misstänker jag att vår barnlängtan skiljer sig åt markant, och det är lite underligt att det är jag som anklagas för att avpersonifiera barnet...

Har _du_ alls tänkt på hur du och din man göra? Eller reser ni alltid i separata bilar. Dubbel säkerhet? Kanske inte när det gäller olyckor då, så länge ni reser och bor tillsammans.

Du inser att du är lite oförskämd i dina frågor och ditt förutsättande att det är nyheter för mig att människor blir sjuka, råkar ut för olyckor eller till och med för? Att du absolut inte har med det att göra mer än på ett fenomenplan? Men visst, jag kan svara... För det är förmodligen så att jag är betydligt bättre påläst och förberedd än de flesta.

Barn är inte något som kan "testamenteras" till någon, dör jag har jag inte makten att bestämma vad som ska hända - det gör socialnämnden. Det fungerar på samma sätt om jag av någon anledning inte kan bo tillsammans med barnet (som ditt exempel vid långvarig vård). Men trots det väger förälderns vilja tungt. Om föräldern pekat ut en person eller ett par som ny vårdnadshavare är socialnämndens uppdrag att utreda om de är olämpliga - mot att i vanliga fall utreda om en familj är lämplig. Det är stor skillnad då det är betydligt ovanligare att vara olämplig än att inte vara lämplig (det kan handla om mindre saker som något högre ålder etc).

Eftersom den stora risken för mitt liv de närmsta månaderna är förlossningen i sig har jag redan skrivit min vilja. För även om det är ovanligt att mamman dör, och ännu mer ovanligt att barnet lever och mamman dör - vore det ju en katastrof med ett spädbarn utan förälder. Så det finns personer jag har utsett, som har accepterat att de är "utsedda". Handlar det istället om långdragen konvalescens eller sjukdom har mina föräldrar möjlighet att ta ut TFP när barnet är litet. Vid akut sjukdom finns min bekantskapskrets där vi utan tvekan skulle ställa upp på varandra i avvaktan på att ffa morföräldrar har möjlighet att vara på plats.

Jag skulle personligen rekommendera ALLA föräldrar att se över sitt nätverk för den eventualitet att man skulle avlida. Just för att par faktiskt lever tillsammans och därför också löper risk att skadas tillsammans (brand, bilolyckor etc). Det är ovanligt, men det är ovanligt att föräldrar dör över huvud taget - och det är ju inte så att man kan veta om ens barn har behov av det. Och har man inte gjord sin vilja känd är det socialnämnden som bedömer vad som är lämpligt. Det är ju också en möjlighet att lämna vidare saker man vill att barnet ska få ta del av av ens eget liv om man inte själv har möjlighet att ge det.

Kul att du ett inlägg ned sedan tycker att det ska vara en "slumpmässig" grupp barn till ensamstående mammor genom insemination/IVF

Eftersom syftet är att jämföra den här gruppen barn mot "normalbefolkningen" har det inte gjorts några såna val - givetvis. Hade man velat jämföra med andra barn efter donator hade man haft en annan kontrollgrupp. Men om man vill veta hur barnen mår jämfört med normalbefolkningen (i det här fallet i Storbritannien) kan man inte gärna välja något annat än normalbefolkningen.

"Naturen" är ganska vansklig att använda som norm - för någonting alls egentligen. Av naturen är vi till exempel benägna att slå motståndaren på käften när vi blir förbannade, trots det har vi inte upphöjt beteendet till norm. Naturen är helt enkelt en dålig lärare när det gäller frågor om etik. Andra argument än naturlighetsargumentet är lättare för mig att acceptera även om jag inte håller med om dem, men naturen? Ptja... allt vi gör av naturen är inte precis saker som vi premierar eller säger att det är okej.

Barn är ingen rättighet. Nej, så långt är vi överens. Frågan gäller om det ska vara min rätt att få försöka, och det har Riksdagens socialutskott igår beslutat att de tycker att jag ska få. Men det finns inga planer på att ge mig en barngaranti. Bara på att låta ensamstående kvinnor försöka.

Du tappar mig när du sedan _skriker_ att heterosexuella par har den exklusiva rätten till barn. Inte heller för heterosexuella par kan barn någonstans vara en rätt, det finns i alla fall ingen lag om just det än. Innebär denna exklusiva rätt då att staten ska gripa in och ge paret ett barn om försöken misslyckas?

Antingen är det okej att homosexuella har barn, ett adopterat barn är ingen skillnad mot ett biologiskt. Det är deras barn och har samma rättigheter.

Vad är "diverse avvikande sexuella läggningar"? Är det något som de egoistiska singelmammorna lider av? Och eftersom homosexualitet redan nämnts som okej föräldrar i stycket ovanför, vad är det för läggningar du menar? Heterosexualitet?

Hur drar du slutsatsen att jag löper större risk att slita och slänga (ut?) mitt barn än vad paren gör? Det är en långtgående, kränkande och ganska speciell slutsats att dra.