Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Vilken forskning visar på att barnen mår sämre vid anonym donator? Jag har sett en del vittnesberättelser och studier från USA som kan tyda på det och jag kan *tro* att det är så, men problemet har varit att man inte tagit hänsyn till när barnet fått veta. Att en person som av misstag får veta som vuxen eller har minnen av berättandet kan ta skada av det och känner sig sviket är kanske inte så konstigt. Faktum är att i Sverige är vi långt ifrån att alla berättar för sina barn att de kommit till med ägg- eller spermadonation. Tidigare var siffran för berättande så låg som 10% vilket ju kan få en att ifrågasätta hur värdefullt det egentligen är med id-release. Glädjande nog har det ökat och drygt hälften skulle 2007 berätta (humrep.oxfordjournals.org/content/22/6/1759.abstract) och ytterligare ökning när äggmottagarna räknades med vid en ännu nyare studie (humrep.oxfordjournals.org/content/26/4/853). Hela betydelsen av id-release bygger ju på att föräldrarna berättar...

När det gäller barnets rätt till sina föräldrar är det kanske inte bara singlar det berör? För om det är rätten till genetiska föräldrar borde väl donatorbehandlingar förbjudas överlag? För inte heller i heterofamiljer ingår donatorn i familjen.

Sverige har valt att tolka 7:e artikeln i barnkonventionen som att det är de genetiska föräldrarna som avses (artikeln i övrigt handlar om rätt till medborgarskap, registrering och namn - dvs en identitetsartikel i stort). Eller rättare sagt - man gör det ibland. Sverige tillåter ju donatorbehandlingar för par, det är bara vid singelbehandlingar man pratar om rätten till genetisk förälder. Men man har valt id-release av denna anledning. Storbritannien, som också använder id-release, har klarifierat att de tolkar förälder som den/de som juridiskt är föräldrar (treaties.un.org/pages/ViewDetails.aspx&mtdsg_no=IV-11&chapter=4&lang=en). Man har inte gått vägen genom Barnkonventionen för att att komma till den slutsatsen.

Men det är inte så enkelt att andra länder inte har något etiskt tänk för de val de gjort. Det är lite förmätet av oss att tro att vi har monopol på sanningen. Bakom anonyma donationer finns ibland föreställningen av länder att det är bättre för barnet att få se donatorn som just en donator - att id-release öppnar för risken att det blir förvirrat. Det är sant att det blir längre köer när man använder id-release; men det har hittills inte hindrat de länder som vill byta typ. Finland bytte 2008 och har löst det genom import. Danmark hade frågan uppe för några år sedan och röstade då ned förslaget men nu är det uppe igen. Så det kan ändras snart. Det är förresten en missuppfattning att man kan välja i Danmark. Lagen säger att anonym ska användas, men barnmorskor nämns inte i lagen och därför kan de använda id-release vid insemination. Så vid insemination kan man välja, och då väljer många svenskor id-release. Men om man behöver IVF måste man ju ha en läkare och då är det anonym som är enda alternativet.

Den brittiska psykologiprofessorn Susan Golombok har undersökt barn i ensamstående familjer efter donation med flera kollegor och med många nedslag, det senaste när barnen var "unga vuxna" (humrep.oxfordjournals.org/content/25/1/150.abstract). Det är förstås vanskligt att översätta forskning från ett land till ett annat även om Storbritannien påminner om Sverige, men i men mening är det ännu mer vanskligt att ta rapporter som handlar om ensamstående efter separation (före eller efter födseln) och byta över till en annan grupp. Ännu finns absolut inga rapporter gällande barn till frivilligt ensamstående.

Om jag väntat till 30 hade jag kunnat vara bra gammal nu. Jag var 27 år när jag började och är 32 år nu och gravid med första barnet... Det är inte precis så att ägglossning+insemination=barn 9 månader senare. Lika svårt som för mig behöver det förstås inte vara men precis som när man har sex i ett par blir man inte gravid varje månad.

Jag antar att vi som alla andra kommer att infogas i systemet och ha kuratorssamtal om donationsbehandling (i Danmark kallas det helt enkelt journalsamtal och man har det med läkare/barnmorska) - det är inte särskilt ingående varken där eller här.

Jag har träffat få femmiskvinnor som har så stora funktionshinder att de vore olämpliga som ensamföräldrar. Men visst, plötsligt kanske det blir horder av dem.

Ahh... Så du tänker att det faktum att vår regering valt att inte undersöka befintliga barns situation ska göra att man inte ska göra någon undersökning?. Men som sagt, det finns brittisk forskning som dessutom är tämligen omfattande. Det gäller samma typ av donator, samma typ av familj och samma typ av samhälle.

Hur menar du att du har barnperspektiv på frågan - till skillnad från mig - om du anför att bristen på svensk forskning är ett argument mot assisterad befruktning för ensamstående. Ett perspektiv av något slag är det, men hur förklarar du att det ska vara ett barnperspektiv?

En diskussion är förstås en diskussion - av en regering i ett land som redan tagit ställning, och adopterade barns situation är rätt långt ifrån könscellsdonation... Ett adopterat barn har _alltid_ blivit lämnat, alltid bortvalt. Det lämnar avtryck som inte finns i samband med könscellsdonation.

Det där är en fråga för tyckande. Om det vore så att en familj med endast en förälder var ett näst bästa mot en bra kärnfamilj så vore det barockt att tillåta ensamstående att behandlas med hänvisning till att det är bättre än en kärnfamilj som inte fungerar. Men jag tror (med Golomoks forskning i ryggen) att en stjärnfamilj kan vara lika bra som en bra kärnfamilj och tycker att det är därför assisterad befruktning för ensamstående ska tillåtas.

