Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Jag är övertygad om att det finns en vettig anledning till att det krävs en man och en kvinna för att det ska bli barn. Vi experimenterar för mycket med människoliv idag bara för att minoriteter m.fl anser sig ha "rätt" till en massa saker som inte fungerar naturligt. 

Jag är t.ex helt öppen för människors diverse sexualiteter, men är man homosexuell så är en del av det också att det inte går att få barn.
Om man prioriterar en massa andra saker eller aldrig lyckas få fungerande relationer så man är ensamstående så ska man heller inte kunna få barn.

Varför? Barn är ingen rättighet. Det är sorgligt om man vill ha barn och blir utan, men barn har rätt till båda föräldrar. Kön ÄR INTE NÅGON SAMHÄLLSKONSTRUKTION, vi är olika biologiskt, tankemässigt m.m och jag tror att det är nyttigt för alla människor att få delar både från kvinnor och män under sin uppväxt på nära håll för att barnet själv i framtiden ska kunna fungera ihop med andra människor.

Jobbigt för en kille som växt upp med två pappor när han är i en relation med en kvinna i framtiden och aldrig behövt utstå eller förstå saker som PMS och mens, för han har ju inte haft en mamma som kunnat förklara och "utsätta" honom för de delarna.

Små problem kan tyckas, men ett barn har rätt till sina föräldrar, barn vill alltid veta vilka man egentligen KOMMER från förr eller senare. Att ta ifrån ett barn den möjligheten är fel och det är bara egoistiska människor som ställer sig bakom ett sådant förslag. Och även om man skulle få veta... hur fasen blir synen på människor, förhållanden och mänskligt värde när pappa bara är en sperma-fabrik?  

Dessutom har barn enligt mig rätt att få utöva fritidsaktiviteter osv, nog för att man kan vara bra förälder som ensamstående, men sällan TILLRÄCKLIGT MYCKET förälder. Hur ska man hinna med jobb, hem, mat, barn, barns aktiviteter och sig själv när man är HELT SJÄLV? Det folk helt hjärndött brukar glömma är att man ofta har delad vårdnad efter en separation vilket ger föräldrarna tid till att ta tag i saker de inte hinner när de har barnen. Är man HELT ENSAMSTÅENDE så fungerar det inte riktigt så... barnvakter i all ära... men dom är inte ens föräldrar. 

Nej, hade det inte varit en mening i det och tjänat ett visst syfte så hade vi blivit självbefruktande. Det hade varit den vägen evolutionen tagit om det hade räckt med en förälder för ett litet människobarn. Det är inte så. Än mindre i vårt nutida samhälle.

Jag har inte ett enda minne av att mamma satt och lekte med mig när jag var liten ärligt talat. Hon är en jättebra mamma och jag är imponerad av henne på många sätt, men HON HADE INTE TID. Det tråkiga är att folk gör detta till en ekonomisk diskussion, det hör inte hit, det handlar inte om att ha råd att vara förälder eller att vara en bra förälder, utan att man helt enkelt inte räcker till. Det finns inte hur mycket tid som helst! När TVÅ föräldrar har det svårt nog att få vardagen att gå ihop, så fungerar det naturligtvis ännu sämre för en ensamstående, och än värre för en HELT ensamstående.

Något ekonomiskt som däremot upprör är att förslaget innebär att denna inseminering skulle bekostas av skattebetalarna som vanlig sjukvård. Alltså att kvinnor som prioriterat annat före att vara en bra flickvän/sambo/fru och hitta en bra pojkvän/sambo/sam helt plötsligt ska behandlas som en sjukdom. Nej, alla har sina prioriteringar. Har man inte hittat eller ens försökt på riktigt att hitta någon i rimlig tid att skaffa barn med så får man väl ta konsekvenserna av det på samma sätt som någon som valt att inte utbilda sig får ta konsekvenserna av att man inte kan få ett bra jobb som det krävs utbildning till. Simple as that. Barn ska inte få lida för att en singelkvinna en vacker dag kommer på att det vore lägligt med ett litet barn just nu och bestämmer sig för att åka till sjukhuset och trolla fram ett.

Insemination för par och IVF för par som börjat försöka skaffa barn I TID (alltså inte efter 35) utan att lyckas ser jag dock gärna att mina skattepengar går till :) 

Samma regler för inseminering och IVF som för adoption tycker jag låter vettigt. 

