Rädd för att föda igen..

Hej!
Jag känner igen mig när jag läser den här tråden. Jag är också lite orolig över hur det ska bli när trean ska ut som är beräknad i maj.

Min första förlossning gick relativt snabbt. Den började med värkar och jag var öppen 10 cm när jag kom in till förlossningen och fick då lustgas som enda smärtlindring.

Andra gången började det med att vattnet började sippra kl 21.30. Jag hade haft mycket sammandragningar säkert halva graviditeten och tyckte inte det var så mycket värre än det. Vi åkte i alla fall in för kontroll och då hade jag svaga värkar ungefär var 10:e min och vi blev hemskickade. (De gjorde däremot ingen vaginal undersökning) Vi kom hem vid midnatt och försökte sova, men jag gick upp efter en timme eftersom det började göra ont. Värkarna var fortfarande inte regelbundna, men jag kände på mig att det skulle gå fort. Jag ringde till förlossningen medan min man sov och då sa BM att det var fullt och att hon inte tyckte jag lät tillräckligt påverkad. Hon var kvar i luren när jag fick en värk. Jag fick alltså snällt vänta, men jag hann inte mer än lägga på förrän det kom en monstervärk. Jag väckte mannen som tyckte jag skulle ta det lugnt. Nästa värk gjorde så ont att jag bad honom ringa tillbaka och säga att vi måste få komma in. Sen eskalerade det och vattnet forsade ut och krystvärkarna började. Då var det bara att ringa efter ambulans och till grannen som skulle passa vår son. Ambulansen var på plats bara några minuter senare och de kunde först inte bestämma om förlossningen skulle få ske hemma. De ville ju helst inte behöva förlösa i ambulansen. Jag hade inget emot att åka. Ville inte att 3-åriga sonen skulle vakna och se min smärta. Resan till sjukhuset tog max 5 min och huvudet var ute när vi stannade vid entrén kl 2.10. Både lillkillen och jag mådde hur bra som helst. Jag måste säga att jag hellre väljer en snabb förlossning som denna än en riktigt långdragen.