Hur många såna representanter för frivilligt ensamstående har du sett?

Och så läser vi istället forskning om barn till frivilligt ensamstående som bildat familj med hjälp av donation och finner att barnen som unga vuxna har mer välfungerande relationer och mår bättre än genomsnittet... (humrep.oxfordjournals.org/content/25/1/150.abstract) Den är väl värd att läsa i full version.

Vi har 350 befintliga barn i Femmis om vi ska tala om svenska barn. Barn som är ungefär lika olika som barn är mest. Intressant nog har socialdepartementet, som utrett frågan utan att någonsin visa ett enda papper sedan 2007, aldrig kontaktat Femmis för att komma i kontakt med de barnen. Det finns väl grovt räknat mer än dubbelt så många barn som tillkommit genom donation i Sverige, men de är inte organiserade.

Jag har inte sagt att vi saknar forskning, men att de svenska studier som finns inte handlar om barn till frivilligt ensamstående, och eftersom det i utländsk forskning visat sig vara stora skillnader mellan välmåendet till frivilligt och ofrivilligt ensamstående är det kanske inte direkt så konstruktivt att använda sig av den. Om du däremot som du säger anser att forskningen kan komma var som helst ifrån så föreslår jag att du läser mina ursprungliga länkar, jag lovar att jag inte kunnat påverka resultaten på Humrep...

Hur vet du att du kan jämföra deras reaktioner? Har du sett några studier som undersöker likheter i reaktioner mellan adopterade barn och barn som tillkommit med donation? Jag vore onekligen intresserad, särskilt med tanke på att jag har intentionen att uppfostra ett barn som blivit till genom donation. Min förklaring om skillnaden handlade just om reaktionen - att barn som adopteras har blivit bortvalda (och sedan valda) medan donationsbarnet bara blivit valt. Det finns inget trauma där sökandet efter ursprung för svar är viktigt. Det *kan* vara så, och det kan finnas likheter - det finns som sagt vittnesberättelser av vuxna som blivit till genom donation som tyder på det. Men att dra stora växlar på likheten med adoption är kanske onödigt? Utan konstatera att en del barn som kommit till mha donation _är_ nyfikna på sitt genetiska ursprung och andra inte.

Fast det beror lite på att man väljer att polarisera frågan på det sättet. Ingenstans har jag hört offentliga förespråkare säga att man önskar utradera pappor. Det handlar helt enkelt inte om en lagändring som förbjuder pappor, utan en som tillåter ensamstående kvinnor att använda sig av assisterad befruktning.

För mig finns ingen motsättning i att säga att pappor är viktiga för sina barn och att vilja tillåta assisterad befruktning även för singlar. Barn behöver sina föräldrar, oavsett om det är två pappor, två mammor, en mamma och en pappa, en ensamstående pappa eller en ensamstående mamma. Det barnet föddes till är viktigt. Och förblir viktigt. Det är viktigt att barn upplever att samtliga föräldrar tar del i dess uppväxt och har samma ansvar vid en separation.

Befintlig lagstiftning och befintliga politiska intentioner utgår från en tvåsamhetsnorm, men ärligt talat är de mest utsatta de barn som föds efter överenskommelser mellan fler parter. Ett barn som föds in i en konstellation med en mamma och två pappor (vilket ofta föreslås mig att göra för att bilda familj) har trots att alla tre är lika viktiga för barnet, bara två juridiska föräldrar. Om papporna separerar - vem har då rätten att säga att den ena pappan är viktigare än den andra? Ändå gör lagen det - och man kan inte förvänta sig att en treklöver faktiskt är bättre än ett par på att hantera en separation på ett juste sätt.

Mitt barn kommer att födas in i en familj med en förälder, vilket innebär att det är jag som är en viktig förälder för barnet. Jag kan ifrågasätta att jag har juridisk rätt att utesluta andra ur barnets familj; morbror eller mormor och morfar om jag skulle önska det. Men valet att bli ensamstående förälder innebär att jag undervärderar pappor i andra familjer, de är lika viktiga för sina barn som jag kommer att vara för mitt. Det handlar faktiskt inte om att jag är viktig som mamma - utan om att jag är viktig som förälder. Och i det är mammor och pappor lika.

Och vad hade du använt istället? Vi representerar kanske hälften av ensamstående fertilitetsturister - förmodligen något färre, och givetvis kan det vara så att vi är mer belästa än andra (jag har inte riktigt det intrycket - snarast ser jag att vi är olika som folk är mest men har underrepresentation i den del grupper som förmodligen också är underrepresenterade bland fertilitetsturister i stort). Det som gör oss problematiska tror jag kan vara att det finns en kostnadsaspekt i resandet som gör att vi överrepresenterat är väletablerade, men det gäller troligen alla som reser. Och det är troligen kostnadsaspekten som bla gör att Golomoks forskning visar på ett något bättre mående hos donationsbarnen (i kontrollgruppen ingår ju familjer "i allmänhet")

När det gäller barnens situation är forskningsunderlaget sett till västvärlden relativt gott, men när det gäller skillnaden mellan anonym och id-release-donation är det tunnare. Det är allt vanligare att vi som reser så långt det är möjligt väljer id-release (eftersom det trots allt inte verkar finnas mycket som talar EMOT det), men det är inte alltid möjligt. Får vi komma hem blir det definitivt en ickefråga, även om en del får fortsätta resa. Men få kommer att resa för att försäkra sig om anonym donation.

Jag tror att vi tänker olika om adopterade vs donationsbarn. Jag säger inte att jag inte intresserar mig för adopterades situation, men det intresset har handlat om förberedelse för en adoptionsprocess (som föll på Vietnams stängning). Jag har inte jämfört grupperna på grund av i min mening alltför stora skillnader.