Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

Härligt! Kan inte du ta stafettpinnen från mig och diskutera en stund. Du är dessutom längre ut på skalan, åsiktsmässigt, än vad jag är.

Jobbar på övertid nu

Vilken forskning visar på att barnen mår sämre vid anonym donator? Jag har sett en del vittnesberättelser och studier från USA som kan tyda på det och jag kan *tro* att det är så, men problemet har varit att man inte tagit hänsyn till när barnet fått veta. Att en person som av misstag får veta som vuxen eller har minnen av berättandet kan ta skada av det och känner sig sviket är kanske inte så konstigt. Faktum är att i Sverige är vi långt ifrån att alla berättar för sina barn att de kommit till med ägg- eller spermadonation. Tidigare var siffran för berättande så låg som 10% vilket ju kan få en att ifrågasätta hur värdefullt det egentligen är med id-release. Glädjande nog har det ökat och drygt hälften skulle 2007 berätta (humrep.oxfordjournals.org/content/22/6/1759.a...) och ytterligare ökning när äggmottagarna räknades med vid en ännu nyare studie (humrep.oxfordjournals.org/content/26/4/853). Hela betydelsen av id-release bygger ju på att föräldrarna berättar...

När det gäller barnets rätt till sina föräldrar är det kanske inte bara singlar det berör? För om det är rätten till genetiska föräldrar borde väl donatorbehandlingar förbjudas överlag? För inte heller i heterofamiljer ingår donatorn i familjen.

Sverige har valt att tolka 7:e artikeln i barnkonventionen som att det är de genetiska föräldrarna som avses (artikeln i övrigt handlar om rätt till medborgarskap, registrering och namn - dvs en identitetsartikel i stort). Eller rättare sagt - man gör det ibland. Sverige tillåter ju donatorbehandlingar för par, det är bara vid singelbehandlingar man pratar om rätten till genetisk förälder. Men man har valt id-release av denna anledning. Storbritannien, som också använder id-release, har klarifierat att de tolkar förälder som den/de som juridiskt är föräldrar (treaties.un.org/pages/ViewDetails.aspx?src=TR...). Man har inte gått vägen genom Barnkonventionen för att att komma till den slutsatsen.

Men det är inte så enkelt att andra länder inte har något etiskt tänk för de val de gjort. Det är lite förmätet av oss att tro att vi har monopol på sanningen. Bakom anonyma donationer finns ibland föreställningen av länder att det är bättre för barnet att få se donatorn som just en donator - att id-release öppnar för risken att det blir förvirrat. Det är sant att det blir längre köer när man använder id-release; men det har hittills inte hindrat de länder som vill byta typ. Finland bytte 2008 och har löst det genom import. Danmark hade frågan uppe för några år sedan och röstade då ned förslaget men nu är det uppe igen. Så det kan ändras snart. Det är förresten en missuppfattning att man kan välja i Danmark. Lagen säger att anonym ska användas, men barnmorskor nämns inte i lagen och därför kan de använda id-release vid insemination. Så vid insemination kan man välja, och då väljer många svenskor id-release. Men om man behöver IVF måste man ju ha en läkare och då är det anonym som är enda alternativet.

Den brittiska psykologiprofessorn Susan Golombok har undersökt barn i ensamstående familjer efter donation med flera kollegor och med många nedslag, det senaste när barnen var "unga vuxna" (humrep.oxfordjournals.org/content/25/1/150.ab...). Det är förstås vanskligt att översätta forskning från ett land till ett annat även om Storbritannien påminner om Sverige, men i men mening är det ännu mer vanskligt att ta rapporter som handlar om ensamstående efter separation (före eller efter födseln) och byta över till en annan grupp. Ännu finns absolut inga rapporter gällande barn till frivilligt ensamstående.

Jag antar att vi som alla andra kommer att infogas i systemet och ha kuratorssamtal om donationsbehandling (i Danmark kallas det helt enkelt journalsamtal och man har det med läkare/barnmorska) - det är inte särskilt ingående varken där eller här.

Jag har träffat få femmiskvinnor som har så stora funktionshinder att de vore olämpliga som ensamföräldrar. Men visst, plötsligt kanske det blir horder av dem.

Som sagt, jag bryr mig inte om hur man löser det privat, däremot är jag mycket skeptisk till att lagstifta kring barnafödande som om barn vore en rättighet. 

Vad gäller detta så kan inte staten reglera heterosexuella familjers reproduktion, vi kan alltså inte göra mkt åt heterosexuella par som ens är urusla föräldrar. Vad staten däremot KAN reglera är ensamstående, om staten ska gå in och aktivt subventionera föräldraskap så har de ett ansvar att se till barnets bästa, såsom man har gjort i fallet adoption.

Sen att viljan att få barn är starkt rotad - ja det är sant, men det är ff inte ett barnperspektiv på frågan. 

Jag är emot förslaget eftersom:

1. Barn är ingen rättighet.

2. Vem vet vad för underliga typer som ingen skulle reproducerat sig med annars som nu plötsligt kan få egna barn, barn som de dessutom är ensamma om att sköta. Josef Fritzl-typer kanske? 

3. Man gör pappan oviktig, det går inte att snacka jämställdhet och att båda föräldrar ska ta ansvar för sina barn när staten plötsligt stödjer ett system som innebär att kvinnor blir föräldrar och män runkar på banken.

4. Det finns gott om barn i världen som inte har någon förälder, vill ensamstående människor ha barn kan de få adoptera istället, det är dessutom mer jämställt eftersom man då inte behöver göra skillnad på män och kvinnor och slipper den obehagliga diskussionen om surrogatmammor som kommer följa på detta.