Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Hmm, jag är tveksam. Jag är mer positiv i de fall där pappan är känd (känd donator) än när han är okänd. Det har kommit en del studier från Danmark som nu har lite erfarenhet av detta, och de visar att barn med en känd föräldrar mår bättre än de barn som har en pappa som de aldrig kan få veta identiteten på. Den erfarenheten visar också adoptionsforskningen (som jag är bättre insatt i). Barn som känner till sitt ursprung mår bättre än barn som inte vet någonting alls om det.

Jag är helt emot inseminering med okänd donator, från ett barnperspektiv, baserat på den forskning som finns. Vad gäller inseminering med känd donator så är jag mer tveksam till vad jag tycker.  

Oj, snacka om att bara ha ett ego-perspektiv, och inte ett barnperspektiv på frågan... 

Men det är ju en sak att heterosexuella skaffar barn fast man misstänker att de kommer att ha det dåligt. Det är förkastligt, men vi kan inte göra ngt åt det. Det är en helt annan sak att tycka att staten ska subventionera artificiell insemination åt människor som därefter agerar mot barnens intresse. I det ena fallet har staten inget alternativ, i det andra fallet har staten ett val. Det är detta val vi diskuterar.

Och nej, alla som skaffar barn är inte ego. Jag har hur många vänner som helst som väljer att vänta med barn för att de inte har en stabil relation/stabil ekonomi/stabil psykosocial situation osv. Man skaffar barn för att man själv vill - men sen kan man ta mer eller mindre mkt hänsyn till barnets framtida situation. 

OT: Pendlar din dotter 70 mil varje vecka? Hon går alltså i två olika skolor?

Men forskning visar ju att barn som inte har en möjlighet att få veta sin fars identitet mår sämre. Därför ska enbart öppen donator tillåtas i Sverige. 

Ja, det är ett problem med öppen donator, men då får det helt enkelt bli en längre väntetid för de som vill inseminera - jag är personligen glad över den svenska linjen, som ligger helt i enlighet med den forskning som finns på området. Sen de som åker utomlands och väljer hemlig donator... i strid mot allt vi vet om hur dessa barn kommer att må, ja, det har jag väldigt svårt att förstå.

Lyckligtvis så är våra lagstiftare pålästa, och det är de som beslutar i en demokrati. 

Jag kan verkligen förstå att det är jättejobbigt att inte ha sitt barn hos sig hela tiden, det hade jag också tyckt. Just din situation är exempel på vad jag tycker är ett gränsfall. Jag tycker att hemlig donator är förkastligt ur ett barnperspektiv, att ensamstående får syskon med öppen donator har jag svårt att se argument mot - men jag får läsa och fundera vidare som sagt tidigare! 

Ja, men visst förstår du skillnaden mellan att vara påläst och ha olika åsikter, och att INTE vara påläst och ha olika (ogrundade) åsikter? 

Håller med! Jag är själv väldigt insatt i adoptionssvängen, och där är barnperspektivet helt dominerande! I allt från utredningen av de blivande föräldrarna, till diskussioner kring ålder (finns en maxgräns på 42 i många kommuner), sjukdomar och matchning mellan barn och förälder. Allt görs utifrån ett barnperspektiv. Sen kan man ha många invändningar mot adoptionsförfarandet, men det är ff så att jag tycker barnperspektivet har lyst igenom mer där, än i diskussionen kring insemination.