Jag tror att det är helt tvärtom. Vi har vidgat våra perspektiv för mycket, tappat fokus på vad som är viktigt och istället för att uppmuntra till stabila familjer som fungerat i alla tider så ska dessa straffas mer eller mindre. Staten går in och bestämmer hur man ska fördela sin tid, vem som ska göra vad och dittan och datten, FÖRUTOM om man råkar tillhöra en minoritet, för då jäklar har man helt plötsligt alla rättigheter och alla alternativ i hela världen!

Hur blev det så fucked up rent ut sagt? Hur blev minoriteter "det rätta" och det biologiskt naturliga det som andra tycker att det har rätt att lägga sig i och bestämma över?

Min mamma levde i en värld med lika många timmar på dygnet som alla andra mammor vad jag vet ;) Att jobba sex timmar om dagen istället för 8 ger trots allt ändå inte tillräckligt mycket extra tid för att skjutsa två-tre barn till sina två-tre aktiviteter i veckan, hämta och lämna hos kompisar, ordna nyttig mat på bordet, städa, umgås med barnen själv osv. Barn har enligt mig rätt till ett aktivt liv, de ska inte behöva tvingas sluta spela piano eller fotboll bara för att den ensamstående föräldern inte har tid att skjutsa. Man är naiv om man tror att man klarar allt galant helt själv när man knappt klarar det när man är två på heltid. Det är inte rättvist mot barnen. Återigen, barn är ingen rättighet.

Alla mina vänners mammor har förklarat det här med mens och pms för oss barn. Min pojkvän är också insatt i ämnet. Vi vet alla vad som väntas när mamma är extra grinig och lättirriterad några dagar och har alla lärt oss hur man bäst hanterar situationen...

Det är inget fel i att minoriteter fått en röst, men det är lite skrämmande att t.ex alla vänsterpartier går in och bestämmer hur heterosexuella par ska dela på sin föräldraledighet och därmed styr hur de ska leva sina liv, pratar om pappor som skiter i sina barn när det troligare i grunden är kvinnorna som faktiskt styr och ställer i många relationer idag. Det är dessutom helt naturligt att en kvinna helst vill vara hemma mycket med sitt barn eftersom att det är kvinnan som är gravid, det är kvinnan som föder barnet och det är kvinnan som kan amma. 
Man tjatar om jämställdhet och fördömer män i feministisk andra som idag mer handlar om utbrett manshat och lagförändringar till förmån för kvinnor, som om vi inte kan ta hand om oss själva.
Samma partier går in och förespråkar att kvinnor som är ensamstående däremot har rätt att få ut all föräldraledighet och en ensamstående kvinna ska inte ens behöva en man för att få barn (=onaturligt). Är inte det att fördöma alla kvinnor som lever i lyckliga förhållanden likt mig själv? Jag ska helt plötsligt inte ha något att säga till om, eller ha rätt till en egen vilja tillsammans med min sambo, utan vi ska tvingas till diverse absurda "jämställdhetslagar" för att vi råkar leva i ett heterosexuellt förhållande och är lyckliga med varandra.

Hur ska man ha det egentligen? Behövs pappor eller inte? Jag är övertygad om att svaret är ja. Jag kan inte tänka mig ett liv utan min pappa. Nog för att det hade kunnat ske olyckor där jag förlorat honom, men jag hade ändå vetat vem han är. Jag tycker helt enkelt inte att egoistiska personers vilja ska gå över det biologiska och barns rätt till sina föräldrar.

Ja, de flesta ensamstående idag brukar dock vara tvungna att jobba en hel del för att ha råd.Roligt att du väljer att fokusera på PMS, haha.
Sedan kan man knappast skylla ifrån sig på sin man när det gäller barn. Det är en så pass stor sak som man inte kompromissar om. Om någon säger att denne vill vänta så finns det nog ingen som längtar efter barn som bara säger "okej" utan man vill ha en tidsram för ungefär hur länge det kan vara.
Säger mannen "Ett år" så borde en normalbegåvad person förstå att det ligger något annat bakom när det gått 2,5 år.

