Jag kan inte låta bli att förundras över hur man lyckas argumentera för att pappor ska ta ut mer föräldraledigt (staten ska kvotera föräldradagar t ex) samtidigt som man argumeterar för att staten ska bidra till att barn kommer till världen helt utan pappor. Är det någon som kan förklara hur detta går ihop?
Tycker man det är fel med en frånvarande pappa som mest jobbar eller på annat sätt är frånvarande under barnens uppväxt, så borde man inte fundera en sekund på om det skulle vara bättre med en helt okänd pappa. Vill man som kvinna leva det livet så står det henne fritt att välja det, men att helt friska kvinnor skulle ta resurser från ofrivilligt barnlösa par som vill ge sina barn en närvarande pappa och mamma, är bara så fel.
En vän till mig skrev det här på ett annat forum och jag tycker det är så bra att jag vill delge er det:
Jag kan ställa mig bakom dom här orden, dom stämmer för mig med.
"Det klart att barn har rätt till föräldrar men det behöver för den skull inte betyda att det nödvändigtvis behöver vara de biologiska föräldrarna, det behöver inte betyda att det är man och kvinna eller ens två föräldrar. Barn har förmågan att se upp till och behöva "förälder/föräldrar" oavsett bakomliggande biologi. Det du tycks förespråka är ganska extrema kristdemokratiska värderingar där kärnfamiljen är det enda rätta, där barnlösa längtande möjligtvis på nåder kan få den "manliga säden" om den gudagivna biologin fallerat. Även om jag råkar ha biologiskt barn och lever i ett monogamt förhållande så anser jag inte att det ska upphöjas till lag. Det vore snarast att stödja unkna förlegade värderingar... och det är jag inte för. "