Och nej, 35+ kvinnor som helt plötsligt kommer på att de vill ha barn kunde ha tänkt på det lite tidigare eftersom att du med en enkel googling kan få fram HUR MYCKET FAKTA SOM HELST om hur mycket fertiliteten sjunker för kvinnor efter 35 och hur mycket riskerna för missfall och medfödda sjukdomar och kromosomfel ökar. Det är inte utan anledning som många landsting inte erbjuder IVF för kvinnor över 37 t.ex, det är helt enkelt inte schyssta odds då. Det är inte heller schysst att kasta skattebetalarnas pengar i sjön för det.
Vill man ha barn då och inte lyckas så får man väl betala IVF själv. Man kan nämligen inte försöka kämpa mot det biologiska hur mycket som helst eller till vilket pris som helst. Även om jag givetvis önskar att alla som vill ha barn ska få barn, oavsett ålder osv. Det får dock inte gå ut över skattebetalarna och inte heller över BARNET.

Har du totalt missat att alla vänsterpartier vill kräva en tvångsdelning av föräldraledigheten? Hur menar du att det INTE är att inkräkta på människors fria vilja när det gäller förhållanden där man är tillsammans? Hur kommer det sig att en kvinna som lever i ett samboförhållande inte ska få möjligheten att ta största delen av föräldraledigheten om hon vill det, medan en singelkvinna inte bara ska få hela föräldraledigheten, utan även få skaffa barn helt utan en pappa med i bilden?

Jag är inte egoistisk och missunnsam, men det fungerar inte biologiskt att bli gravid utan spermier med i bilden som singelkvinna, två män kan inte heller få barn rent biologiskt, alltså är det inte rätt. Så enkelt är det i min värld. Om det hade varit rätt och meningen så hade det gått. BARN ÄR INGEN RÄTTIGHET, när ska ni inse det? Heterosexuella PAR är de ENDA som KAN FÅ BARN, därför ÄR det deras exklusiva rätt. Säger man emot det så är man korkad. Simple as that.

Sedan att det finns missbrukarföräldrar och yadayada är inte standard, de flesta barn blir inte misshandlade och ignorerade av sina föräldrar. Angående homosexuella så ser jag inget fel i att de får adoptera egentligen, men det är ingen rättighet. Det är i så fall en möjlighet. Ingen har rätt till barn förutom de som kan få barn naturligt, men det är väl bra att det finns alternativ?!

Däremot är det inte okej när lite väl experimentella personer anser att det är okej att leka försökskaniner med barns psykiska hälsa och placerar barn med personer med diverse avvikande sexuella läggningar, egoistiska singelmammor osv utan minsta tanke på BARNET. Barn vill veta vilka dess biologiska föräldrar är, att ta ifrån ett barn den rättigheten är inte okej. Likaså håller inte heller argumentet att många par går isär, för de flesta har delad vårdnad även efter en separation, alltså får de allra flesta fortfarande ha kontakt och känna båda sina föräldrar. Något som ett stackars barn till en mamma som valt det egoistiska alternativet inseminering inte har. 

Visst är det tråkigt att alla inte får barn, något så stort i livet, men det är fortfarande, oavsett vad ni säger, ingen rättighet och jag hoppas innerligt att politiska beslut som fattas kommer gå i den linjen också, även om det nu verkar som om de flesta uppenbarligen skiter fullständigt i barnen idag. Det är inga slit- och slängdockor, det är levande människor, inget man ska sätta till världen som samhällsexperiment.

Jag ger upp, det går inte diskutera med någon som konstant vänder och vrider på saker och som är så djupt instyrd i de PK-linjer som så hård genomsyrar Sverige idag.

Adoption osv är en modern förteelse. Likaså IVF osv.
Gå tillbaka i tiden. Var du homosexuell på medeltiden så var du, det innebär också att du inte kan få barn. Kan du inte själv skaffa barn så har du ingen rätt till barn. Varför? För att man inte har RÄTT till något man inte kan "fixa" själv.  Jag förstår innerligt inte hur man överhuvudtaget kan säga emot dessa empiriska fakta. Det är logik på dess främsta nivå, det är rent socialt även där rätt på dess främsta nivå eftersom att man heller inte har rätt att stjäla något från någon annan, definitivt inte ett barn.
Heterosexuella par som inte kan få barn har inte heller rätt till barn. 50-åringar som kommit in i klimakteriet har inte heller rätt till barn osv.

Däremot är barn en möjlighet. För mig har människor rätten att vara som de är, jag har full respekt för homosexuella, personer som engagerar sig i för mig märkliga frikyrkor osv, vad som helst så länge det man gör och är inte går ut över någon annan på ett uppenbart negativt sätt.
Jag har i grunden inga problem med att homosexuella får adoptera eller att heterosexuella som har problem att lyckas bli gravida får hjälp via IVF. Jag tycker att kraven för att få adoptera är jättebra idag och med väntetiden så finns det onekligen tid för att tänka genom saker och ting. Både vid IVF och adoption så är man två föräldrar på pappret, det vill säga en större möjlighet för att verkligen ha tid och engagemang i barnet som komma skall. Vid IVF så är barnet biologiskt föräldrarnas, vid adoption så brukar det väl numera vara delvis krav på att barnet ska få veta vilka ens biologiska föräldrar är och kan i vuxen ålder förhoppningsvis trösta sig med att barnet fått bra adoptivföräldrar att växa upp med och ett tryggare liv än vad det troligen fått tillsammans med de biologiska föräldrarna.

När det gäller singelkvinnor så är det annorlunda. Jag vet att vissa i denna tråden säkert är just bittra singelkvinnor som vill ha barn och det är ju tråkigt. Med tanke på hur stort barn är och jag själv vet hur stark längtan efter dessa kan vara så skulle jag ALDRIG sjunka till en sådan nivå där mina egoistiska önskemål om barn kommer före barnet. Jag skulle aldrig kunna leva med ta ifrån mitt barn chansen till att lära känna sin pappa, jag skulle definitivt aldrig kunna leva med att inte ens kunna säga vem barnets pappa är, mer än en mörkhårig, blåögd byggarbetare.
Om ni hade haft lite empati i kroppen så hade ni kanske kunnat tänka er in i barnets situation, där man undrar "är det min pappa?", "är det min pappa?" "kanske är det han?" varje gång man går förbi en byggarbetsplats. Eller där man visserligen är glad att man har en bra mamma, men där man vet att pappa bara gav lite sperma som mamma kunde använda och att man inte är gjord med minsta lilla kärlek. Om man ens skulle få veta vem ens biologiska pappa i ett sådant här sammanhang var, hur kul skulle det vara att de på sin pappa som en runkande spermabank?

Jag har skilda föräldrar, kompisar har skilda föräldrar och vi kan alla vittna om hur lite tid vi fick med föräldern vi bodde mest hos när vi var mindre. Jag såg att någon ensamstående mamma här försvarade sig och hävdade att hon hade jääääättemycket tid med barnen. Men de flesta mammor kan inte prioritera bort jobb, speciellt inte om man har fler barn (med tanke på att jag var ensambarn också så var det hela en ännu mer ensam upplevelse). Jag fick börja ta ansvar och ta mig till grannorterna och laga mat själv alldeles för tidigt enligt mig själv. Speciellt när jag idag ser mina halvsystrar som är i samma ålder som jag var då som i sinnet är 3-4 år yngre, som har 4 aktiviteter var i veckan, som får ha egen häst som jag aldrig fick för att det inte fanns tid, som får åka på semester 2-3 gånger om året när jag hade tur om vi kunde åka och bada.
Min mamma var inte dålig för att hon inte kunde ge mig allt som ett barn i mina ögon har rätt till (då syftar jag på chansen att utöva sina intressen och få vara barn), men hon var inte tillräcklig alla gånger. Det är nog tyvärr ingen singelmamma, eller singelpappa som inte är så pass rik eller med flexibla möjligheter så man inte behöver jobba utan kan fixa mat åt sina barn, ha tid att hjälpa till med läxor, leka och se dom utvecklas, skjutsa till träningar och kompisar osv. Det är inte schysst mot barnen att låta egoistiska singelpersoner skaffa barn helt själva. Och för mig så är barn viktigast för det är dom som är framtiden.

Så, nu har jag sagt vad jag tycker så får alla andra tycka sitt :) Jag tycker bara synd om alla stackars barn som ska utsättas för sina egoistiska singelföräldrar om lagen går genom.